Sök

Det är med blödande hjärta jag läser om de tröstlösa händelserna i Malmö. Det går inte att förstå. Skolattacker är plötsligt en verklighet vi behöver ta in och hantera. Det är så bedövande fruktansvärt att alla ord känns för små. 

Jag läser i tidningarna att förövaren under en längre tid har betett sig konstigt. Och jag vet förstås inte mer än så, jag vill heller inte spekulera. Men tankarna vandrar och jag funderar över artikeln jag läste i Läraren häromdagen. Psykisk ohälsa hos våra unga är ett reellt problem. Jag ser det varje dag och jag tycker att det har blivit värre. Jag ser pojkar som agerar utåt, som gråter med nävarna. Och så flickorna som svälter sig och karvar sina armar trasiga. 

Det pratas mycket om PISA. Det pratas om lata elever, sviktande skolresultat och bristande läsförmåga. Många politiker sätter hårdare tag högst upp på önskelistan. Ungdomen ska veta hut. Det är dags för vuxenvärlden att visa var skåpet ska stå och fogar man sig inte i ledet åker man ut med ändan först. Som att det vore så enkelt. 

Hur kan man inte se att detta är en trasig generation?

Och jag sliter mitt hår i någon slags förtvivlad uppgivenhet. Hur kan man inte se att detta är en trasig generation? Dessa barn växer upp i skenande klimatkris, i pandemi och världskonflikter med en vuxenvärld som lever sina liv i skärmar och en aldrig sinande lust att förverkliga sig själva. I en skola där inget får kosta, där kön till kuratorn ringlar sig lång och ingen riktigt har tid att se dig på riktigt, där det sparas på speciallärare, assistenter och fritidspersonal lämnas våra barn att klara vardagen. För de allra flesta fungerar det helt okej. Nästan alla tar sig igenom. Men vi har också alltför många som faller längs vägen. Vi lärare vet oftast tidigt vilka de är, de märker ut sig redan från start. Men vad hjälper det att vi ser? Vem blir hjälpt av att vi fyller i dokument till fingrarna blöder?

Våra barn och unga mår dåligt. Folkhälsomyndigheten vittnar om att 48 procent av våra 15-åringar har återkommande psykosomatiska besvär. Men BUP har inga tider och skolpsykologen kräver framförhållning. Mitt i allt snurrar kunskapskrav, nationella prov och skarpa linjer mellan godkänt och underkänt vidare i villervallan av pushnotiser och perfektionen hos influencers på Instagram. Många barn slår sig blåa på livets väg men ingen har tid att plåstra om. Vi tröstar snabbt i farten, vi vuxna har alltid bråttom vidare. I livspusslet, i skolans gigantiska Tetris är elevens mående sekundärt när pengar ska sparas och betyg ska användas som konkurrensmedel i jakt på nya elever.

i skolans gigantiska Tetris är elevens mående sekundärt när pengar ska sparas

Det är ett högt pris vi betalar. Det kommer att stå, inte bara den enskilda individen, utan hela samhället dyrt. Och visst finns ofta en apparat kring dessa barn men det är en vek struktur. Det finns många svagheter i länkarna mellan exempelvis socialtjänst och skola. Det är ett stort glapp mellan stolarna och mycket som kan ramla däremellan för att snabbt glömmas bort. Och jag betonar igen - det är ett osannolikt högt pris vi får betala. Detta kommer att kosta oss på sikt. Vi känner av det redan idag.

Jag skulle inte säga att dagens ungdom är lat och bortskämd. Jag skulle säga att dagens ungdom är förminskad och bortglömd. Regeringen lägger i dagarna fram förslag om stärkt och förtydligad elevhälsa. Det borde förstås ha gjorts för längesedan. Det är oundvikligt att låta bli att tänka på alla som offrats på vägen i en värld där ungdomars psykiska mående så länge har viftats bort som lathet eller ovilja. Jag är glad över förslaget om stärkt elevhälsa. Men samtidigt plågas jag av tanken på varför vi kommer med brandsprutan först nu. Eldsvådan har ju spridit sig för längesedan.

LÄS ÄVEN:

Tydligare krav på skolornas elevhälsa

Lärarförbundet: ”Kollegorna mår fruktansvärt dåligt”

Två lärare dödade - Säpo utreder 18-åringen

Sammanställning: Alla svenska skolattacker de senaste 60 åren