Sök
Publishing-priset logga

Wyndhamn: Jag vill tacka min lärare Sven

Foto: Peter Knutson

Pedagogikforskaren Anna-Karin Wyndhamns gästkrönika, handlar om läraren som var klassrummets kunskapsauktoritet och centralgestalt.

På Kolahalvön, där lever ett segt folk.” Vi fnissade varje gång. Alla visste att Sven var kvick i tanke och tal, därtill pilsnabb på fotbollsplanen under rasten. Det låg ofta ett skämt till på lut, en replik på repliken. Sån var han. När Sven blev gramse framgick det direkt. Om jag pratade för mycket ljöd ett skarpt ”Fröken Olsson!” genom klassrummet och med en svepning med handen och ett skrap med foten förstod jag att jag skulle knipa igen. Och då gjorde jag det. Rollerna var tydliga.

Inte hade han de mest optimala förutsättningar i sin lärargärning, varken sett till elevsammansättning eller utrustning. Sven undervisade tre klasser samtidigt. I stora salen fanns hela mellanstadiet inrymt. Vårt klassrum var matsal, musiksal och syslöjdssal. Någon aula fanns inte. Ingen av dessa ”utmaningar” sänkte undervisningsambitionen eller de krav som ställdes på oss.  

Vad var det som gjorde Sven anmärkningsvärd i sin yrkesutövning?

Han var klassrummets kunskaps­auktoritet och centralgestalt. Vulgärbeteckningar som pedagog, coach eller mentor var lyckligtvis ännu okända. Dessa hittepå-titlar hade inte utsatt lärarkollektivet för ett irreparabelt statustapp. Sven fick lov att vara lärare.

Det är ett missförstånd att tro att den goda elevaktiviteten måste springa ur egen fatabur.

Hans primära uppgift var att förmedla kunskap och vetande till oss elever. Han visste mer och vi mindre. Den som nu föreställer sig en auktoritär herre, utan intresse för elevernas erfarenheter och röster, måste genast tänka om. Det är inte så att Caligula i ”Hets” följer av en lärare som upprätthåller ordning och är tydlig i sitt bildningsuppdrag. Tvärtom. I min byskola, där tiden till synes stått stilla flera decennier, fick vi elever lära oss att tala fritt inför publik, recitera dikter, agera i de pjäser som Sven författade, och skapa i skoltidningen. Där fanns elevaktivitet så att det räckte och blev över.  Men Sven instruerade oss, övervakade och rättade när vi gjorde fel. Så som en ansvarskännande lärare rimligen ska göra.

Det är ett missförstånd, därtill ett elakt sådant, att tro att den goda elevaktiviteten måste springa ur egen fatabur. I dag är det dogm att eleverna själva ska välja bok, film, tema, ämne eller vilken sång som ska sjungas till avslutningen. Genom igenkänning kommer lust och motivation, sägs det. Det som helt visst framträder är en spegelbild av det kulturella referenskapital, som eleven har med sig hemifrån. Under en täckmantel av välvilja och falsk demokratisering, skiktas så eleverna efter föräldrarnas bokhyllor, plånböcker och engagemang.

Vi läste alla Lenngren och sjöng Bellman, Taube, Ferlin, Adolphson, Setterlind, Wolgers och Ramel. Inga elevval där.  Det var inte alltid vi förstod, än mindre kände igen oss. Inte jag i varje fall. Inte visste jag omedelbart vad terrorbalans ”I mitt eget land” syftade på. Successivt flyttades min förståelsehorisont bortom det jag en klar dag kunde se från Rönnarps Bjär. Allt var Svens bedrift och det var inte ett dugg magi, utan frukten av nit, skicklighet och yrkesmässig stolthet.

Jag är honom för alltid tack skyldig.

Forskade om värdeöverföring och kritiskt tänkande

Anna-Karin Wyndhamn var en gång elev på Kingelstads skola. I dag är hon doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet. Hon disputerade med en avhandling om värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans undervisning. Hon har en bakgrund som gymnasielärare, har varit supernanny på tv och är en av författarna till ”Genusdoktrinen”.

LÄS ÄVEN

Åklagaren: 4 råd till lärare som ska bada med barnen

Sommar och covid-19 – frågor och svar

NYA LÖNELISTOR: Lärarlöner 2021 – se om du har rätt lön