Sök

Läraren Maries dagbok från coronakrisen – läs den här

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Marie Rödemark är Jämtlandsläraren som jobbar både på gymnasiet och högstadiet. Pandemin har tvingat henne ställa om från klassrumsundervisning till distansklasser – i gymnasiet. Medan hon i högstadiet fortsätter med eleverna i skolan.
Följ hennes resa från första dagen med distansundervisning.

”STÖRSTA EXPERIMENTET I SVENSK SKOLHISTORIA” – LÄS INTERVJU MED MARIE RÖDEMARK HÄR

Vecka 19 – Elevers längtan efter normalitet

Veckan har förflutit med rättningar. Jag har tre datum för betygssättning: vecka 22 ska betygen för högstadiet vara satta, vecka 23 för studenterna och vecka 24 för de övriga gymnasieleverna. Jag befinner mig en konstant rättningsfas. Maj brukar vara överfylld, men den här maj är extraordinärt överfylld. Alla elever som lämnar in saker vill ha instant feedback. Det är svårt att hänga med! Jag har sex grupper i franska och en grupp i svenska. Om alla elever lämnar in en sak per vecka så blir det 140 inlämningar, och nu i maj lämnar vissa in många fler eftersom de ligger efter. Berg av rättningar!

På onsdagen hade jag prov med gymnasieelever på skolan. Sex elever kom. De satt långt från varandra. Alla uttryckte en glädje över att få vara i skolan! En av eleverna sa att komma till skolan och göra ett franskprov var det roligaste som hänt på två veckor! Många elever uttrycker en önskan att få komma tillbaks. De saknar gemenskapen, sammanhanget. 

Vi diskuterar mösspåtagning och student. Vi kör mösspåtagningen via Teams. Det blir den konstigaste student jag varit med om på de här 31 åren. Jag räknar ner till sommarlovet. Det är bara fem veckor kvar. Jag hoppas att Corona utplånas av en varm, härlig och energifylld sommar så att höstterminen börjar som den brukar. Jag bävar inför besked att vi ska fortsätta digitalt även i höst. 

Vecka 18 – Pusselbitar faller på plats

Den här veckan har det snurrat mycket i huvudet efter förra veckans dystopiska nedförsbacke. Hur ska jag förhålla mig till pandemin, till att min man, min syster, kollegor och vänner är i riskgruppen? Många andra problem som dykt upp i min lärarkarriär eller i mitt privatliv är MINA, och det är bara jag som ska förhålla mig till dem och försöka lösa dem. 

För mig är livet som ett existentiellt pussel, det går att se en ganska klar bild, de flesta bitar ligger där de ska. Men emellanåt så är det som om någon välter på brädet, pusselbitarna faller huller om buller, skapar nya förutsättningar och det är bara att börja om från början.

En av de böcker som jag läst flera gånger är Viktor Frankls Livet måsta ha mening. Han var psykolog innan andra världskriget, överlevde koncentrationslägret och fortsatte som psykolog. Han funderade varför vissa kunde leva och verkligen leva efter koncentrationsläger och varför andra inte kunde, utan blev deprimerade i resten av livet? Kontentan är att de som känner att de är i ett sammanhang klarar sig bättre än de som inte känner sig i ett sammanhang.

Vart vill jag komma? Många i min närhet är i riskgruppen. Det är både lärare och andra yrkesgrupper. Det är flera högstadielärare som inte kan gå till skolan utan jobbar digitalt eller är sjukskrivna. Min man tillhör högriskgruppen med svårt hjärtfel. Min syster bor på ett gruppboende. Hur ska vi leva? Hur ska vi förhålla oss? 

Det är dit jag har kommit den här veckan. Jag börjar se hur jag ska förhålla mig. Pusselbitarna faller sakta på plats. Jag känner en tillförsikt, både privat och i jobbet.

Jag började måndagen med att göra upp riktlinjer för eleverna på gymnasiet. Det är mycket lättare att sätta betyg på de elever som siktar på att klara sig, ett E eller ett D. För de som siktar på högre betyg är det svårare. Jag förklarade problematiken för mina elever och vi hittade strategier för bedömning, både för de som siktar på E och de som siktar på A-C. Jag satte hårdare krav på alla elever där jag vill att de skriver en dagbok för varje lektion så jag kan se vad de egentligen har gjort. 

