Sök

”Tala om rädslorna i klassrummet”

”­Jag tycker nog att vi fråntar de vuxna deras ansvar. Som att lite färgglatt visa hur vi kan sopsortera.” Foto: Johan Strindberg

Rädsla är en naturlig känsla men våra rädslor har förändrats. Det bekräftas av Helena Hörnfeldts forskning och intervjuer med barn. Hon menar även att vi kan ha lagt ett alltför stort ansvar på skolbarn att föra kunskap om klimatet vidare, ett ansvar som borde ligga på oss vuxna.

Låt oss börja i forskningen. Helena Hörnfeldt är docent i etnologi vid Stockholms universitet och har nyligen avslutat ett forskningsprojekt om barns rädslor i dag och historiskt. Och att möta oroliga barn hör till vardagen för de flesta lärare. Men rädslorna har förändrats. Från nära konkreta saker till mer abstrakta eller om man så vill från något vi kan undvika till saker vi inte kan fly från, som klimatförändringarna eller corona.

Rädslorna är ­tydligt kulturella och en del av vår tid och den plats vi lever på.

En del talar om att vi, särskilt i den så kallade västvärlden, lever i en rädslokultur som formar det politiska och det mediala landskapet och som förstärks av populärkulturen. En rad undersökningar från bland annat WWF visar att många barn lever i ständig rädsla och oro både för nuet och framtiden.

Att förstå dessa bakgrunder kan hjälpa dig att möta dina elever i klassrummet. Etnologen Helena Hörnfeldt intresserar sig på djupet för barns rädslor. Omkring 2009 började hon även intressera sig för hur klimatfrågorna behandlades i skolan. Hon menar att vi kan ha gett skolan en alltför tung roll när det gäller att möta till exempel miljöfrågorna. Hon såg parallellerna utifrån sin egen doktorsavhandling, som såg på hur kunskapen om hygien skulle nå ut till befolkningen via skolan och barnen, folkhemmets hygienfostran skulle gå via barnen till hemmen, barnen skulle vara bärare av kunskap.

Helena Hörnfeldt

Yrke: Docent i etnologi vid Stockholms universitet, ­studierektor i etnologi.
Bakgrund: Undervisat i etnologi vid Stockholms universitet och Södertörns högskola sedan 1999.
Karriär: Disputerade 2009 om svensk barnhälsovård 1923–2007.
Böcker: ”Rädslor i rörelse, barns rädslor som kulturell och historisk praktik”, en treårig studie.

– Jag såg nu att det fanns förväntningar om hur skolan på ett liknande sätt skulle möta klimathotet. Och det här var långt före media började ha mer fokus på frågorna.

Hur ser du på skolans roll i detta?

– Jag tycker nog att vi fråntar de vuxna deras ansvar. Man kunde räkna ut att detta skulle skapa en enorm ångest hos barnen, så det är problematiskt det vi gör. Som att lite färgglatt visa på hur vi kan sopsortera. Men barnen tänker snabbt vidare, på massdöd av djur med mera och det är oerhört skrämmande för dem, kanske mer än för vuxna.

I hennes intervjuer och samtal är det dock inte rädslan för klimatförändringarna som kommer upp först.

– Nästan alla, både barn och vuxna, börjar tala om djur de är rädda för. Min tolkning är att det är så här samtalen enklast börjar. Det blir en icebreaker och är inte skamfyllt.

Många unga fnissar när de talar om sina djurrädslor som för spindlar eller andra småkryp.

– Men djurrädslorna kan också beröra något djupare även om du kan fly eller ta skydd från dem. De riktigt existentiella hoten som klimatet och pandemin kan vi inte komma undan. Det är det som gör dem så skrämmande.

Hon lyfter också fram att vi och våra barn är upplärda med att populärkultur ska skrämmas, som Harry Potter, historierna som många nämnt i hennes studier och som ju är fyllda av skrämmande abnorma väsen.

