Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Wiman: Känner mig som matadoren i Ferdinand – gör någonting!

Maria Wiman identifierar sig som den desperata matadoren i Ferdinand efter utbildningsministerns besked om att distansundervisning på högstadiet är upp till varje huvudman att bedöma om det behövs.

PÅ EN PRESSKONFERENS 5 januari säger Anders Tegnell att det stora hotet kommer nu. När folk går tillbaka till sina arbeten finns risken att smittan tar fart än mer. Jag hinner tänka att detta är för fasen en tickande bomb. Jullovet var ungefär två sekunder långt och plötsligt knackade den där kusliga vardagen på igen.

På en presskonferens två dagar senare säger Anna Ekström ingenting egentligen. Högstadiet får stänga om intresse finns men helst ska det vara öppet men vill man stänga går det förstås bra men vem är jag att säga vad du ska göra och mummel mummel flum fjams. Ungefär så. 

Och jag bestämmer mig för att denna gång andas djupt. Denna gång ska jag hålla käften. Jag litar ju i grunden på myndigheter, jag vill inte vara domedagsprofet och jag vet fasiken inte mer än Tegnell om det här med smittspridning. 

Ändå sitter jag här till mitt förtret och skriver så att tangenterna glöder. Jag får nämligen inte riktigt ihop det. För bara några veckor sedan var det väldigt många högstadier som bedrev undervisning på distans och många skolavslutningar som tidigarelades. Ett kort ögonblick senare och med en så stor eftersläpning av inrapporterade siffror kring smittspridning att vi inte har någon riktig koll, väljer beslutsfattarna ändå att inte fatta något beslut alls.

Jag hade hoppats att de skulle ta ton nu, att de inte skulle lämna det svåra beslutet om skolstängning till den enskilda huvudmannen. I stället hör jag Skolverkets Peter Fredriksson säga: "Håll distans i klassrummen". "Öppna fönstren", säger han. Och jag vet på riktigt inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag vill förtvivlat gärna hålla skolan öppen. Jag älskar att undervisa, att vara på plats i en virvel av aktivitet, frågor, kreativitet och klassrums-snurr. Jag har saknat mina elever under lovet och jag trivs ypperligt på min skola. Men jag är också bedrövad över situationen. Jag är rädd för att smittas, att dra med mig smittan hem, att föra den vidare på bussen till och från skolan. Jag är också rädd att jag blir den som kommer att belasta en redan trasig sjukvård.

Att undervisa på distans är verkligen inte optimalt. Men om man ska vara krass är få saker optimala i en pandemi. Om Stefan Löfven ränner runt i gallerior och Dan Eliasson lever livet på Kanarieöarna, hur står det då till med resten av vår befolkning? Vilka har de träffat? Vart har de åkt? Hur mycket har man i pandemins tristess tummat på rekommendationerna? Kan vi lugna oss ett par veckor och se var smittspridningen tar vägen innan vi smäller upp portarna? Kan någon med makt fatta det beslutet åt oss? Just nu befinner vi oss i något slags limbo. Och det är en ovisshet som tär.

Jag vet att stängda skolor blir problem. Jag vet att distansundervisning är svårt och jag vet att för de yngsta eleverna är det i princip omöjligt. Jag vet också att fritidsverksamheten ofta är smärtsamt bortglömd i dessa diskussioner. Hur man än gör har man ändan bak, som min farmor brukade säga, men jag tror att vi måste göra det bästa av en omöjlig situation. Att låta högstadiet gå över på distans skulle frigöra utrymmen på många skolor för folk att sprida ut sig.

Det är viktigt att vi agerar snabbt innan vi får facit på det Tegnell så olycksaligt tycks förutspå. Vi vill inte att det stora hotet ska bli verklighet. Jag vill inte bidra till det. Tvinga mig inte att bidra.

Efter dagens presskonferens förvånas jag av mig själv. Jag identifierar mig plötsligt intensivt med matadoren i Ferdinand. Stånga mig, sparka mig, gör någonting!
Jag betonar de sista orden igen: gör någonting!

LÄS ÄVEN

Regeringen ger grundskolor möjlighet till distans på högstadiet

FOHM:s sena drag – så ser smittan ut på högstadiet

Nya timplaner: Så fördelas timmarna – ämne för ämne