Sök

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

Träden prunkar, fåglarna kvittrar och jag älgar fram genom korridorerna. Jag har något vilt i blicken, jag frustar som en tjur i brunst och med radarblick punktmarkerar jag mina elever. Jag vet att det är en skrämmande syn men mitt mål är oåterkallerligt. Jag jagar elevarbeten. Det är två dagar kvar till betygen sätts och nu jäklar är det ingen pardon. 

Jag brukar inför varje termin lova mig själv att bli hård. En deadline är en deadline, intalar jag mig. När sista datumet är passerat surnar mjölken liksom. Och enligt all rim och reson borde inte en elev komma släpandes på ett tre månader försenat arbete 24 timmar innan betygen sätts och ha rätt att få det bedömt enligt samma mall som duktiga flickan som lämnade in två dagar för tidigt.  

Jag brukar inför varje termin lova mig själv att bli hård.

Jag har mer än en gång, i betygstressens obarmhärtiga tid, vänt mig till styrdokumenten i ren desperation. Måste man ens bedöma ett arbete som kommer in på tok för sent och som enligt likvärdighetens alla premisser spelar enligt helt andra regler? Skolverket ler i mjugg åt mig i mitt svettiga googlande. Jag får veta att jag som lärare ska beakta all tillgänglig information om elevens kunskaper. Ja, ni såg vad jag såg. All tillgänglig information, stod det. För att göra Skolverket rättvisa ska det tilläggas att det dyker upp en mening till, nämligen att jag som lärare också måste få tid att bedöma elevernas arbeten. (Som att den bisatsen gjorde någon klokare).

Så låt oss bena i detta. Om tid finnes ska jag, enligt Skolverket, bedöma elevarbeten i elfte timmens sista sekund. Om tid finnes var det ja. Tid handlar om prioriteringar, sa chefen till mig på ett dödens sommarjobb jag hade i min ungdom. Och jag kommer på mig själv att år efter år med pannlampa och finlupp hitta tid till bedömning. Jag försakar tid med familjen, jag bedömer på bussen, jag rättar elevarbeten samtidigt som jag målar naglarna. Ett skammens år loggade jag till och med in i plattformen och registrerade betyg sista dagen kl 23.58. Tid finnes ju alltid om man biter ihop, vänder ut och in på sig själv fyra varv och delar sig på mitten.

Jag försakar tid med familjen, jag bedömer på bussen, jag rättar elevarbeten samtidigt som jag målar naglarna.

Man vill ju eleverna så himla väl. Man vill ge dem alla förutsättningar och lite till och vem är jag att förneka kunskaperna om de faktiskt finns där? Klart att ungen ska få en andra och tredje och fjärde och hundrafemtionde chans! Samtidigt funderar jag denna tid varje år på om jag och Skolverket i maskopi kanske egentligen gör kidsen en otjänst? I vanliga verkligheten, den där pulserande tillvaron på andra sidan skolväggen ni vet, är ju en deadline just en deadline. Det hörs liksom på ordet. Deadline. Dödens linje. 

Obrydd om världen utanför bedömer jag dock lik förbannat som en galning i sista skälvande timmen. Skolverkets lulliga formulering om all tillgänglig information bryr sig inte om några tidsbegränsningar och där sitter jag i all min godhjärtade välvilja och letar med ljus och lykta efter underlag för betyg.

Det är veckorna innan avslutning och motståndskraften har packat väskan och dragit till Bahamas. Jag drar mig till minnes en äldre biologilärare i manchesterkavaj på min VFU. Han var benhård, en minut efter klockan slagit 23.59 på inlämningsdagen försvann alla chanser till ett högre betyg. Jag funderar i mitt stilla sinne på om det inte är dags att vi kommer överens. Vi kanske ska sluta göra olika. Kan vi inte bara komma fram till en gemensam policy? Skolverket är ju inte till någon hjälp här uppenbarligen. Kanske måste vi göra slag i saken tillsammans? Vad är egentligen en deadline i skolans värld? En fjuttig liten rekommendation eller en hårt dragen gränslinje? Vägled mig!