Sök

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

Jag tittar på “Det svenska skolexperimentet” på SVT. Jag tittar med sammanbitna käkar och kommer på mig själv med att jag ibland glömmer bort att andas. Det är någon slags kall förtvivlan som kidnappar min själ. Och jag kommer inte ifrån tanken att jag inte vill vara en del av detta. Jag står inte för det här. Räkna inte med mig - jag avböjer. Jag betackar mig.

Våra ungdomar mår allt sämre. Enligt Folkhälsomyndigheten har de psykosomatiska besvären, orsakade av stress, ökat dramatiskt de senaste åren. Vi har en hel generation barn och unga som stressar sig sönder och samman. Och det här förvånar mig inte alls. Det här vet ju jag för jag ser det varje dag. Vad som slår mig när jag ser programmet är snarare att vi är så många som vet. Forskare bekräftar bilden som vi lärare redan är smärtsamt medvetna om. Andra lärare intervjuas och deras ord är synonymer till mina egna tankar. Inte minst är elevernas egna röster kristallklart tydliga. De är slavar under en alltför stofftung läroplan i ett bestraffande betygssystem i en hårt besparad skola. Och det spelar ingen roll vad vi lärare gör eller säger. Det är ju på något sjukt sätt vi som driver på kvarnens hjul, vare sig vi vill eller inte. I det skolpolitiska experimentet är vi marionetter.

Det är någon slags kall förtvivlan som kidnappar min själ.

Det blir så fruktansvärt motstridigt. Det blir myrornas krig i huvudet – för jag älskar ju skolan. Jag älskar att vara lärare. Det ligger en enorm glädje i detta jobb. Jag älskar att planera lektioner och se hur de faller ut. Jag älskar relationsbyggandet och att lära eleverna viktiga saker som kommer att berika deras liv och göra världen bättre. Det här är ju på riktigt världens viktigaste jobb. Kanske är det precis därför SVT:s program blir en tjottablängare rätt i solarplexus. För jag vill inte vara en del av detta system. Jag står inte för det här. Jag vill inte förknippas med detta. Jag tar avstånd.

Jag vill inte vara en del av ett skolsystem som gör illa våra barn. Jag vill inte bidra till att var sjunde niondeklassare inte kommer in på gymnasiet och hamnar utanför. Jag vill inte vara den som drar den knivskarpa gränsen. Jag vill inte mäta varje prestation enligt en hårt fixerad mall. Jag vill inte definiera insatser enligt flummiga bokstäver, foga in spretiga personligheter i stelbenta krumelurer. Jag vill inte varje dag bli prestationerna och stressen förkroppsligad. Det är inte mitt jobb. Jag vill motivera, inspirera och lära för livet. Jag vill bana väg för oändliga möjligheter och pigg nyfikenhet. Jag står inte för det här systemet jag befinner mig i. Det här skrev jag aldrig under på.

För jag vill inte vara en del av detta system. Jag står inte för det här.

Vuxenvärlden har svikit våra ungdomar och det är dags att vi plockar fram vår ryggrad. Vi måste göra om och göra rätt. Vi måste reducera antalet nationella prov (och kanske lägga av med otyget att lägga dem sist på vårterminen). Vi måste ta bort det ondskefulla betyget F som straffar ut våra barn från gymnasiala utbildningar och införa en bredare bedömningsskala. Och om vi ska ha högt ställda krav för höga betyg måste vi ge eleverna förutsättningar på riktigt. Vi måste ta vårt kompensatoriska uppdrag på allvar. Och ja – det betyder att vi behöver läromedel, bemannade skolbibliotek, fler speciallärare och mindre klasser. Vi måste fokusera på lärandet och inte bedömningen. Vi måste lägga administrationen åt sidan och ge eleverna utrymme att växa för sakens skull. Inte för betyget, inte för ett jobb i en avlägsen framtid utan för att lärandet är viktigt och spännande, roligt och hisnande här och nu. 

Ni fattar vilka förödande konsekvenser som väntar om vi låter detta fortgå va? Det är våra ungdomars välmående som står på spel. Nog nu. Nu får det vara nog.