Sök

Att vi människor är flockdjur råder det väl knappast någon tvekan om. Grupptillhörighet och bekräftelse tycks vara ett djupt och grundmurat mänskligt behov. Ska man tro på läkaren och professorn Agnes Wold så funderar vi på tok för mycket på vad andra människor tänker om oss. Vi tycks liksom inte kunna låta bli att ägna värdefull hjärnkapacitet åt att försöka passa in, göra rätt och foga oss i ledet. Man vill ju - Gud förbjude - inte bli föremål för allmänhetens tisseltassel och snicksnack. Att bli socialt exkluderad aktiverar faktiskt samma delar av hjärnan som fysisk smärta.

Vi bugar och bockar när vi får läromedel så vi slipper fulkopiera och blir överlyckliga när kommunen ger oss badtofflor i plast som sommarpresent.

Undrar om det är detta som gör oss lärare så förbaskat lydiga. Fogliga som små lamm är vårt släkte. Vi är tamdjur som spinner snällt om någon bjuder på torrbulle till fredagsfikat. Vi bugar och bockar när vi får läromedel så vi slipper fulkopiera och blir överlyckliga när kommunen ger oss badtofflor i plast som sommarpresent. "Inte ska väl jag”, tänker vi försynt när vi en gång vartannat år blir bjudna på konferens utanför skolan och vi dansar glädjens skutt när vi vid sällsynta tillfällen får äta helt opedagogisk lunch. Vi jobbar i bakgrunden, krattar och sopar, och ibland stånkar vi frustrerat men oftast gör vi det så tyst att ingen hör.

Kanske är det flockmentaliteten som gör att vi så vackert bara gör. Om skolplattformen uppmanar oss att klicka sexhundraarton gånger i en matris så gör vi detta under stram koncentration. Om Skolverket skickar oss sexton nationella prov som ska förberedas, anpassas, genomföras, bedömas och inrapporteras under terminens sista skälvande timmar så tar vi ett djupt andetag och genomför. När den arga föräldern kräver terminens tionde möte dyker vi upp på utsatt tid med ett tålmodigt leende på läpparna.

Man vill ju inte vara jobbig och sticka ut.

Alla andra lärare jobbar ju på raster, svarar på mejl på kvällar och extraknäcker som vaktmästare, speciallärare och psykolog. Då blir det ju ännu mer förbaskat obekvämt att ifrågasätta. Man vill ju inte vara jobbig och sticka ut. Och kärringen mot strömmen är ju knappast mittpunkten när det är dags för afterwork. Eller speciellt poppis under löneförhandlingen heller för den delen.

Jag tänker ibland på Alfred, ni vet Emils kompis i Lönneberga. Han vill verkligen inte gifta sig med pigan Lina. Han vandrar omkring i helvetets kval och så plötsligt bara säger han det: “Det där giftermålet - det tror jag att vi tar och skiter i”. Och så var det med det liksom. Alfred är en riktig förebild.

För tänk om vi lärare bara skulle sluta vandra som en skock lydiga får på grönbete. Tänk om vi plötsligt skulle göra en Alfred. Vi bara slutar uppdatera åtgärdsprogram för sakens skull. Vi blir helt crazy och ägnar vår dyrbara tid åt att faktiskt genomföra anpassningar istället för att dokumentera dem. Vi kanske vägrar vara rastvärd här och där för att vårt schema är för tjockt. “Nähej du, din stolle idag kan jag inte vikariera - jag har ju planeringstid”, skulle vi lika plötsligt som sturskt konstatera vid förfrågan. När möten blir för utdragna och för onödiga skulle vi resa oss upp och skyndsamt stolpa ut från rummet. “Mejla om ni vill nåt viktigt”, skulle vi viska innan vi bestämt stängde dörren. Och när en förälder mejlade för att ifrågasätta ett betyg skulle vi bara ignorera. Hörbarhet nolla skulle komma som autosvar. Hujeda mig så läskigt! Och så oändligt befriande.

Vi kanske måste sluta vara så fördömt medgörliga och väluppfostrade.

Om hela lärarflocken varje dag är Moder Teresa som sliter sig trasig, som jobbar under omöjliga omständigheter och ändå på något mirakulöst sätt lyckas hålla skeppet hyfsat flytande så kommer ingen förändring ske. Vi kanske måste sluta vara så fördömt medgörliga och väluppfostrade. Lek med tanken - vad skulle hända om vi bara sa stopp? “Hörru, det där adminstrationsträsket - det tror jag vi tar och skiter i”, skulle vi säga och sända en varm tanke till Alfred. Fatta vilken grej! Det kanske skulle vända upp och ner på alltihop.

Jaara Åstrand: "Det räcker inte med fina ord, vi behöver riktiga regleringar"

Läraren debatt Att politikerna vill se en likvärdig skola, fler lärare och ökade resurser är bra. Men många av förslagen landar mer mätning, kontroll och uppföljning. Istället behöver vi se förslag som på riktigt minskar arbetsbelastningen och skapar bättre förutsättningar för lärarna, menar Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, som läst samtliga debattartiklar från riksdagspartiernas skolpolitiska talespersoner.