45 % känner stress över jobb och utbildning. 38 % känner stress över framtiden på längre sikt. 45 % känner stress över närmaste framtiden. Källa: Boinstitutet och Ungdomsbarometern 2020 Illustration: Pep Boatella

Hennes egen studie kring barns rädslor, både historiskt och i dag, var klar 2018. Den bygger på intervjuer med unga mellan 7 och 18 år. Intervjuerna har genomförts på skolor, dels enskilda intervjuer och gruppintervjuer, dels bredare samtal. Barnen har även fått rita sina rädslor, vilket hon genomfört tillsammans med en konstpedagog.

– Barnen målar upp fantastiska bilder.

Det är både deras egen fantasi och annat som påverkar. Hon beskriver det som att föreställningarna formas av de bilder av undergången eller klimatförändringarna som sprids genom media och i populärkultur, det blir ett slags bildarkiv i barnens minnen.

– När man jämför undergångsberättelser genom tiderna märker man att de återkommer i perioder av stora förändringar. Det syns till exempel tydligt i filmindustrin. De kan vara lite trösterika och bli ett sätt att hantera stark existentiell ångest eller oro.

Helena Hörnfeldt har tagit del av uppteckningar från folklivsarkiven från början av 1900-talet och noterat hur varje generation har sina rädslor kring samtida hot. För hundra år sedan handlade det kanske om brunnsgubben, ugnskärringen och strömgubben, påhittade faror i närmiljön som användes för att få barnen att undvika faror. För generationerna uppväxta under 1950–1970-talen var atombomben den största rädslan, vilket Helena Hörnfeldt varit med och skapat utställningar om i samarbete med Sörmlands och Stockholms länsmuseer.

När Helena Hörnfeldt intervjuat barn och unga om vad de är mest rädda för kommer alltid olika slags djur i topp. Foto: Johan Strindberg

– Rädslorna är tydligt kulturella och en del av vår tid och den plats vi lever på. Bilderna från dagens populärkultur är också mer eller mindre accepterade rädslor. I dag är också klimaträdsla accepterat men det finns rädslor som inte är så accepterade.

Hon var ute och föreläste i våras när coronapandemin startade.

– Då fick vi ett nytt gemensamt hot och många barn blev jätterädda att deras föräldrar skulle dö och kanske de själva också.

Hon har varit förvånad hur lätt det har varit att tala med barn om rädslor.

– Generellt är det svårt att intervjua barn, de tror att de ska svara som vi förväntar oss, de är så följsamma. Men här har de hur mycket som helst att berätta och tycker det är kul. Det har också kommit upp mer personliga rädslor som varit svåra att prata om.

Hur kan en lärare tänka?

– Jag tror en lärare ska ta rädslor på stort allvar och att det kan vara bra om det finns möjlighet att ta upp och tala om dem i klassrummet.

Hon flaggar också för etiken:

– Min forskning har genomgått flera etiska prövningar inför intervjuer. Det får mig att tänka på att det är viktigt att om svåra allvarliga saker kommer upp i klassrummet så måste man som lärare gå vidare och följa upp dem.

Vad är rädsla?

Att vara rädd eller känna fruktan ses ofta som den äldsta och starkaste av alla känslor. Det visar bland annat Bourke 2006:8 och Svendsen 2008 (forskningsrapporter, reds anm.). Det är en känsla alla levande varelser känner till. Vi reagerar med flykt eller aggression, Bauman 2007:9, och de kroppsliga reaktionerna påminner om varandra, hjärtklappning, intensiv andning och spänning i musklerna.

(ur ”Skrämmande djur. Kulturella perspektiv på djurrädsla och zoofobi” av Helena Hörnfeldt (2018) i antologin ”Djur – berörande möten och kulturella smärtpunkter”. Makadam förlag

MER FORSKNING FRÅN SAMMA TEMA

”Stor betydelse för eleverna hur vi talar om miljön”

”Möt rädslan med fakta och lösningar”

”Ta ungas oro på allvar, detta är deras verklighet”

”Så ska lärarna möta ångesten”

Forskningscentrum är en yrkesmässig kick