Sök

Hemlin: ”Jag skiter i om du klarar din kurs eller inte!”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Jag vaknar mitt i natten av att jag skriker. Kanske hörs orden bara i mitt huvud men jag är åtminstone rejält upprörd och blir nästan lite rädd för mig själv. Har jag blivit galen? Vad är det jag säger?

https://youtu.be/Kv5pVBTjXEA

Att ge blanka den i om en elev klarar sig i skolan är väl ungefär det mest förbjudna en lärare kan säga. Jag sätter mig upp i sängen och försöker bringa reda i mina ostyriga drömmar och tankar. Och förklaringen kommer:

”Jag skiter i kursen. Jag vill bara att du ska lära dig så mycket svenska som möjligt.”

En lång tids ackumulerad frustration har kulminerat i ett skrik om natten. En frustration som handlar om att all den tid jag ägnar åt att mäta, testa, utvärdera och betygssätta mina elever i svenska som andraspråk, istället borde läggas på deras språkutveckling.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Jag vill ösa ord och uttryck över eleverna så att de bubblar av metaforer och prepositioner. Jag vill marinera dem i omvänd ordföljd, plantera Lagerlöf och Lindgren som ett kollektivt minne i dem och framför allt vill jag ge dem ett språkligt självförtroende som gör att de aldrig låter bli att öppna munnen på grund av bristande språkkunskaper. Allra helst vill jag ge dem ett litet språkligt försprång, exempelvis en osviklig känsla för skillnaden mellan de och dem, som gör dem motståndskraftiga mot omgivningens fördomar.

Var tredje vecka markerar jag med rött, gult eller grönt hur eleverna ligger till i kursen och efter varje uppdatering följer den obligatoriska frågan: vad ska jag göra för att bli godkänd och grön? Ibland är svaret enkelt och går ut på att en uppgift ska lämnas in med korrekt källhänvisning. Oftare handlar det om något mycket mer komplicerat. Något som handlar om att kunna och inte om att göra och som är mycket svårare att formulera. Språkutveckling låter sig sällan beskrivas i fyrkantiga system. Framsteg sammanfattas inte i en bokstav.

Gång på gång trillar jag själv dit och motiverar med yttre belöning. Jag biter mig i tungan när jag hör mig själv hota med vad som krävs för det nationella provet. Försöker att formulera om och framhålla vikten av att kunna för att klara sig i livet, eller för att det är spännande och kanske till och med kul. Men varför ska eleverna tro att kreativitet och engagemang är viktigt när det inte är det som bedöms?

När kunskapskrav och matriser plågar mig som värst sneglar jag längtansfullt mot studieförbunden och drömmer om möjligheten att undervisa utan att sätta betyg. Skulle jag sova en hel natt utan att vakna svettig i skrikande stress då?


LYSSNA PÅ KVARSITTNING – EN NY PODCAST FRÅN LÄRARNAS TIDNING:

https://open.spotify.com/show/3ZevuDqHo53UYJxOloybhr?si=zczDcMRHQKmZ_0wztUwSRA