Sök

På korståg mot tramset

Professorn i ekonomisk historia, Ylva Hasselberg, möter studenter som formats av en förändrad skola och hon är bekymrad:
– Bristen på likvärdighet i grundskolan och gymnasieskolan kommer snart att också prägla högre lärosäten.

Illustration: Emma Hanquist/Form Nation

Ylva Hasselberg undervisar i dag sina studenter i läsning. På Uppsala universitet. Det betyder att hon ger dem läsinstruktioner och hon ser utvecklingen med mindre läsning som ett hot mot den högre forskningen. Vi ska snart återkomma till detta.

Har utvecklingen av den svenska skolan och en marknadsanpassning nu spridit sig in även i de högre studierna, och även till forskarvärlden?

Bristen på likvärdighet inom svensk högre utbildning är den akademiska världens största problem, menar professor Ylva Hasselberg, vars senaste bok ”Inte utan visst motstånd” kom ut i fjol.

– Om den här utvecklingen fortsätter så kommer snart en examen från en mindre högskola att vara värd en bråkdel jämfört med en examen från något av de gamla fina universiteten.

Varje högskolereform de senaste decennierna har haft ett och samma syfte – att stärka autonomin för lärosätenas ledning och styrelse på bekostnad av professionen. Skillnaden mellan lärosäten som har kraft och resurser att hålla emot utvecklingen och övriga riskerar därmed att öka, menar Ylva Hasselberg.

Likvärdigheten har redan börjat urholkats och det kommer bara att fortsätta, spår hon.

– Det kommer att bli viktigare och viktigare från vilket universitet man har sin examen. Och då är det goodbye till det moderna samhället som vi känner det. För hur ska man kunna ha ett samhälle grundat på meritokrati om inte alla har en likvärdig utbildning? Det här är inte bara en fråga för akademien, på sikt är det relevant för hela den svenska klasstrukturen.

Ylva Hasselberg suckar. Hon gör i ordning te i sitt arbetsrum på institutionen i ekonomisk historia vid Uppsala universitet där hon är professor och studierektor.

Nu håller vi på att göra framgång och det goda livet beroende av kapital, börd och sociala nätverk.<br />

Nej, universiteten ska inte vara några forskningsfabriker med rektor som vd, är hennes bestämda åsikt.

– Jag har stor respekt för vår rektor, hon är en rätt så bra rektor för Uppsala universitet, men jag tycker inte att hon ska bestämma över forskning och utbildning. Om hon tycker att vi ska lägga ner en utbildning … jaha, det får hon väl tycka. Men det bestämmer inte hon.

Det kollegiala styret handlar i grunden om demokrati, transparens och oberoende, menar Ylva Hasselberg. Det betyder att studenter och lärare på institutionen tillsammans ska fatta beslut om vad som är bra forskning och utbildning, och inte ta hänsyn till vad som ligger i tiden. Det är extremt viktigt att universiteten inte är styrda av politiken eller marknaden och att de inte behöver vara någon till lags. Den akademiska forskarens autonomi är av central betydelse. Lärarens frihet är en förutsättning för universitetets frihet.

Ylva Hasselberg är en engagerad forskare. Hon syns och hörs ofta i samhällsdebatten. Kan det faktum att hon har haft tillträde till många olika världar i livet ge en förklaring till det stora intresset för samtiden?

Hon har levt kärnfamiljs­liv på landet i Heby, bott med en ensamstående mamma i de blå radon-husen i Bollmora i Tyresö, gått gymnasiet på kreativa Södra Latin, pluggat språk i Uppsala, och gjort utredningar för Finansdepartementet. I dag bor hon i Uppsala, har en vuxen dotter och är gift med vice riksbankschef Henry Ohlsson.

Slänga böcker fick man inte göra när Ylva Hasselberg var barn. Men det var inte hennes bildningsborgerlige pappa som var böckernas främste försvarare. Nej, det var mamman, hon som kom från ett arbetarklasshem i Avesta och som tillhörde den första generationen av folkhemmets barn. Böcker var vägen till ett annat liv, dem gjorde man sig inte av med. Punkt.

