Sök

Debatt: Fokusera på undervisningen i stället

Den skoldebatt som nu förs sysslar inte med vad eleverna ska lära sig i skolan och vilka former för lärande som ska förekomma utan kretsar nära nog uteslutande kring frågor som rör skolans huvudmannaskap och ekonomi, skriver debattören Rolf Ekelund.

Visst ska den svenska skolan vara likvärdig, och självklart ska den utveckling mot segregering som vi i dag kan skönja stävjas, men vi får inte glömma de centrala och helt avgörande frågorna:  Vad ska eleverna lära sig i skolan? Hur ska lärandet organiseras och genomföras?

Svaren på dessa frågor står att finna i skolans läroplaner och övriga styrdokument, och det är dessa vi alltför sällan diskuterar.

Mindre fokus på hur – mer på vad

Tidigare läroplaner har i huvudsak avstått från att föreskriva hur läraren ska bedriva undervisningen. Det har läraren själv fått avgöra och också ta ansvar för. Däremot har läroplanerna alltid angivit vad undervisningen ska handla om, det vill säga undervisningens innehåll; det har funnits mål, kursplaner och beskrivningar av centralt innehåll. 

De nuvarande läroplanerna har gjort avsteg från traditionen att ge läraren metodfrihet. I stället föreskriver staten så kallade kunskapskrav (från 1 juli -22: betygskriterier) som läraren har att genomföra i undervisningen och som i praktiken binder läraren vid givna undervisningsmetoder. Även formerna för lärarens bedömning av elevernas prestationer är i hög grad på förhand givna. Sammantaget innebär detta att läraren har iklätts en tvångströja som i stort sett omintetgör möjligheten att anpassa undervisningen till berörda klasser och enskilda elever.

De föreskrivna kunskapskraven har medfört att undervisningen i dagens skola blivit fragmentarisk, enahanda och tråkig för såväl lärare som elever. För elever som saknar inspiration i skolarbetet återstår endast en tävlan om höga betyg, vilket i sin tur skymmer de övergripande målen om demokrati och människors lika värde.

Läroplanen ska inte detaljstyra

Läroplaner blir vanligen omkring tio år gamla innan de ersätts med nya. Samhället utvecklas, som bekant, betydligt snabbare än så och skolans undervisning ska förstås följa med i tiden och helst ligga steget före. Då är det inte rimligt att läroplanerna detaljstyr skolarbetet.

Under de senaste decennierna har digitaliseringen radikalt förändrat barns och ungdomars kunskapssökande och lärande, såväl i skolan som på fritiden. Vid samtal med ungdomar av i dag framgår inte sällan att de är betydligt mer kunniga inom naturvetenskap och aktuell samhällsorientering än vad ungdomar var tidigare, men också att de ofta saknar elementära kunskaper i historia och litteraturhistoria. Förhållandet kan sannolikt förklaras av att naturvetenskap och aktuella trender i samhället i hög grad präglar den digitala tillvaron, medan områden som handlar om historia och äldre litteratur är mera sällan förekommande. Till detta kan läggas att ämnet historia fått allt mindre utrymme i skolans timplaner och att antalet svensklektioner som ägnas åt litteraturhistoria begränsats från att tidigare ha varit omkring femtio procent till att i dag kanske omfatta mindre än en fjärdedel.  

Många elever saknar således historiska och kulturella perspektiv på samhällets utveckling

Många elever saknar således historiska och kulturella perspektiv på samhällets utveckling, vilket försvårar för dem att analysera och kritiskt granska skeenden och fenomen som kommer att forma deras framtid. Dessutom går dessa elever förstås miste om en stor del av vårt gemensamma kulturarv. Skolan borde för länge sedan ha kompenserat för dessa brister, men läroplanernas föråldrade ”bruksanvisningar” har stått i vägen för ett sådant tillrättaläggande.

Den tvångströja som dagens lärare måste ikläda sig gör också att läraryrket framstår som föga lockande för de nybakade studenter som i dagarna lämnar gymnasieskolan och söker sig vidare till fortsatt utbildning. Vem vill bli lärare i en skola som styrs av inaktuella statliga direktiv, vilka indirekt medför att arbetsmiljön blir dålig och inte sällan kaotisk? Till detta kan fogas att den blivande läraren efter fyra års studier sällan får högre lön än den kamrat som börjat arbeta direkt efter gymnasiet och således är helt fri från studieskulder.

Lägg striden om den så kallade marknadsskolan åt sidan för en stund och fokusera i stället på undervisningens innehåll och skolans arbetssätt. Undervisningens genomförande har förstås avsevärt större betydelse för barnens och ungdomarnas framtid än frågor kring skolans finansiering och huvudmannaskap. Det är vår gemensamma framtid det handlar om.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, före detta läromedelsförläggare och tidigare ordförande i branschorganisationen Föreningen svenska läromedelsproducenter (FSL)

OM LÄRAREN DEBATT

Vill DU debattera hos oss? Gör så här!

Välkommen att göra din röst hörd i Läraren Debatt. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv cirka 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararen.se