I svenskgruppen kom vi överens om ett ersättningsprov för Steg 3 i svenska på gymnasiet och satte datum och tid. Efter diskussion med eleverna så kom vi överens om att köra provet via Digiexam, men att de är uppkopplade via Teams på telefonerna så att de kan kontakta mig om de har frågor. Vissa elever kan skriva ut texthäftet själva medan vissa måste få det postat till sig.

Fler elever gör muntliga presentationer under lektionerna vilket frigör min tid. 

På högstadiet har jag nästan 100% närvaro. Jag hade det nationella bedömningsstödet i franska i veckan och alla var närvarande! Jag hade bara två elever digitalt på alla elva lektioner!

Jag känner att pusselbitarna börjar falla på plats, jag ser ett sammanhang och jag kan bättre förhålla mig till situationen både privat och på jobbet.

Jag skulle ha velat vara där jag är nu för åtta veckor sedan, då hade jag nog gjort det mesta annorlunda. Det känns som det existentiella pusslet som är livet sakta börjar få en kontur igen. Förra veckans fyradagarsarbete var mycket välkommen och jag känner mig laddad för en ny vecka, med nya strategier, lösningar och utmaningar. Vi får se hur allt har fallit på plats nästa söndag!

Vecka 17 – Jag känner mig dystopisk, ta mig tillbaka!

Den här veckan har bedömning var den största funderingen. Jag har haft onlineprov med elever och eftersom jag inte kan kontrollera provplatserna inser jag att det förekommer fusk. Det är ett problem! Jag har många funderingar. Ska man involvera föräldrarna som verifierar att det inte finns några andra digitala hjälpmedel som inte jag kan se? Att det inte finns några fusklappar? Eller ska eleven filma runt platsen där de ska göra prov så jag ser? Eller ska man skapa muntliga prov och ha ögonkontakt med eleverna hela tiden? Jag har testat den här veckan, men jag hittar inget riktigt tillfredställande sätt. Jag önskar att vi får komma till skolan någon dag per vecka för olika examinationer. I och för sig blir det tufft för eleverna om de har flera examinationer samma dag. De muntliga examinationerna har jag haft utanför lektionstid vilket har ökat arbetsbördan än mer!

Jag arbetar bara halvtid på gymnasiet, men den här veckan har jag haft elever uppkopplade alla dagar. Dessutom har jag haft utvecklingssamtal med mina mentorselever. Det har ökat arbetsbördan med sex timmar. I och för sig skulle det ha gjort det ändå, men den här veckan har jag gått på knäna. Jag känner mig inlåst på mitt arbetsrum och hinner inte riktigt med familjen.

På högstadiet känns det mer och mer som innan Corona. Den här veckan har det varit 95 – 100% närvaro på lektionerna. Jag har haft några elever online, men de flesta har befunnit sig i klassrummet. Vad mycket jag kan göra simultant i ett klassrum som jag inte känner att jag kan göra digitalt! Jag ser direkt om en elev behöver hjälp, feedback, uppmuntran och kan SE eleverna på ett helt annat sätt. Jag kan hålla många bollar i luften samtidigt och HINNER med på lektionerna. Jag behöver inte ha prov utanför lektionstid och jag kan plocka bort telefoner och vara säker på att alla gör det de ska.

Jag kommer ihåg första året jag var lärare, 1989-1990. Efter sista lektionen på fredagen var jag så trött att jag raglade hem. Allt var nytt och de flesta problem var nya och inte helt självklart hur jag skulle lösa dem. Jag gjorde nya uppgifter och massor med material. Det är samma känsla nu. Det känns inte som om jag har varit lärare i 31 år och kan vila på min erfarenhet. Jag är helt enkelt ny på jobbet igen.

marierodemarkNY.jpg

Imorgon är det måndag igen, och en ny veckas utmaningar väntar. Det känns otroligt skönt att det är en fyra-dagars-vecka. På fredag är det första maj. Alla majbrasor är inställda. Jag hoppas att ungdomarna, som börjar bli rejält less på att vara hemma, håller distans och inte samlas i för stora grupper och inte festar som de brukar sista april. För en gångs skull hoppas jag att det blir snöstorm eller hällregn så alla håller sig inne.

