Sök

LÄS ÄVEN: Wiman: ”Tidöavtalet är så busenkelt och så väldigt gratis”

Jag kan inte riktigt släppa det där brännheta dokumentet som skrevs på Tidö slott. Det är någon slags destruktiv sida hos mig som gör att jag dras till det som en mal till elden. Nu har jag fastnat för den handfasta rubriken “Trygghet och studiero”.

Jag glupar texten likt draken äter köttbullar vid höga berget hos Bamses farmor! Trygghet och studiero är ju liksom det viktigaste vi har och fundamentet för att vår skola ska fungera. I Tidöavtalet stolpas åtgärderna tydligt upp och gudarna ska veta att det är raka rör som gäller. Inget lull-lull och fluff-fluff här inte. Ungdomen ska veta hut, det är ett som är säkert. Jag läser om förväntansdokument med tydliga konsekvenstrappor. Jag läser att rektorer nu ska vara skyldiga att flytta på mobbare och att särskilt besvärliga elever ska skickas till speciella jourskolor. Jag läser att det är rektor som beslutar om ordningsregler och att alla former av regelöverträdelser beivras. Ord och inga visor. Nu har minsann skjortärmarna kavlats upp och någon har spottat i näven både en och två gånger.

I Tidöavtalet stolpas åtgärderna tydligt upp och gudarna ska veta att det är raka rör som gäller.

Jag ska försöka förklara förståeligt som den spjutspetspedagog jag är. Låt säga att vi har ett frö som ska växa upp och bli en vacker blomma. Vi sätter ner fröet i jorden. Vi ger blomman näring. Vi vattnar varje dag, vi pratar med blomman, vi låter den stå i solen ibland för att riktigt frodas. Rätt som det är slår knoppen ut och blomman är inte bara vacker utan doftar också ljuv sommaräng. Att vi kan njuta av denna vackra skapelse beror ju naturligtvis på vårt omsorgsfulla arbete. Inte en dag har gått utan att vi har vårdat blomman efter bästa förmåga med alla resurser som krävts.

LÄS ÄVEN: Här är nya regeringens skolpolitik

Betänk motsatsen! Vi kastar ner ett frö lite styvmoderligt i jorden, vattnar när vi hinner, har aldrig tid att prata med den stackars växten och låter den mestadels hamna i skuggan. Resultatet blir naturligtvis därefter och det är liksom lönlöst att försöka rädda upp blomkraken när allt nästan är försent. Den står ju där nu, halvvissen och ledsen. Nu kan vi inte börja bråka med den, hälla på näring i panik, taffligt stötta upp med pinnar och skälla på den för att den är så ful. Vi hade ju chansen en gång i tiden att få den att växa sig ståtlig. Men vi lät den förgås.

Lite så tänker jag med de spända musklerna som Tidöavtalet visar upp. Man radar upp mängder av åtgärder att ta till när allt redan gått för långt, när blomman så att säga redan slokar. Naturligtvis måste det finnas regler och konsekvenser och ingen unge ska någonsin få komma undan med att kränka en annan. Men ekar inte Tidöavtalet ohemult tomt när det kommer till det superduperviktigaste av allt - det förebyggande arbetet? Var finns alla förslag om mindre klasstorlekar, fler lärare, elevassistenter, kringpersonal och vuxentäta fritids? Speciallärare och elevhälsa nämns visserligen lite här och där men inte på ett enda ställe under rubriken trygghet och studiero. I mina mest bistra stunder tänker jag att här är fokus helt snett. Man riktar liksom strålkastaren åt fel håll. Ambitionen måste väl vara högre än att vi ska plåstra och plåstra när såret redan blöder?

Men ekar inte Tidöavtalet ohemult tomt när det kommer till det superduperviktigaste av allt - det förebyggande arbetet?

Föregående regering har låtit skolan dräneras på resurser och det mesta är eftersatt och utarmat. Jag hade hoppats på att få sätta ner lärarsandalerna i lite bördig jord nu.  Jag vet, att poängtera förebyggande åtgärder låter inte lika fränt och macho som att slänga sig med ord som jourskolor och konsekvenstrappor. Men det är väl ändå där hjärtat måste ligga? Vi måste betona vikten av en skola där lärare kan jobba in trygghet med värme, lugn och många vuxna som kan fånga upp den som är på väg att snubbla? Och missförstå mig rätt, konsekvenser måste finnas men det är väl inte straffen och repressalierna som ska eftersträvas? Jag saknar grundarbetet, markplogandet, själva odlingen om man så vill. För tusan hakar - möt mig halvvägs här! Jag behöver lite hopp och framtidstro. Lite flower power, lite blommor och bin, lite spirande små frön. Som kontrast till allt det visset mörka om ni förstår hur jag menar.

LÄS ÄVEN:

Wiman: ”Tidöavtalet är så busenkelt och så väldigt gratis”

Podcast: Hårdare tag i skollagen – men hur hjälper det lärarna?