Med den bakgrunden är det förstås fullt logiskt att Ylva Hasselberg engagerar sig i unga människors läsvanor. Hon larmade i en debattartikel i Dagens Nyheter att unga studenter läser på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Därför har hon börjat undervisa studenterna i läsning. Hon ger dem helt enkelt läsinstruktioner.

– Jag vill vara tydlig med vad jag förväntar mig av dem. För att kunna delta i en diskussion på ett seminarium måste man ha läst noggrant. Jag berättar att jag förutsätter att de förstått vad texten handlar om och bearbetat den intellektuellt. Det innebär att de måste slå upp sådant som de inte förstår. De ska i princip kunna skriva ett referat av boken, och de ska kunna skilja det överordnade från detaljer.

Vad betyder det att unga läser allt mindre?

Ylva Hasselberg hejdar sig en stund:

– Jag tror att det har nästan oöverblickbara konsekvenser. Läsningen ligger till grund för så mycket, inte minst förmåga till logiskt resonerande och strukturerande av text när man själv skriver.

Men Ylva Hasselberg funderar också över akademien i stort – numera präglas det akademiska arbetet av allt mer skrivande och allt mindre läsning.

– Om man som forskare förväntas skriva hela tiden, när ska man då hinna läsa? När jag var doktorand var tanken att man skulle läsa typ nittio procent av arbetstiden och skriva tio. I dag är det nästan det omvända – säg att man förväntas skriva åttio procent av arbetstiden och läsa tjugo. Det säger sig självt att det blir helt andra texter.

Unga studenter läser på ett annat sätt än tidigare generationer, menar professor Ylva Hasselberg, som själv börjat ge sina studenter läsinstruktioner. Illustration: Emma Hanquist/Form Nation

Själv både läser och skriver hon mycket. Den senaste boken – essäsamlingen ”Inte utan visst motstånd” – är ett brandtal för universitetens självständighet. Ylva Hasselberg kallar boken ”en motståndshandling”. Hon vänder sig mot de effektivitetsideal som präglar den högre utbildningen och som i princip går ut på att ett universitet är ett ställe där man ska befinna sig så kort tid som möjligt innan man går ut i yrkeslivet, och under den tid man faktiskt befinner sig där ska man klara av så många kurser som möjligt med så höga betyg som möjligt.

I boken tar hon avstamp i tre motståndshandlingar:

Inte utan visst motstånd accepterar jag att universitetet förvandlas till en producent av det skenbart mätbara.

– Ett universitet har flera olika uppgifter, och ibland uppstår målkonflikter mellan dem. En uppgift är att utbilda människor, i nuläget ska de helst också vara anställningsbara. En annan uppgift är att forska fram ny kunskap, i nuläget ska den helst också vara kommersialiserbar, och bidra till tillväxten. Problemet är att när det mätbara får för stort utrymme så blir verksamheten för dem som arbetar där inte särskilt meningsfull. Det blir för lite fokus på riktiga arbetsuppgifter och för mycket fokus på trams. Jag tycker till exempel att det inte alltid är meningsfullt att samla ihop material till olika typer av utvärderingar. Utvärderingarna är bara ett ytligt mått på kvalitet och en sådan uppgift betraktar jag som trams, förklarar Ylva Hasselberg.

Motståndshandling nummer två handlar om skillnaden mellan att göra saker för att de är viktiga och att göra saker för att de ser bra ut:

Inte utan visst motstånd accepterar jag att mitt yrkesliv förvandlas till en fråga om att marknadsföra bilden av mig själv som professor.

– Alldeles för mycket vid svenska universitet görs bara för att det ska se bra ut. En lyckad forskare ska marknadsföra bilden av sig själv. Hen ska dra in mycket forskningsmedel och publicera texter som blir citerade. Helst ska hen ha en publik persona också.

Som forskare är det viktigt att göra motstånd mot marknadsföringsivern, menar Ylva Hasselberg. Annars riskerar forskningen att bli ytlig och meningsurholkande. Vissa saker riskerar att bli gjorda till förbannelse och vissa saker riskerar att inte bli gjorda alls.