Det känns som om jag har gått in i fas 2 vad gällande Corona. Jag har en enorm respekt för den, förklarar gärna allt vid tavlan i klassrummet och går inte alltför nära eleverna, håller mig mer isolerad efter skolan, tvättar händerna mer, är rädd för att sprida den. Är mer och mer orolig att min man, som tillhör riskgruppen, ska få den.

Klockan är 13.55 söndagen den 26 april. Jag har minst 50 mail, chattmeddelanden, sms med mera som jag helst ska rätta tills i morgon. Jag känner mig dystopisk och längtar tillbaks till före-corona. Tiden är verkligen ur led!

Vecka 16 – påsklov!

15 mars onsdag: Finns det digitala vikarier?

Påsklov. Jag börjar sakta repa mig efter intensiva veckor. Det onormala börjar normaliseras. Nya tankar och lösningar dyker upp. På måndag krockar två verkligheter. Jag sitter i kommunfullmäktige online hela dagen och jag har digitala lektioner. Finns det digitala vikarier? Nej, jag har nog hittat en lösning. Jag ska skriva till alla elever vad de ska göra under de tre 75-minuters lektioner jag har den dagen. Inlämning av uppgifterna blir närvaron. Om jag skriver redan idag väljer nog många elever att göra det innan måndag och lämna in och få närvaro. Och det är ju inte fel.

Då blir det att rätta allt som lämnats in så jag är uppdaterad, skicka feedback och skriva vad de ska göra under en 75-minuters lektion: 100 meddelanden. Just ja, jag ska ju ha utvecklingssamtal nästa vecka med. Även det sker online. Och ja just ja, jag ska skriva in 80 omdömen på högstadiet, och ja just ja… jag kommer nog hitta på några nya saker att göra varje dag. Är det inte så vi funkar? Vi lärare.


Vecka 15 – vecka fem av digitalisering

6 april, måndag: Hur ska jag examinera eleverna säkert?

GYMNASIET. Nu börjar vi komma till helt andra problem. Vissa elever börjar bli så klara med sina kapitel att de vill göra prov. Hur ska jag examinera alla mina 100 elever på gymnasiet så att det blir en säker bedömning? Om jag har traditionella prov digitalt så kan de ha skrivit massor med fakta på bordet bredvid datorn. De kan ha fusklappar på väggarna. På just det här provet är den första delen bara glosor. Jag löste det genom att köra ett onlineprov på glosor.eu. Jag såg hela tiden eleven, hens ögonrörelser, hur snabbt hen skrev svaren.  Men rättssäkert? Nja, jag vet inte riktigt. Jag hoppas verkligen att skolan öppnar upp några dagar för examination. Jag skulle vilja ha alla elever i aulan med bara sitt papper, utan hjälpmedel så att de får visa vad de kan. Den muntliga examinationen är den lättaste och det är en tung färdighet. Jag får helt enkelt göra om proven att baseras mer på rollspel.

I svenska 3 så har vi tal inför det nationella prov-talet, (som inte blir av eftersom Skolverket har ställt in alla nationella prov) Eleverna håller först ett treminuterstal, där jag tittar på de icke-verbala-signalerna och åskådarkontakten. Sedan håller de ett sju-minuters-tal. Jag hittade en ny funktion där jag spelade in eleven och inspelningen lades sedan i chatten på teams. Jag gav min feedback, tog en kopia på allt jag skrivit ned och skickade ett kort på mina anteckningar till hennes chatt. Sedan fick hon i uppgift att titta på sig själv och läsa min feedback innan hon jobbar med sju-minuters-talet. Så har jag inte jobbat förut. Jag tror att den nuvarande nödvändigheten med alla dessa digitala verktyg kommer att underlätta enormt både för eleverna och mig själv i framtiden.

Jag ställde en fråga till min rektor: Tänk om jag har 38 i feber, är mycket förkyld och hostar, kommer jag att vara tvungen att sjukanmäla mig om jag fortfarande är så frisk att jag kan sköta mina lektioner online? Om jag inte är på skolan i det fysiska klassrummet? Jag har inte fått svar än. Det är säkert en mycket komplicerad fråga på alla sätt eftersom vi har arbetsplatsförlagd tid. Men Jag vet att lektionerna skulle bli bättre om jag ledde dem online än om de skulle bli inställda eller om det skulle komma in en vikarie. Dessutom tar det en evinnerlig tid att skriva en planering till lektion, så det är lättare att ha den själv.


