Sök

Hon gick från förskola till forskning om läsning

Foto: Anna von Brömssen

Malena Åvall gick från förskola, via lärarutbildning och elever på låg- och ­mellanstadiet till en doktorandtjänst med fokus på barns tidiga läsning.

Det var den egna erfarenheten om hur svårt det är att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter som kan sägas ha skapat Malena Åvalls drivkraft:

– Jag vet hur svårt det kan vara så jag vill arbeta för att göra det lättare för lärare att stötta elever med läs- och skrivsvårigheter. Men i grunden är det eleverna i klassrummet som driver mig och min forskning framåt.

Det viktigaste vi kanske bidrar med är att vi följt barnen under så lång tid.

Malena Åvall har valt att lägga all sin tid på forskningen. Ofta brukar doktorander annars undervisa cirka 20 procent men Malena Åvall har bara föreläst några gånger om sin forskning för studenter inom specialpedagogik.

Avhandlingen har fokus på så kallad Rapid Automatized Naming, RAN, en förmåga som relaterar till läsning.

– Det handlar om att snabbt benämna bilder eller symboler. Detta har ett samband med barnets läsförmåga, men kan också förutsäga barnets läsutveckling.

Foto: Anna von Brömssen

Testet låter barn och ungdomar randomiserat se symboler, bilder, bokstäver, färger eller siffror. Efter förberedelser, där forskarna kollar att barnet verkligen känner till det som ska visas, får barnet se sju olika symboler som upprepas och sätta ord på vad det är. Hastigheten på hur snabbt barnet benämner det hen ser har en koppling till barnets läsutveckling.

RAN finns ännu inte som standardiserat test i Sverige, vad Malena Åvall känner till, men började utvecklas efter en studie redan på 1960-talet och sedan vidare av Martha Denckla och Rita Rudel vid Columbia University på 1970-talet.

– Man bör inte dra för snabba slutsatser innan vi är färdiga men metoden kan visa på starka indikationer mot den senare läsningen. Och ju mer vi förstås om vilka förmågor som aktiveras vid läsningen desto större möjligheter får vi att skapa bättre förutsättningar att hjälpa de som behöver.

Men inte ens forskarna är överens.

– Nej, inte om vad detta är ett mått på. Men vi ser tydligt att det finns ett förhållande till läsning. Sedan finns det också svårigheter att jämföra testets resultat eftersom till exempel våra språk är så olika.

I hennes forskningsprojekt är vissa delar unika:

– Det viktigaste vi kanske bidrar med är att vi följt barnen under så lång tid. Det är för att se om RAN är ett mått som går att använda över lång tid. Vi vill se hur snabbt en fyraåring benämner en bild och sedan hur barnet läser vid åtta års ålder. Men vi måste veta mer om testet innan det kan börja användas som kartläggning i skolan.

Studien följer 364 barn från fyra till tio års ålder. De har fått göra testet vid tolv mättillfällen. I våras gjordes också en uppföljning med alla barnen i gruppen, som nu går i årskurs 8. Forskningsstudien är longitudinell, det vill säga samma barn följs under många år.

– Den visar bland annat att de barn som är långsamma i början är långsamma även senare. Det verkar också som att deras RAN-förmåga utvecklas något senare jämfört med de barn som är lite snabbare.

En artikel från projektet är hittills publicerad, i ”Dyslexia: An International Journal of Research and Practice”.

Vägen till att börja forska startade för Malena Åvall som förskolelärare. Hennes arbete utvecklades allt mer mot förskoleklasser och tidigt väcktes intresset för läs- och skrivuppgifterna. Hon vidareutbildade sig till lärare och märkte då hur svårt det var att på rätt sätt möta barn med läs- och skrivsvårigheter. Hon läste vidare för att bli specialpedagog. Hon gick också en kurs för en professor i pedagogik och kom med i ett forskningsprojekt. Det innebar till en början att i praktiken vara ett slags forskningsassistent och följa barn från fyra år.

– Och nu går de i årskurs åtta!

Jag har så att säga gått från att se individen till att se gruppen, från det specifika till det generella. Målet är att hitta metoder som kan fungera för många.

När projektet, som hon deltog i, fick finansiering för en doktorandtjänst sökte hon den. 2015 fick hon tjänsten.

– Det betyder att jag är projektdoktorand, är en del i projektet och att jag har ett team omkring mig. Det betyder jättemycket, att inte ensam driva frågorna, säger Malena Åvall.

Enligt planen ska avhandlingen vara klar nästa år. Hon har funderat lite på att komma tillbaka till skolan sedan, på något sätt.

– Jag är inte främmande för det men jag skulle också gärna vilja bidra till utbildningarna för speciallärare och specialpedagoger. Jag vill verkligen stötta lärare i deras läs- och skrivundervisning, kanske särskilt de nyutexaminerade.

Vad är det viktigaste du lärt dig av att forska?

– Den stora skillnaden handlar om fokus, i klassrummet ska du kunna lite om mycket. Att forska handlar om att fokusera, smalna av och fördjupa sig. Det var svårt i början, jag ville veta allt men det handlar om att ha fokus på det jag ska fördjupa mig i. Och det är fantastiskt roligt, att få lov att fördjupa sig. Det är något man aldrig har tid till annars. Och du får göra det under lång tid.

I forskargruppen jobbar de med statistiska metoder och forskningen är kvantitativt inriktad.

– Jag har så att säga gått från att se individen till att se gruppen, från det specifika till det generella. Målet är att hitta metoder som kan fungera för många.

Hur ser du på att du inom en snar ­framtid har doktorerat?

– Det är viktigt för mig att det här också är en utbildning. Det ger ett perspektiv. Avhandlingen är egentligen bara ett steg på väg mot att jag ska bli godkänd som forskare. Det är faktiskt inte ett jättestort steg att gå från en master till att bli doktorand, säger Malena Åvall.