Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Krönika: Kollegor, vi måste vara nöjda och stolta

Natten var vacker och tropisk. Jag hade skilts åt från kamrater i centrala Stockholm och skulle ta mig hemåt Uppsala med buss eller nattpendel, då jag hörde tunga steg och en mörk, andfådd röst som ropade ”Jonas”. En muskulös man, med tatuerade armar sprang mot mig och min spontana tanke var att fly, men när jag såg ett smil i hans ansträngda ansikte så lugnade jag ner mig. Var det något missförstånd? ”Jonas, det är jag.” Min hjärna gick på högvarv och flertalet inre diabilder projicerades, granskades och valdes ut, medan jag försvann i bjässens famn.

Jag fick upp hans namn och en bild av en glad, trevlig men skör pojke som alltid skämtade under lektionerna. Så förunderlig är nämligen lärarhjärnan, att den kan vara oerhört disträ och glömsk vad gäller mycket annat, men då det handlar om elever så poppar de upp i ens inre med skrämmande precision och hastighet. Vi hade en mycket fin kontakt under högstadietiden och han stannade ofta kvar efter lektionerna för att prata med mig om livet. Den glädje han uppvisade under lektionerna var dock inte alltid genuin, utan det var en roll han antog. Det fick jag reda på genom just dessa samtal.

”Vi lärare lånar en tid av elevernas liv.”

”Kom så käkar vi”, sa han och släpade mig i armen till en snabbmatsrestaurang. Han var kampsportare nu. ”Men jag är jävligt snäll annars”, flinade han fram mellan tuggorna. En del av hans vänner hade navigerat fint i livet, precis som han, och hållit sig ifrån problem. För andra hade det gått riktigt illa. Kasten mellan framgång, smärta och sorg var tvära och berörde mig otroligt. Avslutningsvis tog han upp de samtal som vi hade när han ”råkat” dröja sig kvar i idrottshallen efter lektionerna. De hade varit oerhört viktiga för honom.

Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola. Författare och föreläsare om klassrumsledarskap. Gästkrönikör i Läraren.

När jag senare gick ensam mot centralstationen var det inte lika varmt som förut. Vinden hade tilltagit och gatlyktornas sken var mattare. Först tänkte jag på de elever som han berättat om, vilka jag aldrig skulle få se igen. Elever som gått sitt öde till mötes i en kriminell miljö, där det handlade om att vakta sin rygg. Elever som jag försökt lotsa rätt och samtala med, bland annat om vad ordet ”respekt” egentligen står för. Jag kände mig ledsen och tom när jag satte mig på pendeltåget.

Medan nattlandskapet rusade förbi tog jag mig dock sakta men säkert fram till en slutsats. Vi lärare lånar en tid av elevernas liv, där vi kan göra vårt yttersta för att lära dem så mycket vi bara kan, såväl inom ämnena som om livet självt. Vi måste vara nöjda och stolta över den insats vi gör, oavsett hur det går för eleven senare. Vi ger allt och bidrar förhoppningsvis till en lärorik och trygg tillvaro, i alla fall när eleverna är i skolan.

Jag var oerhört glad över att denna gamla elev kommit ihåg mig och visat att vårt band sträckte sig långt mycket längre än skoltiden. För sådan är nämligen lärargärningen, att den i första hand innefattar undervisning, men även skapar en samhörighetskänsla med de elever vi undervisat som består livet ut.

Solen började leta sig upp när tåget rullade in i Uppsala.

Delar tips och tankar på Instagram

Sugen på att höra mer om förstelärarens metoder och idéer? Följ Jonas Nilssons Instagram.