Sök

Jag såg en reklam i Londons tunnelbana en gång. Det var en glättig lärare med rött läppstift på bilden. “I don't care what you make - I make a difference”, stod det. Jag minns att jag tyckte att det var vackert.
 
Det ska poängteras att detta var långt innan jag själv blev lärare. När jag fick min första anställning insåg jag nämligen ganska snabbt att det är svårt att äta difference, att betala räkningar med difference och att ingen difference i världen kan betala för ens en halvflådig semesterresa. Jo alltså, att göra skillnad är fint och så. Men det är också bra att ha pengar.
 
Dräglig lön står högt upp på lärarnas önskelista inför valet 2022. Det är högst rimligt förstås. I jämförelse med grupper som har utbildning i samma paritet får vi lite kyrkråttestämpel. Vi är ju trots allt legitimerade myndighetsövare med flerårig universitetsutbildning. På något sätt borde ju det kännas i lönekuvertet.

Vi är ju trots allt legitimerade myndighetsövare med flerårig universitetsutbildning. På något sätt borde ju det kännas i lönekuvertet.

När jag fick mitt första jobb för sisådär 15 år sedan hade jag en ingångslön på 24500 kronor. Ung och trallande naiv som jag var minns jag att jag kände mig rik. I jämförelse med CSN och nudel-dieten kändes det luxuöst att handla smör och ost utan att granska prislappen. Jag harvade på i samma kommun i många år och lönen segade sig uppåt likt en snigel i paltkoma. Jag jobbade på, jag brann för yrket, det var så himla kul att jobba och vem var lilla jag att be om mer pengar? Efter några år kom nya unga förmågor, direkt från lärarhögskolan och jag fick veta att de tjänade tiotusen mer än mig. Där satt jag med allt mitt engagemang, min fleråriga erfarenhet och några vackra lärarprisdiplom i skrivbordshurtsen. Jag gjorde skillnad minsann och det märktes på många herrans sätt utom just i portmonnän.
 
Jag bytte arbetsplats och lyckades få upp min lön ordentligt. Idag tjänar jag bra men jag har absolut och fullständig förståelse för bitterheten hos alla hårt slitande högutbildade legitimationsbärare därute som ser sig omsprungna av nyexaminerade bara för att man en gång i tiden gick in lågt i lönekarusellen. Så ska det inte vara. Om läraryrket på riktigt ska bli attraktivt kan man inte locka med Moder Theresa-gloria och “läraryrket är ett osjälviskt kall från ovan”. Vi måste snacka hårdvaluta och siffror. Det ska löna sig att utbilda sig och ta sig an detta viktiga och komplexa jobb.

Om läraryrket på riktigt ska bli attraktivt kan man inte locka med Moder Theresa-gloria och “läraryrket är ett osjälviskt kall från ovan”.

Men det ska också tilläggas att lönen inte är nog för att mejka läraryrket grejt igen. För att vi ska söka oss till yrket eller för den delen orka stanna kvar krävs långt mycket mer än att några extra kulor rullar in på kontot. Det ligger nämligen något förtvivlat i att aldrig känna sig tillräcklig, att aldrig jobba klart, att aldrig hinna med. Det är ju människor vi jobbar med och det är tröstlöst att känna att man hade kunnat göra så mycket mer om det inte varit så förbannat mycket som stod i vägen. Att pengar inte är allt är ju sedan gammalt och det finns en god vits att också betona arbetsvillkoren. Lärare ska få rimligt betalt såklart men undervisningistiden bör också regleras, klasstorlekarna behöver minskas och administrationsbördan måste lätta. Om inte det sker kommer några tusenlappar hit eller dit inte ha någon avgörande betydelse. Det är åtminstone min skarpa gissning.
 
Föreställ dig den kampanjen i Stockholms tunnelbana. En bild på en utvilad och käck fröken samt en slagkraftig slogan: “Jag tjänar finfint med kosing och har dessutom tid att göra skillnad”. Vackert så att man blir tårögd.