Sök

Jag läser om Vittangi skola i Kiruna som har stängts på grund skyddsombudsstopp. Det är förtvivlat tunga arbetsförhållanden. Jag läser en nästan surrealistisk intervju med en lärare som arbetar halvt ihjäl sig i en klass på 45 elever där han dagligen förväntas täcka upp för frånvarande lärare och undervisa i ämnen som han inte är behörig i. Han berättar om hur han varje dag direkt efter jobbet går hem, lagar middag och bäddar ner sig för att orka med nästa dag. På frågan varför han fortsätter svarar han: “Läraryrket är ju ett kall”. 

Det pratas ofta om detta sabla kall - men vad i hela helsike ska det betyda? 

Men för Jösse namn. Låt oss nu en gång för alla bena i detta. Utan att på något sätt låta skuggan falla över den stackars utslitna läraren i Kiruna är det hög tid att prata om detta förjämrade kall. Ett kall sägs det. Vad i hela friden är det? En blixt från klar himmel? Ett budskap direkt från Herren Gud himself? En uppmaning från Ödet? En spågummas varsel? Det pratas ofta om detta sabla kall - men vad i hela helsike ska det betyda? 

Moder Teresa har berättat att hon fick en direkt order av Gud som uppmanade henne att flytta för att leva bland de fattiga. Den uppoffrande sjuksköterskan Florence Nightingale, även kallade “slagfältets ängel”, sade sig också ha blivit kallad av Gud för att göra en samhällsinsats. Jeanne D´Arc hörde mest hela tiden röster i huvudet som uppmanade henne att befria landet från engelsmännen. Själv satt jag i kassan på Hemköp, blippade varor och tänkte “är det såhär livet ska se ut?”. Jag är dock osäker på om min uppenbarelse verkligen kan betraktas som ett kall. Jag var nog i ärlighetens namn mest ute efter ett kneg och långa lediga somrar.

Ur ett samhällsperspektiv är det högst praktiskt att tuta i lärarna att deras yrke är ett kall. Det ligger ju liksom lämpligt inbakat i begreppet att om man ägnar sig åt sitt kall är man fullkomligt gränslös i sitt engagemang. Man bryr sig inte om världsliga saker som pengar på kontot eller kvällar fyllda av fritid. Man gör ju skillnad. Man är Moder Teresa som räddar hemlösa barn, Florence Nightingale som plåstrar om en blodig soldat, Jeanne D´Arc som försvarar sitt hemland och en lärare i Kiruna som undervisar 45 barn i finska utan att kunna finska själv.  Vilka är vi att be om skälig betalning eller drägliga arbetsvillkor när vi hela tiden, med liv och lem, räddar världen? Självklart dammsuger vi klassrummets mattor, torkar fönster och rastvärdar oss hålögda. Vilka är väl vi att klaga?

Varje år publicerar OECD en rapport som samlar mängder av data från hela världens utbildningssystem. I år visar denna rapport att svenska lärare jobbar mer och tjänar mindre i jämförelse med våra nordiska grannar. Vilken sabla nitlott, kan man ju spontant tycka. För oss som gärna vill ha ett liv på sidan om arbetet och som kanske inte betraktar oss som gudasända martyrer är ju dessa siffror rena rama floppen. Att jobba mycket för lite pengar är en ytterst dålig kombination.

Vi måste bli kvitt gamla föreställningar om lärare som självuppoffrande helgon.

Och visst ligger något fint i att vi har valt ett yrke där man på riktigt gör skillnad, där man hela tiden kämpar för våra barn och där man går över lik för att alla ska få den bästa framtiden som möjligt. Men jag tror ändå att det är dags att vi börjar svära i kyrkan. Vi måste bli kvitt gamla föreställningar om lärare som självuppoffrande helgon. Vi är ju knegare, som kreti och pleti, fan och hans moster och alla andra. Kan vi vara överens om det?