Sök

Jag fick upp ett minne i mobilen, ni vet en sådan där bild som swishar förbi och påminner om var man befann sig för ett år sedan. Och gudarna ska veta att det var ingen vacker syn. Mörka ringar under ögonen, dödhet i blicken och en uppsyn som i jämförelse skulle få liemannen att sprudla av liv. Detta yttre förfall är uppenbarligen vad som händer med en lärare i en pandemi. 

I somras läste jag på Twitter om hur nöjd Anna Ekström var över att skolorna hölls öppna trots Covid. Det var ett svårt beslut, skrev hon, men det var det rätta att göra. Ja tänker jag, det var säkert ett skitsvårt beslut, ett riktigt vrida-sig-svettig-om-natten-beslut. Men avgörandet fastslogs likt förbannat bakom stabilt stängda dörrar. Gissningsvis satt man på tryggt avstånd från varandra? Kanske jobbade man rent av hemifrån när man diskuterade sig fram? Det var ett svårt beslut javisst.

Vi skulle vädra mellan lektioner, sprita elevers händer och städa klassrummen flera gånger om dagen.

För oss lärare var det hela oerhört surrealistiskt. Minns ni? Vi uppmanades att glesa ut klassrummen. Hahaha! Vi skulle stå med meterlånga avstånd i matkön men så snart vi väl var inne i matsalen kunde vi trängas och frottera oss hur mycket som helst. Vi skulle vädra mellan lektioner, sprita elevers händer och städa klassrummen flera gånger om dagen. Vi skulle täcka upp för sjuka kollegor, undervisa elever både på plats och hemma och undvika stora (!) samlingar. Vi skulle gå helt ovaccinerade till jobbet och på små ytor umgås med hundratals människor varje dag. Det är fortfarande svårt att ta in hur totalt överkörda vi blev. Jag känner än idag klapparna på huvudet. “Seså lilla gumman, öppna fönstret nu så ska du se att smittan försvinner”.

Det var ett svårt beslut att fatta, skriver Ekström. Och jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit klädsamt om hon tillade att det också måste ha varit ett jäkligt svårt beslut för oss lärare att verkställa. Jag säger inte att det var ett felaktigt beslut att fatta. Det vet jag nämligen ingenting om. Men jag tror aldrig att jag någonsin har känt mig så bortglömd och förbisedd som människa som under dessa år av illvillig pandemi. Sättet som detta gjordes på hade noll rätt i boken och jag kan inte låta bli att undra hur mycket detta urholkade lärarkårens förtroende för huvudmän och politiker. Vad gjorde detta med oss egentligen? Hur bidrog detta till att öka läraryrkets status eller yrkets attraktivitet? För hur många lärare var pandemin den berömda droppen som översvämmade bägaren?

Härom dagen sa USA:s president Joe Biden att pandemin är över. Jag tänker lite tvärtom att denna pandemi kommer att sitta kvar länge. Att utbildningsministern förnöjt konstaterar att hon gjorde rätt utan att med ett enda ord nämna lärarnas arbetssituation slår an något i mig. Först blir jag arg. Sedan blir jag uppgiven. I denna pandemi var lärarna bortglömda, nonchalerade, förbisedda. Man tänkte aldrig på oss. Och det är så förbannat lätt att slänga sig med klämkäcka fraser som “världens viktigaste yrke”, samhällsbärare och superhjältar. Men när det väl kommer till kritan - jo tjena - då orkar man ändå inte riktigt bry sig.

LÄS ÄVEN:

Wiman: ”Jag förstår om du vill ge upp”

Wiman: Nu kommer bacillerna - och vi lärare arbetar sjuka