Sök

Min gammelmormor fick celebert besök från Amerikat en gång. Det var mycket pirrig stämning i hushållet. När konversationen haltade visste min gammelmormors bror Nisse varken ut eller in men han lät inga språkförbistringar hindra honom. ”In winter vi brukar rajjssa till fjallen”, sa han på bred amerikansksvenska. Och så var problemet löst. Han tog helt enkelt lite svenska ord och uttalade dem på engelska.

I 2020-talets Sverige tycks vi lida av lite samma problem fast omvänt. Kan det vara så att vårt språk håller på att slukas av engelskan? Vi smyger in engelska ord, snackar svengelska eller ändrar meningsbyggnad så att den passar utmärkt på engelska och blir klappdum på svenska. Jag har haft många elever med svenska som modersmål som pratar bättre engelska än svenska. Anglicism kallas det tydligen när man för över ett ord från engelskan direkt till ett annat språk. Det kan ju vara hejdundrande bra. Hur hade jag till exempel kunnat överleva 80-talet utan ordet ”freestyle”? Det finns väl inget trevligare än att gå på date? Och ordet e-post lät aldrig lika klämmigt som engelskans mail.

Men värre blir det med skumma direktöversättningar som rimmar illa med svenska språket. ”Jag var född i Småland”, skriver en elev i en text. ”Jag minimiserar mina inköp”, skriver en annan. ”Ska vi kalla det en dag”, säger en elev innan hen lämnar klassrummet.

Vart är världen på väg, tänker denna lilla tant och rynkar bekymrat på pannan. Låt gå för att vi översköljs av engelska dagarna i ända. I Sverige lär vi oss engelska redan från barnsben. Dessutom är det ett ordrikt språk med synonymer som svenskan bara kan drömma om. 

En del av mig tänker att jag ska vara skönt avslappnad i allt det här. Jag ska sluta rätta eleverna när de säger att de ska ”cancla” något, ”remova” ett ord eller ”forwarda” information. Jag ska bara tänka att sådan är språkutvecklingen. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att sucka konservativt med den förtvivlade känslan av att vi måste bevara vårt språk. Vi går miste om något kulturellt viktigt om vi låter orden anglifieras så till den grad att de blir något annat än svenska. Det ligger ju något högst ocharmigt i att säga: ”Oh my God, nu känner jag mig totalt safe” när man faktiskt kan säga: ”Herrejisses, nu känner jag mig fullkomligt trygg”.

Det här med att vissa elever skriver texter som består lika mycket av svenska som svengelska som ren engelska tycker jag helt enkelt inte om.

Ni som är trogna läsare av mina krönikor vet att jag känner en lätt fäbless (franskt lånord va?) för gamla ord och uttryck. Svenskan är ju ett vackert språk och en del av oss själva. Jag är inte alldeles främmande för att blanda in lite engelska när nöden kräver. Men det här med att vissa elever skriver texter som består lika mycket av svenska som svengelska som ren engelska tycker jag helt enkelt inte om. Jag måste fortsätta vara den jobbiga svenskläraren som vaktar de språkliga gränserna. Det heter inte ”överhöra”, det heter avlyssna! Man är för bövelen inte ”husfru”, utan hemmafru! Det finns inget som heter regnfall, det heter skyfall! 

Den tyska översättaren Verena Reichel skrev en gång: ”Mitt första språk är svenskan, min mors språk, för mig samhörighetens och ömhetens språk, men också vredens och rädslans. Det är de ursprungliga känslornas språk.”

Vackert, inte sant? Undrar just om det hade klingat lika fint på haltande svengelska? Skulle inte tro det.