Sök

Mellanstadiet på Nya Raketskolan stängdes förra veckan på grund av skyddsstopp. Personalen vittnar om kraftig underbemanning med få behöriga lärare och utmattad personal. Lärarna hinner inte ens gå på toaletten, säger två mellanstadiebarn snusförnuftigt när tv är där för att intervjua.

Voine voine. Förr eller senare sjunker Regalskeppet Vasa. Som man bäddar får man ligga. Någon gång måste den tickande bomben brisera. Kaboom. 

Någon gång måste den tickande bomben brisera. Kaboom.

År 2035 beräknas Sverige behöva rekrytera 45000 nya lärare. Idag har många tusen lärare redan lämnat yrket för andra karriärer. Lägg därtill att enligt en undersökning gjord av Lärarförbundet överväger 40% av dagens lärare minst en gång i veckan att byta jobb. Raketskolans öde är därmed inte alls speciellt uppseendeväckande. Vi kommer att se många Raketskolor torna upp sig i framtiden. Karma is a bitch. 

Om jag får killgissa så är det inte yrket i sig som får lärare att fly eller drömma om alternativa vägval. Det är inte undervisningen eller eleverna som triggar lärares fantasier om brevbärartjänster eller trädgårdsmästarjobb. Det är arbetsvillkoren som spökar.

Det händer nämligen något med en människa som ständigt springer och springer men aldrig hinner fram. Det är dränerande att aldrig någonsin vara tillräcklig. Läraryrket idag handlar om att vara ensam med alldeles för många barn, att undervisa trots brist på läromedel, att ständigt fäktas mot knappa resurser, att springa springa springa hela dagarna. Rastvärdskap, pedagogiska luncher, dokumentation av extra anpassningar, uppdateringar av skolplattformen, att skriva incidentrapporter, kontakta föräldrar, ha möten och uppföljningsmöten, besvara mail, bedöma och dokumentera, utvärdera om och om igen, att gå och gå men aldrig komma till dörren. Det är en vardag som sliter. Och för några år sedan hade följande mening varit otänkbar för mig att skriva - men idag förstår jag att man överväger att ge upp. Livet är för kort liksom.

För några år sedan hade följande mening varit otänkbar för mig att skriva - men idag förstår jag att man överväger att ge upp.

Det pratas om högre löner för lärare, professionsprogram och snabbspår in i läraryrket. Men det är ju bara fjams och fåneri. Om man på riktigt och helhjärtat vill göra läraryrket attraktivt måste det till lika dyra som långsiktiga lösningar. Vi måste få arbetsvillkor som gör att känslan av otillräcklighet försvinner. Vi måste få fler kollegor och avlastning i administrationen. Samvetsstress är allvarliga grejer. I längden går den inte att leva med.

Ingen vinner i detta olycksaliga samhällsspel. Eleverna förlorar, vi lärare offras och Sverige kommer att få betala ett förtvivlat högt pris. Raketskolans skyddsombud gjorde så rätt. Jag hoppas att flera andra tar efter och vågar dra i nödbromsen. Kanske kan drastiska åtgärder av detta slag äntligen få beslutsfattare att inse allvaret. Lärarbristen är inte någon skräcksiffra i en avlägsen framtid. Den är här och nu. Och jag upprepar: 40% av dagens lärare överväger minst en gång i veckan att byta jobb. Låt det sjunka in.

LÄS ÄVEN:

Wiman: Nu kommer bacillerna - och vi lärare arbetar sjuka

Wiman: ”Våra pojkar sitter på ett skenande tåg”

Wiman: ”Lärare kan inte bara jobba för den goda saken – vi måste få betalt också”