Sök

Häromdagen rasade en debatt om grammatik bland lärare och annat löst folk.

Ska man avskaffa det gammalmodiga de/dem till förmån för ett snärtigt och modernt dom? Diskussionen gick het och rösterna var många. Själv lade jag trotsigt upp fötterna på bordet, blåste en tuggummibubbla, himlade med ögonen och utstötte ett avmätt “orka bry sig”.
 
Missförstå mig inte. Jag försökte engagera mig. Jag drog mig till minnes hur jag tjatat hål i huvudet på eleverna om vikten av att inte skriva det gudsförgätna ordet “dom”. Ändå kunde jag liksom inte drista mig till varken anfall eller försvar. Jag tuggade vidare på mitt bubbelgum, följde debatten med ena ögat och formulerade samtidigt trotsiga fraser i mitt huvud. “Intresseklubben antecknar” till exempel. “Föreningen för ovidkommande diskussioner ringde och ville ha tillbaka sitt samtalsämne”. “Fascinationssällskapet noterar”.
 

Självklart ska vi tråckla in oss i omöjliga resonemang kring ämnesspecifika detaljfrågor.

Sedan slog det mig som en blixt rätt in i pannloben att det ju egentligen är såhär vi lärare ska göra. Det är ju här debatten hör hemma! Självklart ska vi tråckla in oss i omöjliga resonemang kring ämnesspecifika detaljfrågor. Såklart ska vi nörda ner oss! Det här är ju helt rätt! Naturligtvis ska historielärare högljutt bråka om hur stort utrymme antiken ska få på högstadiet, NO-lärare ska nagelfara vilken plats kemin har i jämförelse med fysiken och språklärarna ska debattera hur man bäst genomför ett glosförhör. Vi ska syna våra ämnen i sömmarna, stöta och blöta, uppröras och fajtas kring våra hjärtefrågor (ja ni såg rätt svensklärare, jag skrev fajtas helt försvenskat liksom). 
 
Det är ju på det stora hela sorgligt att vi lärare så sällan på riktigt diskuterar våra ämnen. I Facebookgrupper frågar vi ofta varandra om tips för att hålla undervisningen flytande. På debattsidor hörs vi ibland böna om läromedel till alla, bemannade skolbibliotek, speciallärare och mer resurser. I vardagen handlar våra diskussioner ofta om det där som ligger precis i näshöjd ovanför vattenytan, såsom dagar för utvecklingssamtal, samrättning av nationella prov och varför skolplattformen hakar upp sig. Vi har så satans fullt upp att trampa vatten att vi liksom går bet på att diskutera det där stora essentiella fundamentala megaviktiga som gör oss till bärare av bildning. Hur lär vi ut bäst? Hur vet vi att eleverna lär sig? Hur skapar vi motivation? Och är det ens viktigt att kunna skillnaden mellan de och dem?
 
Fatta så lyxigt om det var där våra diskussioner befann sig hela tiden, om vi enbart fick vara prilliga snillar som på heltid fick fokusera på att bilda och utbilda? Förstå om vi slapp bry våra huvuden i att vi saknar fulltaliga elevhälsoteam, tillräckligt med fritidspersonal eller skrivböcker till alla! Vad skulle hända då? Jag drömmer om att våra elever skulle blomma, att PISA-resultaten skulle spira och att vi lärare skulle vara rakbladsvassa spjutspetsar med intellekt bortom dess like.
 
Då skulle det vara upp - och nedvända världen. Då skulle jag sucka och titta bort om jag hörde någon prata om sådana där världsliga saker som elevassistenter eller ändamålsenliga skollokaler. Not my business liksom. “Palla bry sig", skulle jag tänka för att sedan återgå till min läsning av Aristoteles samlade verk. 

Jaara Åstrand: "Det räcker inte med fina ord, vi behöver riktiga regleringar"

Läraren debatt Att politikerna vill se en likvärdig skola, fler lärare och ökade resurser är bra. Men många av förslagen landar mer mätning, kontroll och uppföljning. Istället behöver vi se förslag som på riktigt minskar arbetsbelastningen och skapar bättre förutsättningar för lärarna, menar Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, som läst samtliga debattartiklar från riksdagspartiernas skolpolitiska talespersoner.