Sök

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

På mindre än ett år har tre skolattacker drabbat Sverige och nu kallar skolminister Lina Axelsson Kihlblom skyndsamt till stormöte. Den allmänna tryggheten i skolan måste stärkas och nu är det tamejtusan bråttom. Representanter från polismyndigheten, Säpo, Skolverket m.fl. ska träffas och diskutera. Men - lyssna och begrunda - när regeringen i samma andetag presenterar sin vårbudget visar det sig att skolan inte får några extraresurser alls.

Och jag kan inte låta bli att tänka på min mamma, hur hon under hela 80-talet spenderade en väsentlig del av sin vakna tid med att lappa våra byxor. Varje eländigt litet hål skulle täckas över av ett tygstycke i opassande mönster. Till sist var hela byxan ett hopkok av märkliga lappar och de små flärpar av jeanstyg som fanns kvar därunder var tunna som läskpapper. 

Precis där har vi svensk skola idag, en läskpapperstunn, ihoplagad och sorglig syn som i desperation stoppas, lagas och snöras ihop så fort det går hål någonstans. Ingen tänker långsiktigt. Alla räknar slantar här och nu och ingen tycks förstå att samhället faktiskt skulle tjäna tid, kraft och pengar på att investera i ett par dyra högkvalitativa lyxbyxor.

Precis där har vi svensk skola idag, en läskpapperstunn, ihoplagad och sorglig syn som i desperation stoppas, lagas och snöras ihop så fort det går hål någonstans.

För mig som lever i denna skolvärld, av på darrig hand ihoptråcklade sicksacksömmar, är frustrationen påtaglig. Jag pendlar mellan att tro att jag är någon slags Einstein som ser mönster som ingen annan ser och den mer cyniska tanken att politiker vet men inte prioriterar. För otrygghet i skolan, våld mot lärare, mobbning och ogynnsam arbetsmiljö är ju bara ett alarmerande symptom på något helt annat. Inga inrymningsövningar, riskbedömningar eller beredskapsplaner i världen kommer att fixa det verkliga problemet. Det är ju inte tryggt överhuvudtaget att veta att skolan har en app som larmar mig vid dödligt våld eller att huvudmannen har gått kurs i krisberedskap. Tvärtom är det ett smärtsamt tecken på att något är käpprätt åt helvetes jubelfel med svensk skola.

Att inte ge skolan mer resurser för att kunna arbeta förebyggande är ett ödesdigert misstag. Vi lärare vet ju vilka elever som har det trassligt hemma. Vi kan exakt peka ut vem som behöver extra stöd, en vuxen som ser, studietid i liten grupp eller ett vakande öga från elevhälsan. Vi vet precis vilka elever som är i riskzonen för att hamna förtvivlat snett. Men vad spelar det för roll när vi skriker för döva öron, när inga stödfunktioner finns att sätta in? Kvarnhjulen mal sakta vidare i samma makliga takt när skolan förblir en blind fläck i regeringens budget. 

It takes a village to raise a child, säger man i Amerika. Och jag tror vi alla är överens om vilken enorm skillnad det skulle bli om vi fick till ett samhälle där vi på riktigt tillsammans kunde se och uppmärksamma barnen. Jag är urless på orosanmälningar som läggs ner utan vidare utredning. Jag blir tokig på bristen av aktiva och påkostade fritidsgårdar. Och det är en skam att samhällets trygghetsfunktioner inte får möjlighet att samarbeta mer envist och nära.

Medan jag laddar ner en app i min telefon som ska hjälpa mig vid pågående skolattentat fortsätter kön till BUP att ringla sig lång.

Efter åratal av sömnad med slitna nålar och svajiga trådar är vi nu där vi är. Våra rektorer måste förberedas för situationer där elever och personal kan befinna sig i livsfara och skolministern måste hålla blixtinkallade möten med Säpo. Jag hade hoppats att vi vid det här laget hade lärt oss en dyrköpt läxa, att våra politiker vågade tänka tanken att göra om och göra rätt. Istället tycks vi fortsätta i samma slitna hjulspår. Vi lappar och lagar efter bästa förmåga. Och medan jag laddar ner en app i min telefon som ska hjälpa mig vid pågående skolattentat fortsätter kön till BUP att ringla sig lång, elevassistenter ekar med sin frånvaro och den psykiska ohälsan hos unga stiger. Ödets ironi kanske någon skulle kalla det.

LÄS ÄVEN:

Wiman: "En lärare ska mest vara kåt, glad och tacksam"

Wiman: Hur i hela friden ska vi rädda våra pojkar??

Jaara Åstrand: "Det räcker inte med fina ord, vi behöver riktiga regleringar"

Läraren debatt Att politikerna vill se en likvärdig skola, fler lärare och ökade resurser är bra. Men många av förslagen landar mer mätning, kontroll och uppföljning. Istället behöver vi se förslag som på riktigt minskar arbetsbelastningen och skapar bättre förutsättningar för lärarna, menar Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, som läst samtliga debattartiklar från riksdagspartiernas skolpolitiska talespersoner.