7 april, tisdag: Distansundervisning, nu även på högstadiet

HÖGSTADIET. I dag tog jag steget! I helgen skrev jag ett mail till föräldrarna och till eleverna. Franska-Marie går online! Eftersom 20% av eleverna är borta så erbjuder jag att de som vill, är tillräckligt friska och motiverade, att vara med på mina högstadielektioner online och därmed få närvaro på mina lektioner. 50% av de som var sjuka hakade på mina onlinelektioner. Jag kopplade på mina airpods på datorn så jag hörde mina onlineelever där. Jag riktade datorn mot tavlan och de var med på min genomgång. I airpodsen hörde jag deras frågor och hjälpte till när de behövde det. 10 elevtimmar blev det på två dagar. 10 elever kopplade upp sig och var med i realtid. Jag upplever att det är 10 timmars vinst! Jag nästan hoppade jämfota av exaltering.

Jag kommer nog alltid att göra så, både på gymnasiet och på högstadiet hädanefter, vare sig det är corona eller inte. Jag kopplar upp mig på datorn exakt samma tid som jag har lektion och de elever som är tillräckligt friska hänger på. Det ligger en enorm vinst i detta. Vi har även några hemmasittare som detta skulle passa utmärkt!

Marie Rödemark under en av sina "vanliga" franskalektioner på Duvedskolan.

8 mars, onsdag: Jag lider med studenterna.

GYMNASIET. I dag samlade vi ihop oss, sista dagen (för mig på gymnasiet) innan påsklovet. Jag checkade av med alla elever som ligger i fas och med de som inte gör det. Många bestämde att de skulle jobba under påsklovet. Både de som inte behöver och de som behöver.

4,5 veckor av digital undervisning är till ända. Vi kommer att fortsätta digitalt efter påsk. Det blir hela tiden nya utmaningar. Vi vet inte om vi får tillbaka eleverna i skolan ens innan sommaren. Undantagsfall kan göras för avgångselever, så att de får sina slutbetyg.

Jag tycker synd om våra blivande studenter. Vem kunde tro att ett virus skulle hindra dem från att tillsammans kasta sina vita mössor i luften på studenten? Att få stå på ett lastbilsflak och sjunga i solsken eller hällregn. Har det någonsin hänt att mösspåtagning, baler och studentavslutningar blir inställda på detta sätt? Det är helt surrealistiskt.


9 mars, skärtorsdagen: Det här blir mitt konstigaste påsklov, någonsin

HÖGSTADIET. Fler och fler elever kommer tillbaks efter sina sjukdomar. Frågan är detsamma. Hade jag Corona? Kan jag vara säker nu? Smittar jag fortfarande? På ett sätt så känns det som om hälften av eleverna på högstadiet redan har haft sjukdomen. När de är med online så har de feber och ont i halsen. Barn i högstadieåldern drabbas inte så hårt och därmed så sprider de inte Corona med hostningar och nysningar, droppsmitta på samma sätt som vi äldre som blir hårdare drabbade.

Jag tycker att det var ett bra beslut att låta barn upp till högstadiet få fortsätta i skolan. Vi har hårda restriktioner att stanna hemma vid minsta symptom, och jag tycker att det efterlevs på min skola.

Jag kommer att gå på ett välbehövligt påsklov. Det är det konstigaste påsklov jag någonsin haft eftersom jag bor i Duved, nio kilometer från Åre. Backarna stängs på måndag och uppmaningen är att alla ska stanna hemma. Bilarna är enormt mycket färre på E14, gränsen mot Norge är stängd och det är inga påsklovsfirare här.

Jag ska sova ifatt i några dagar, sedan ska jag sätta mig och tömma alla mailkorgar, chattar, sms på telefonen och när påsklovet är slut ligger jag förhoppningsvis i fas med all rättning och jag kommer att ha nya uppgifter till eleverna och möta nya utmaningar som jag inte ens kan ana idag! Det är helt galet att det redan har gått fem veckor! Och att vi alla lärare och skolsverige har överlevt! Glad Påsk till oss alla som har tagit jättekliv i största skolexperimentet i svensk historia!

