Sök

Filippa Mannerheim är gymnasielärare i svenska och historia och har också arbetat som journalist och föreläsare. Hon är även en välkänd röst i skoldebatten. Foto: Marcus Gustafsson

Låt oss kalla honom Melvin. Melvin har aldrig gillat att läsa böcker, skriva eller räkna matte. Han lägger ned rätt litet tid på skolan. Han har inget favoritämne, möjligen att spela fotboll på idrotten. De svåraste och tråkigaste skolämnena är svenska, kemi, fysik och matematik. Melvin har särskilt svårt att klara dessa ämnen. Föräldrarna pressar på för att skolan ska ”ge stöd”. Och slutligen, efter mängder av krismöten, läxstöd, omprov, kompletteringsuppgifter och anpassningar, lyckas Melvin trassla till sig ”godkända” betyg i åk 9.

Nu ska Melvin upp på gymnasiet. Och eftersom Melvins föräldrar tycker att det är viktigt med en bra gymnasieutbildning väljer Melvin Naturvetenskapliga programmet. Det ger honom en ”bredd”, ställer höga krav på honom (vilket är fint!) och ger honom möjlighet att studera vidare.

– Kanske till läkare? säger Melvins pappa hoppfullt.

På gymnasiet faller Melvin. Stenhårt. Han har svårt att hänga med, svårt att förstå och han orkar och vill inte plugga så mycket som krävs av honom. Föräldrarna rasar mot skolan och kräver nya anpassningar. Och så börjar cirkusen om igen.

Melvin är långt ifrån ensam om sin skolsituation. Idag slussas tusentals ungdomar in på högskoleförberedande gymnasieprogram som de inte klarar av. Konsekvenserna är förödande. Inte bara för ungdomarna själva som får en skoltid fylld av misslyckanden och ångest mitt under den sköraste tonårsperioden, utan även för oss lärare, som får jobba oss halvt ihjäl för att försöka pressa studiesvaga elever utan förkunskaper eller intresse, upp på det hägrande E:et.

Ny studie från skolverket

I en aktuell studie från Skolverket framgår det att elever med lägre betyg från grundskolan har betydligt lättare att klara gymnasieexamen på yrkesprogram än på högskoleförberedande program. Studien är den första i sitt slag och baseras på drygt 88 000 elever. 42 procent av eleverna med betyg mellan F och E som gick ett yrkesprogram klarade gymnasieexamen tre år senare. Motsvarande siffra för eleverna på högskoleförberedande program var 22 procent.

Resultatet torde inte komma som någon överraskning för någon. Ändå är det en självklarhet som många inom skolvärlden har svårt att ta till sig.

David Spak, studie- och yrkesvägledare, menar i en intervju med Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden att man inte bör avråda elever att söka högskoleförberedande program då det främst ”handlar om motivation”.

– Vi kan inte sluta ha höga förväntningar på eleverna! säger han.

"Resursslöseri av Guds nåde"

Om det är utifrån detta synsätt studie- och yrkesvägledning fungerar idag, förstår jag varför vi har så många elever som har svårt att klara sina gymnasiestudier.

Förr hade Melvin fått ettor och tvåor i betyg. Idag driver hans föräldrar en rasande kamp mot skolan för att lärare och EHT-personal ska se till att Melvin får E i alla ämnen och en fullgod gymnasieexamen. Runt Melvin bildas snabbt ett hov bestående av specialpedagoger, rektorer, SYV:are, kuratorer och lärare som lägger tid på krismöten, gör utredningar, producerar högar av dokument för att försöka ”anpassa” undervisningen och ämnena efter Melvins ”förutsättningar”. Det är ett resursslöseri av Guds nåde. Ett slöseri som dessutom drabbar övriga elever eftersom lärarna måste rikta all sin kraft och energi på att de svaga eleverna, utan förkunskaper eller egen förmåga, ska klara sig.

Mitt i allt detta står Melvin, 16 år gammal. Omogen för sin ålder, vilsen i skolan och i livet och van att ständigt misslyckas utan att vuxenvärlden säger stopp och leder honom rätt.

Den valfrihetspräglade, kundfokuserade syn som studie- och yrkesvägledare David Spak, och tyvärr även Skolverkets enhetschef Christina Sandström ger uttryck för i Skolvärldens intervju, är mycket vanligt hos skolmyndigheter och tjänstemän i dagens skolsverige. De överlåter åt omogna barn att göra val de inte är mogna för.

De överlåter åt omogna barn att göra val de inte är mogna för.

Utöver det har vi skapat en skolvärld där det akademiska idealet är så starkt att endast teoretiska program ger eleverna deras människovärde. Att avråda en studiesvag elev från att gå ett högskoleförberedande program blir i denna värld detsamma som att stämpla eleven som människooduglig. Hur hamnade vi här?

Att råda en elev utan något intresse för samhällsfrågor, utan studievana eller läsförmåga att gå Samhällsvetenskapligt program är lika vårdslöst som att råda en överviktig, otränad 15-åring utan bollsinne att gå ”all in” och satsa på en karriär som fotbollsproffs: ”För det är ju din dröm och du är ju så motiverad. Klart du ska bli Zlatan! Hur det ska gå till? Det får din fotbollstränare lösa!”

Det är lika vårdslöst som att råda en överviktig, otränad 15-åring utan bollsinne att gå ”all in” och satsa på en karriär som fotbollsproffs.

Det vi i Sverige håller på med, alltså att slussa tusentals skoltrötta, ointresserade, ovilliga, studiesvaga elever med skrala förkunskaper in på avancerade högskoleförberedande program, är inget annat än ett stort svek. Mot eleven, mot lärarkåren, mot det svenska samhället. Och mot alla de elever som får en sämre utbildning på grund av systemfelet.

Samtidigt skriker svenska bygg- och vårdföretag efter yrkesutbildad arbetskraft.

Det måste finnas möjlighet i ett skolsystem att fånga upp och satsa på mänskors olika talanger, intressen och intelligenser: teoretiska, praktiska, estetiska eller för den delen sociala. Det gör vi inte idag.

Studie- och yrkesvägledaren David Spak efterlyser en stärkt studie- och yrkesvägledning. Jag som gymnasielärare på högskoleförberedande program efterlyser en verklighetsförankrad sådan.