Sök

Härom dagen var det babblemang i riksdagen igen. Det diskuterades lovskola och utökad undervisningstid. Det var ett sammelsurium av snicksnack om hur i hela friden vi ska kunna hjälpa de nästan 28 000 elever som förra året inte tog sig in på gymnasiet. En hel massa saker sades om lite allt möjligt men inte en enda gång, dvs 0,00 gånger, nämndes orden lärare och arbetsvillkor i samma mening. 

Man beslutade att den socialdemokratiska regeringens satsning på den obligatoriska lovskolan för elever som riskerar att gå ut nian utan behörighet ska utökas med 25 timmar. Man klubbade också igenom att alla elever i åk 4 - 9 har rätt till minst två timmar extra studietid i veckan. Skolminister Lina Axelsson Kihlbom var jublande glad. I en intervju med Läraren kvittrade hon att med rätt lärare kan detta ge stor effekt.

Rätt lärare var det ja. I min värld är rätt lärare inte bara behörig utan kanske även den lärare som vanligtvis brukar undervisa eleven, som känner till svårigheterna, luckorna, vad man redan har gjort och vad man behöver trycka extra på. Men i den där verkliga världen utanför riksdagens gemytliga kammare, alltså inuti själva skolbyggnaden, kan vi konstatera att i dagsläget är det bara hälften av kommunerna som ens lyckas bemanna lovskolorna med just behöriga lärare. Resten av tiden bedrivs undervisningen av Jeppe som behöver sommarjobb, Conny som vikarierar på fritids eller elevassistenten som behöver dryga ut sina timmar. Inte så där överdrivet frapperande kanske att Ämneslärarens granskning visar att hela 94 procent av eleverna som gått lovskola inte blir långsiktigt hjälpta.

Är det något som våra politiker är bra på så är det att stretcha lärares tid.

Så här sitter alltså våra politiker och talar i stora ord. Man håller låda om vikten av ökad studietid, behöriga lärare och skolans kompensatoriska uppdrag. Man orerar i majestätiska ordalag om att ge elever en ärlig chans och om lärares förmåga att inspirera. Liberalernas Fredrik Malm är extra festlig. Han pratar om att skolan måste laborera med tiden. 

Låt oss smaka på detta. Skolan ska laborera med tiden. Vilken tid då, kan man tänka. Jo min tid och din tid. För är det något som våra politiker är bra på så är det att stretcha lärares tid. Det går alltid att trycka in lite fler arbetsuppgifter, lite mer administration och lite mer undervisningstid. Nog kvarstår faktumet att dygnet har 24 timmar men vi kan ju alltid laborera, som Fredrik Malm säger. Trolla. Trixa. Abra kadabra.

Och jag tänker i mitt stilla sinne, så här i slutet av terminen, att det måste vara förbaskat enkelt att labba med någon annans tid. Dessa politiker klubbade igenom ett beslut som faller rätt ner i skallen på skolledare och lärare. Det är en lös-problemet-attityd som är allt annat än schysst. I dagens Sverige saknas redan behöriga lärare (särskilt i utsatta områden) och vi andra jobbar redan alldeles för mycket. Vi har inte tid med mer undervisning, att jobba extra på lov eller dryga ut dagen. Det får vara nog laborerat nu.

Kanske är det dessutom hög tid att ta bladet från munnen och prata klarspråk. Lovskola i slutet av en kämpig termin gör ingen skillnad! Har man inte klarat grundskolan på tio år kommer inte 25 timmar att göra ett jota. Låt oss konstatera att insatserna skulle ha satts in för längesedan, redan när vi såg första tecknet på glid. Då hade det funnits rimliga odds, om speciallärare och elevhälsa kopplats in på riktigt i årskurs tre, fyra eller sex hade vi haft en chans. I årskurs nio är det ju för sent.

Så för att sammanfatta: Förra veckan beslutades det att vi lärare ska få jobba mer för ingenting. Vår skolminister ser det som en framgång. Fredrik Malm vill laborera med vår tid och våra röster var som vanligt ointressanta. Hepp!

LÄS ÄVEN:

Godkända efter lovskola – klarar inte gymnasiet

Klart: Lovskolan utökas – trots massiv kritik

Här går de i skolan – på alla loven