Vecka 14 – testa nya funktioner

30 mars, måndag: Eleverna vill ha instant feedback

GYMNASIET. Den femte dagen digitalt på gymnasiet avlöpte organiserat och strukturerar. Allt rättat från förra veckan och jag kände mig i fas. Dock saknar jag kontakten med eleverna. Det är tråkigt att bara träffa dem på skärmen. En reflektion är att jag aldrig har varit så här i fas med rättningen. Eleverna vill ha instant feedback så de vet vad de ska jobba vidare med. Jag skickar feedback på alla möjliga sätt: tar kort på uppgifter och skickar, skriver i chatten och ringer upp dem. Detta är en känsla och en lärdom jag ska ta med mig. Jag upplever att eleverna utvecklas mer när de får direkt feedback, när de har känslan kvar av det de har gjort, än om de får feedbacken veckan därpå.

Högstadie- och gymnasieläraren Marie Rödebäck, från Åre/Duved, skriver "coronadagbok" på Lärarnas tidning.

31 mars – 3 april: Mötena blir mer effektiva

Resten av veckan har förflutit i att grundlägga rutiner och sakta men säkert testa nya funktioner i de olika digitala verktygen. På gymnasiet jobbar vi i Teams och Outlook, på högstadiet med Classroom och Meet och privat när jag har möten så träffas vi i Zoom. Från att inte alls arbeta i digitala möten så har jag övergått till nästan 100% mötestid. Just när det gäller möten så gillar jag bättre den här formen. Det blir mer effektivt, ingen som pratar om irrelevanta saker. Effektivt och organiserat. Dessutom kan jag koppla bort kameran och mikrofonen, fortsätta att lyssna och vara med, samtidigt som jag plockar ur disken ur diskmaskinen! Snacka om att vinna tid!

Vecka 13 – rutiner?

23 mars måndag: Tredje dagen och jag känner mig som en kung

GYMNASIET. Denna morgon loggade jag vant in i kalendern och startade dagens lektion. Jag samlade ihop alla elever och informerade att alla hade ett meddelande vad de skulle göra i deras personliga chatt. Eleverna läste meddelandet och jag frågade om alla förstått. Alla nickade. Jag kände mig som en kung på detta med digitala lektioner.

Jag hann till och med att filosofera denna tredje digitala dag. 100% närvaro, förra veckan fick jag in fler uppgifter än vad jag brukar på två 75-minuters lektioner.

Kan det vara så att eleverna känner mer ansvar? Eller är det så att den sociala samvaron i klassrummet gör att de inte utnyttjar lektionerna lika bra som när de är hemma? Det ska bli intressant att göra en utvärdering om några år.


24 mars tisdag:

HÖGSTADIET. I dag var frågorna många. De nationella proven ställs in. Alla nior hade frågor, jag berättade att jag kör de nationella bedömningsstöden i franska som vanligt, på samma datum som bestämts innan. De hade hoppats att slippa :D

Härliga underbara fantastiska högstadieelever.

Jag njöt hela dagen av energin från dessa underbara busar och var fylld av raketbränsle hela kvällen. Och!!! Stegmätaren visade på 14 000 steg :D


25 mars onsdag: Efter fyra dagar känns det som rutin!

GYMNASIET.  Det kändes nästan som rutin i dag. Helt galet! Jag har varit lärare sedan 1989 och det är bara fjärde dagen jag kör digitalt och det känns redan som rutin. Jag har undervisat traditionellt i 5 500 dagar, den här enorma digitala förändringen är den största som skett under hela min lärarkarriär, och det känns som rutin efter FYRA dagar.

Idag hann jag ringa upp eleverna och prata med dem en och en i privata chattrum. Då satte de på kameran. När vi är hela klassen är det inga som har kameran på. De berättade att det var tråkigt såhär, de längtade tillbaka till skolan. Vissa av eleverna tyckte att det var bättre, vissa att de får mer hjälp, alla har olika upplevelser. Jag har några elever som inte säger så mycket i klassrummet. De har valt att prata med mig utanför lektionstid med kameran på. De har redovisat mer än vad de någonsin gjort i klassrummet. Det känns som om de upplever att de har fått ta mer plats, att de syns mer.

Några elever växer i ansvar andra inte. Jag har haft diskussioner om närvaro med eleverna. Om de inte lämnar in en enda av de uppgifter som jag tycker att de ska hinna på 75-minuter, ska de få närvaro då?


