Sök

LÄS ÄVEN:

9 av 10 lärare vägrar ange elever

Lärare om nya Tidöförslaget: "Vi riskerar att bli angivare"

Jag älskar att vara lärare. Jag älskar att undervisa från hjärtat och med hela kroppen. Jag älskar att skapa relationer till mina elever, att berika deras världsbild, att utmana, förkovra och bygga. Jag är lärare. Jag är i skolan för att undervisa. Och jag tänker inte ange mina elever. 

I Tidöavtalet finns ett förslag om att jag ska bli skyldig att informera till myndigheterna om jag har en elev i min klass som vistas i Sverige utan tillstånd. Jag som alltid ska ha barnets bästa för ögonen, jag som ska vara en trygg vuxen för varje unge. Enligt Tidöavtalet ska jag alltså rapportera ett barn till polisen och migrationsverket. Det sägs att jag med min yrkesstolthet, mina ämneskunskaper och min omsorg om varje unge ska ringa polisen om det framkommer att min elev är papperslös. Men jag tänker inte ange mina elever. 

Jag har anmält föräldrar till socialtjänsten många gånger. Jag har polisanmält elever som hamnat på glid. Jag har sammankallat möten med elever, vårdnadshavare, rektorer och representanter från samhällets alla stödinstanser. Alltid med intentionen att detta är det bästa för barnet, att detta är ett nödvändigt ont för att allt ska bli bra igen. Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag angav en elev för att hen vistas i mitt land. I min yrkesroll har jag bara samvete att agera när jag vet att det är för att främja barnets välmående. Så jag tänker inte ange mina elever. 

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag angav en elev för att hen vistas i mitt land

Jag undervisar om Barnkonventionen. Jag understryker att den är lag i Sverige. Det är viktigt att mina elever känner till detta. Jag har en plansch i mitt klassrum med alla 54 artiklar. På nummer 28 står det att alla barn har rätt till utbildning. På nummer tre står det att alla beslut som tas rörande ett barn ska beakta barnets bästa. Alla barn brukar jag poängtera. Och jag är så himla noga med att understryka just detta, att det gäller exakt alla barn. Jag tänker fortsätta att undervisa alla barn, med liv och lust, med själ och hjärta. För jag anger inte mina elever. 

För en utomstående kan det tyckas vara en petitess. Det är väl självklart att människor inte ska befinna sig illegalt i vårt land. Men för mig är det inte så enkelt. Jag vill inte bygga min undervisning på rädsla och tillknäppt tystnad. Jag vill att mina elever ska kunna prata med mig om hemligheter, saker som skaver eller hemförhållanden som gör ont. Jag vill att de ska veta att mig kan man lita på. 

Hur ska jag kunna skapa trygghet i ett klassrum där jag samtidigt ska agera angivare?

Lärarnas yrkesetiska råd är tydliga med att jag ska vara försiktig med information som rör barnen på skolan. Det står uttryckligen att den endast ska förmedlas vidare om det är för elevens bästa. Här betonas också vikten av förtroendefulla relationer. Och jag kan inte för mitt liv förstå hur detta går ihop med mig själv som informatör till migrationsverket. Hur ska jag kunna skapa trygghet i ett klassrum där jag samtidigt ska agera angivare? Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna? För mig blir det plingplong i huvudet. Kortslutning. Totalt jäkla mörker. 

Nej, jag kommer aldrig någonsin så länge jag lever att ange ett barn som vistas utan tillstånd i mitt klassrum. Det är inte mitt jobb. Det strider emot den yrkesetik jag värnar. Man får hellre ta min lärarlegitimation, begära in mina nycklar och be mig städa mitt skrivbord. Jag får söka nytt jobb, bli brevbärare, telefonförsäljare eller vad fankelund som helst. För den dagen vi lärare ska agera agenter och spioner åt migrationsverket har jag inget längre kvar att göra i svensk skola. Då får jag be att tacka för mig. Och jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är många som vägrar att ange våra elever.

LÄS ÄVEN:

Wiman: ”Tidöavtalet är så busenkelt och så väldigt gratis”

Wiman: ”Hårdhandskar är inte lösningen på allt”

Wiman: ”Välkommen till skolan, Lotta”