Sök

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

Vilka är de där filurerna som kliver över tröskeln till våra klassrum varje dag? Är de tomma kärl, ofärdiga halvmänniskor liksom? Kanske små ekande tunnor som ska fyllas av lärarnas oändliga visdom och outtömliga kunskap? Det trodde åtminstone behavioristerna vid förra seklets början. Jag tänker lite precis tvärtom, bångstyrig som jag är. Barn är bubbliga stortänkare med massor av kunskaper och idéer som bara väntar på att få galoppera ut i vida världen.

En gång hade jag ett gäng elvaåriga elever som blev skogstokiga när Utbildningsradion tänkte lägga ner deras favvoserie ”Geografens testamente”. Vad ska ni göra åt det då, undrade jag, deras skolfröken, nonchalant. Sedan skrev de debattartiklar, ordnade namninsamlingar, tryckte flygblad och debatterade med UR:s vd Erik Fichtelius. Såklart kom det en tredje säsong av programmet så småningom.

Våra elever är klassrummets största tillgångar.

”Vi är så himla stressade över nationella proven”, sa mina 15-åriga elever Elin och Emiliah till mig. ”På det viset”, suckade jag. ”Lös problemet.” Nu har de haft möte med Skolverket, kommunicerat med skolministern, skrivit debattartiklar och snackat i Nyhetsmorgon. I skrivande stund har de möte i stan med representanter från Tim Bergling foundation.

”Vi måste rädda hajarna”, sa min elev Arda upprört till mig och fick medhåll av indignerade klasskompisar. ”Men hur gör man det?”, frågade jag torrt. Sedan demonstrerade klassen vid Medborgarplatsen, samarbetade med WWF, pratade i radio, adopterade tre hajar och samlade in 22 000 kronor till världens hav.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med dessa anekdoter från mitt snurriga lärarliv? Jag vill mest poängtera något som i den bästa av världar redan borde vara ställt bortom allt rimligt tvivel. Våra elever är klassrummets största tillgångar. De sitter inne på kunskaper och erfarenheter som berikar vår vardag. Vi kan inte bortse från alla deras talanger, spjutspetsfärdigheter och specialistområden när vi undervisar. Vi har inte råd att gå miste om deras kompetens.

Låt oss för tusan inte bortse från alla egenskaper eleverna redan har, ibland sådant vi själva inte har minsta hum om.

Om vi lärare betraktar våra elever som passiva nickedockor vars enda uppgift är att absorbera vårt eget förnuft går något förlorat. Att undervisa handlar ju om att ge och att ta. Såklart ska vi lärare föreläsa längst fram i rummet. Vi ska preppa med fakta, diktera och stå för struktur. Vi ska kontrollera att eleverna förstår, vi ska se till att de redovisar sina kunskaper. Men låt oss för tusan inte bortse från alla egenskaper de redan har, ibland sådant vi själva inte har minsta hum om. Jag läser ofta i debatten om att traditionell skola är bäst, att vi ska tillbaka till skolbänkarnas raka led och de knäpptysta lektionerna. Men i detta sammanhang är jag kärringen mot strömmen och vill med eftertryck slå ett slag för elevdelaktighet, surrande klassrum och ett skolklimat där tokiga idéer och infall får sväva så högt att de slår i stjärnhimlen.

Det kanske låter flummigt men det är ju inte flummigt alls. Det handlar om mellanmänskliga möten och den ödmjuka insikten om att vi lärare inte är ensamma kunskapsbärare i klassrummet. Och det handlar om läraryrkets flexibilitet. Ibland är vi enväldiga kunskapsförmedlare, ibland är vi uppmuntrande påhejare som ivrigt dansar med. Det måste ju inte vara det ena eller det andra. Jag tänker att lite av båda är bäst.

Månadens medier av Maria

Titta på: Riksdagens fantastiska pedagogiska material inför valet i september. Gratis att beställa från deras hemsida

Lyssna på: Barnradions poddpaket. Sveriges Radio har samlat ihop poddar som är riktade till barn i olika åldrar. Här kan man få både fakta och spännande äventyr. Så himla bra!

Läs: Här kommer jag ju osökt in på min egen sprillans nya bok! ”Handbok i värdeskapande lärande” är en samling projektidéer för att uppmuntra aktiva och motiverade elever.