26-27 mars: Jag förankrar hos föräldrarna

HÖGSTADIET.  Jag sätter mig mer och mer in i de digitala verktyg som finns på högstadiet. I nian håller vi på att öva inför det nationella bedömningsmönstret i franska. Den första delen vi ska köra är hörförståelse. Vi har aldrig haft glosor.eu med lyssnafunktionen förut, men nu har glosor.eu öppnat upp en gratisdemo i 90 dagar. Det är dock inte helt lätt att ta sig in, så efter ett tiotal samtal med IT- teknikern Thomas på kommunen så tror vi att vi har löst det. Det behövs bara en massa inlogg till alla elever från sexan till nian, men eftersom jag har all tid i världen byter jag lösenord i rasande fart till alla elever från sexan till nian.

Eftersom det är ungefär 20% av eleverna på högstadiet som är borta och jag börjar känna mig väldigt hemma på att köra lektioner digitalt börjar det formas en idé i huvudet att jag både ska köra digitalt och i klassrummet på högstadiet. Det gäller bara att förankra idén hos eleverna och föräldrarna. Jag skriver ett mail i Unikum där jag förklarar min idé. Är högstadieelever så motiverade att de kommer att logga in på lektionerna när de är hemma och är sjuka? Det återstår att se.

Vecka 12 – skarpt läge för mig

16 mars, måndag: Puls på 120! Totalt KAOS!

GYMNASIET. Skarpt läge! Mina första digitala lektioner. Den första lektionen var franska med årskurs 2. I den har jag steg 1, 2, 4 samtidigt. Totalt KAOS!

Vissa elever hade inte hunnit hämta material på skolan så hälften hade inget material med sig hem. Jag var alldeles svettig. Mailade material, länkar, övningar, uppgifter. Puls på 120!

Som tur är har många bokförlag lagt ut böcker digital. Eleverna hade inte koll, jag inte så mycket som jag borde. 1000 frågor! Hur blir det med skriftliga prov? När får vi komma tillbaka? Vad ska jag göra? Har du rättat ljudfilerna som jag skickade som sms förra veckan? Det smattrade av inlämningar på sms, på mailen, i chattfunktionen. Skrivbordet fullt med papper, plastmappar på hela golvet, rättat och orättat om vartannat.

När klockan var 11.15 och jag hade haft två 75-minuters lektioner kändes det som om jag hade sprungit ett maraton fast stegmätaren bara visade på 890 steg. Jag bad matt min man om en kaffe, en begynnade huvudvärk lägrade sig bakom ögonlocken!

Jag hann inte rätta allt till steg 3 i svenska som började 14.15. Det är en idrottsklass, Åre gymnasieskola är ett idrottsgymnasium som är inriktat på snösporter. Jag hade på ett ungefär koll på vad alla hade lämnat in. Loggade in på lektionen och halva klassen var frånvarande, på läger, på väg hem från läger, sjuka. Jag var nästan tacksam och hann med alla elever på ett någotsånär tillfredställande sätt.

16.00 började lärarkonferensen. Storchatt, gruppchatt, vilse i chattrummen. När dagen var slut var klockan 17.20, jag hade gått 1200 steg mot de sedvanliga 10 000 och jag hade inte hunnit gå på toa på hela dagen. Ont i huvudet av all screentittande. Det är INTE avlastande att köra digitalt. Det kändes som om jag hade körts genom en mangel.


17 mars tisdag: Tack gode gud för att jag får träffa elever

HÖGSTADIET. Tack gode gud för att jag arbetar halvtid på gymnasiet och halvtid på högstadiet. Kontakten med eleverna är det jag älskar med läraryrket. Det är lättare att hålla många bollar i luften i klassrummet än i på den digitala plattformen.

Jag tittade i kalendern och såg att åttorna skulle ha varit på fjälltur måndag till onsdag, men det blev inställt. Skidtävlingen västjämtska senare i veckan inställt, prao inställt, kulturevenemang, inställt. Trots att högstadieleverna går i skolan så är de dagligen påverkade. Mina sexor i franska som vanligtvis är 25 var 11!

