Sök

“Du bjuder slask och fukt - och mögellukt, november.” Ja, detta kan vara de mest visa ord Povel Ramel någonsin yttrat. Man vaknar i mörker och kommer hem i mörker. Kylan utanför är av den elaka sorten som liksom tränger in i nervbanorna och stannar där. Det är 400 veckor sedan det var höstlov och lika långt kvar till jullov. November november - vad har vi gjort för att förtjäna dig?
 
Jag ser en oroväckande förändring hos eleverna. De är glåmiga, hasar sig fram i korridorerna, gäspar oftare än normalt. Men det är ju för höge farao för tidigt att slå av på takten! I fuktkall novemberluft ska vi lyckas med det snudd på omöjliga uppdraget att motivera eleverna till att kämpa med rosiga kinder och flitens lampa tänd. Repetition är kunskapens moder! Skam den som ger sig! Det är bara att kavla upp ärmarna! Åh kära nån - hur ska det gå?
 
Förkylningarna gör entré som ett brev på posten och är det inte man själv som åker dit måste man lik förbannat vabba, vikariera eller ignorera den svidande halsen som att pandemin aldrig existerat. November, din nedrans jubeldåre, varför envisas du med att behandla oss så grymt?

November, din nedrans jubeldåre, varför envisas du med att behandla oss så grymt?

Jag läser att nu när elen är så dyr vill man spara pengar på att lika praktiskt som smidigt sänka värmen i skolan. “Man kan ju sätta på sig en kofta”, säger en förnuftig kommunchef i Svenljunga när han blir intervjuad av Sveriges radio. Ack och ve. Ur led är tiden. Jag vill minnas att man redan tidigare har kommit med snillrika förslag inom samma kategori. Under pandemins värsta härjningar ville politikerna till exempel att vi skulle undervisa med öppna fönster i december. Att både lärare och elever är varmblodiga däggdjur som behöver rimlig temperatur för att fungera tycks vara information som beslutsfattare inte nåtts av. Och jag tänker med hisnande fasa på hur det ska bli när novemberköldens brutala isvindar letar sig in i klassrummen (vi som redan har så kallt!). 
 
Kanske är det dags att påminna sig om att det här jobbet ju är roligt, att barn är underbara och att utbildning är det finaste vi har. Men skymningen faller, dimman utanför ger vibbar av Lützen och jag har fyra Eiffeltornsliknande staplar med bedömning som jag måste ta tag i innan december rullar in med allt vad det innebär. Läsåret går verkligen i vågor och nu är vi nere i den djupaste av dalar. Vi ligger där nere på havets botten och nog är det mörkt och kallt så att det förslår. Någonstans däruppe vid vattenytan väntar vackra saker, såsom tindrande Betlehemsstjärnor, tända ljus och ljuv pepparkaksdoft. Det är bara så djävulusiskt omöjligt att föreställa sig det i denna svåra tid. Ack min själ - hur kan en månad vara så lång? Varför tar den aldrig slut?