Sök

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

Skolstart igen. Det är något visst med det där ordet skolstart. När jag var liten var det  under denna tid som den halvt desperata jakten på det coolaste bänkpappret inleddes. Sedan skulle man införskaffa pennskrin med luktsudd och stiftpenna. Helst skulle man ha ny skolväska, gympapåse och nya kläder också. Aldrig förr har ett hår sprayats så hårt i perfekt snedlugg som den dagen jag började mellanstadiet.

När jag tänker efter är jag likadan nu. Själva ordet skolstart är synonymt med pirr, magfjärilar och gall-kullerbyttor. När jag läser boken om Alfons Åbergs skolstart skrockar jag alltid igenkännande när Alfons skolfröken avslöjar att hon har fixat håret, köpt ny klänning och är mest nervös av alla. Jag är Alfons fröken. 

Jag. Är. Så. Nervös. 

I år tar jag emot nya sjuor och det spelar liksom ingen roll att jag börjar bli gammal i gemet, att många elever och skolstarter har passerat genom åren. Jag blir elva år på nytt där jag står på skolgården för att ta emot mitt nya gäng. Det är nästan så att jag känner doften av New Wave hårspray, förnimmer hur Date-parfymen klibbar på huden och hör knakandet från den där nya stela ryggsäcken morsan tyckte var helt onödig att köpa.

Jag ska lotsa dem längs hela långa krokiga svajiga knasiga högstadiet och släppa ut dem till stora vida världen på andra sidan.

Jag vill ju att det ska bli så bra. Jag ska ju umgås med dessa barn nästan varje dag nu i tre år. Jag ska tjata på dem om tider, skogränser och rätt material. Jag ska lära dem allt jag kan om Jesu död, industriella revolutionen och possessiva pronomen. Jag ska lotsa dem längs hela långa krokiga svajiga knasiga högstadiet och släppa ut dem till stora vida världen på andra sidan. När hjärtan krossas eller blossar, när det blåser storm, när hungern river i magen, när stressen snörper ihop luftstrupen ska jag ju vara där varje dag på klassrumsgolvet, orubblig, konsekvent och varm. Det är inget litet åtagande och jag är så förtvivlat mån om att det ska bli bra.

I dagarna går över en miljon elever tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov. Oj hujeda mig herregudars så mycket pirr det kommer att vara i luften. För vissa kommer spänningen att vara otäck och det kommer att göra ont i magen. För andra kommer pirret att vara voltande kittlingar runt hjärtat. Jag hoppas att vi kan ge alla våra över en miljon återvändande irrbloss en mjuk och fin start, ett välkomnande in i vardagen igen. Jag hoppas att vi kan förfäkta oron för den som är rädd och att vi kan motsvara förhoppningen hos den förväntansfulle. 

Alfons Åbergs fröken är så pirrig natten före skolstart att hon inte kan sova. Hon har ju till och med varit hos frisören och krullat håret. Hon som har köpt ny klänning och allt kan ändå inte sova när hon tänker på alla nya barn (och föräldrar!) som hon ska lära känna. Jag gissar att vi inte är ensamma, Alfons fröken och jag. Det vibrerar ju liksom i luften när skolan slår upp sina portar igen. 

LÄS ÄVEN:

Wiman: Ingen vaktar undervisningstidens gränser längre

Wiman: "Politiker, håll er till det ni kan något om"