– Om du publicerar en text och den blir tweetad en triljon gånger så är det uppenbarligen en efterfrågad text. Men om ingen delar eller kommenterar texten på Facebook – betyder det då att den inte är bra? Vad bestämmer om en text är bra? Som forskare måste jag kunna skriva om något som jag tycker är viktigt och som väldigt få människor är intresserade av. Varför skulle det vara sämre att publicera något i en hembygdstidskrift i Örkelljunga och bli läst av 24 pensionärer jämfört med att publicera en text som blir tweetad en triljon gånger?

Den tredje motståndshandlingen handlar om meningslösa arbetsuppgifter:

Inte utan motstånd accepterar jag heller att min arbetstid fylls med uppgifter som gör mig dummare och mer trivial som tänkare.

– Det finns inte så många sådana arbetsuppgifter i mitt liv nu. Det gäller som sagt att göra motstånd mot uppgifter som att ta fram strategier för vad vi ska forska om. Det bygger på ett företagsekonomitänk och riskerar att landa i schabloner eller att bli för styrande. Att sitta i arbetsgrupper och jobba med sådant gör jag inte, för det är trams. Och jag kan inte ägna tjugo arbetstimmar per termin åt trams.

Trams är ett ord som ofta återkommer under intervjun. Ylva Hasselberg tycker att det är ett bra ord. Det är ju så mycket som görs och sägs inom den akademiska världen som är – trams.

– För ett antal år sedan hävdade en teologidekan i Uppsala att teologiska institutionen ska bli bäst i världen och framgångsrikt konkurrera med andra teologiska fakulteter. What?!, tänkte jag. Det var det värsta trams jag hade hört. Ska vi samhällsvetare konkurrera ut fysikerna i Lund också? Konsekvensen av om vi alla började konkurrera skulle bli att vetenskapen urholkades. Det handlar också om resursfördelning. Den akademiska världen är ett ekosystem. Systemet kan inte fungera enligt principen om djungelns lag. Vi behöver både teologerna och fysikerna. Och de behöver oss ekonomhistoriker. Vi är en kunskapsmassa, vi kan inte använda konkurrens för att rationalisera bort vissa bitar.

Till syvende och sist handlar det ju om studenterna, menar Ylva Hasselberg. Det är om dem hon månar. Hon beklagar att det är ett mycket större spektrum på studenternas nivå i dag jämfört med för några decennier sedan. De som är sämst förstår hon inte hur de har kunnat tillägna sig gymnasiet. De som har det svårast sorteras visserligen snart bort på ett universitet som Uppsala, men då och då stöter hon på studenter som inte kan tillgodogöra sig kurslitteraturen, inte kan formulera meningar som är begripliga och som har uppenbara funktionshinder.

– Det är effekten av friskolereformen som infördes 1992. Det spelar stor roll vilket gymnasium man har gått. De bästa studenterna kommer till Uppsala. Dessutom är hela systemet självförstärkande. För med de bästa studenterna så får vi också de bästa resultaten och därmed bättre och bättre renommé. Vi befinner oss i den uppåtgående spiralen.

Ylva Hasselberg menar att det är en sorglig utveckling. Bristen på likvärdighet i grundskolan och gymnasieskolan kommer snart också prägla högre lärosäten. Och med rask takt färdas vi därmed bakåt i tiden.

– Politikerna har inte hållit i det som är ett liberalt samhälles grundprinciper: det vill säga att man stödjer social mobilitet på meritokratisk grund. Vi har alltid sorterat folk och jag tror inte på upphävandet av klasskillnader, men man kan göra dem mindre, och man kan göra dem mindre beroende av kapital och börd. Det gjorde vi i Sverige fram till 1980 ungefär. Nu håller vi istället på att göra framgång och det goda livet beroende av kapital, börd och sociala nätverk.

Att se till att de grundläggande institutionerna fungerar är det bästa sättet att motverka populism, teknokrati och fascism, menar Ylva Hasselberg. Det är ju institutionerna som bär upp ett modernt samhälle.

– Om det här krackelerar så är vi tillbaka till sekelskiftet 1900. Vem är släkt med vem, vem kan hjälpa dig fram i karriären, har din familj resurser att köpa dig en bostadsrättslägenhet, bor du i ett område där du hamnar på en skola där de är generösa med betygen och där betygsinflationen gör att du kommer in på juristutbildningen på Uppsala universitet. Allt hänger ihop.