Min son Jonathan är fortfarande sjuk. Temp 37.8, ont i halsen. Fortsatt isolering på övervåningen, dag 12. Jobbade med ekvationer i en timme med honom. Skola på distans för honom, högstadiet nästan som vanligt och gymnasiet på distans. Det är som parallella universum!


18 mars onsdag: Jag hann gå på toaletten i alla fall

GYMNASIET. Tekniken satt bättre den här dagen. Jag hittade till och med några nya funktioner! Helt otroligt! Jag hade 100% närvaro! Det händer nästan aldrig en helt vanlig dag! En otroligt positiv bieffekt av digital skola! Fortfarande inte ikapprättat i franskan! Inte helt koll! Inte fullt lika trött som i måndags, men samma träsmak i baken av allt sittande och inga steg på stegräknaren. Jag hann gå på toa och pulsen gick ner till 80.


20 mars fredag: Tio timmars mer arbete blev det

HÖGSTADIET.  Helt slut halvfyra när jag avslutade veckans sista lektion. Jag räknade ut att jag hade jobbat minst tio timmar mer den här veckan, gått 20 000 färre steg och kört 14 mil mindre mot vad jag brukar.


22 mars söndag: Hur ska jag nå alla elever?

Inte samma kaos som förra veckan. Inget jag vill uppleva igen. Knasrättat hela helgen för att komma ifatt. Hur ska jag lösa att alla elever vet exakt vad de ska göra? Jag skrev ett personligt chattmeddelande i TEAMS till var och en av mina elever vad jag förväntade mig att de skulle hinna på en 75-minuters lektion. Det tog två timmar.

Jag har inte bara varit lärare. Jag har även varit allt-i-allo-lärare till sonen. Han har fortfarande symptom, feber i 16 dagar, symptomfri i en. Hoppas han kan gå till skolan i veckan!

Vecka 11 – distansundervisning på gymnasiet

9 mars måndag: En absurd overklighetskänsla

GYMNASIET. Första dagen på gymnasiet efter sportlovet. En overklig, nästan dystopisk känsla i mötet med eleverna. I varje klass pratade jag om förhållningsregler. Hur viktigt det är att tvätta händerna. Känner man det minsta lilla i halsen så ska man gå hem. Första lektionen gick två elever hem med förkylningskänningar och den andra lektionen försvann en till. Eleverna undrade om skolan skulle stänga, vi förberedde som om den skulle det. Fast det kändes helt orealistiskt. Jag körde hem utan att vara med på dagens konferens eftersom min son hade fortsatt feber. Det kändes som jag körde de 35 kilometerna hem i ett parallellt universum. En absurd overklighetskänsla.


10 mars tisdag: Vi måste lyssna på elevernas oro

HÖGSTADIET. Det var svårt att hålla normala lektioner. Klasserna surrade av fakta och rykten. Många av våra elever hade varit i Italien och åkt skidor på sportlovet. Det var funderingar och tusen frågor. Hur bemöter man barn i dessa frågor? En tjej var rädd för att dö och trodde att allt skulle ta slut. Många samtal och lite undervisning. En mycket existentiell dag.

Det är viktigt att lyssna på eleverna, att bemöta deras oro i tider som dessa. Det är helt rätt att lämna sin planering och prata om farmor och farfar och alla de känner som kan dö. Att inte förringa deras rädsla. Corona exponeras massor i media och det kan vara svårt för barn – ungdomar att sortera. 2001 den 11 september var min son sex år. Vi hade teven på hela dagen i chocktillstånd. När han blev vuxen berättade han vilken ångest han hade upplevt.

Han trodde att det var nya flygplan hela tiden som störtade in i olika byggnader.

Corona kan upplevas så. Den viktigaste egenskapen är nog att lyssna på deras rädslor.


11 mars onsdag:  Kommer jag klara av det?

GYMNASIET. Eleverna hämtade allt sitt material på skolan. Inga lektioner. Imorgon körs allt digitalt. Helt sanslöst. Hela gymnasiet blir digitalt på två dagar! Två dagars förberedelser för att köra allt hemifrån. Den största skolreformen i historien! En enorm ovisshet hur det ska gå? Frågorna är mest av en teknisk karaktär. Hur funkar de digitala plattformarna? Kommer jag att klara av det?


12 – 13 mars torsdag och fredag: En känsla av normalitet

HÖGSTADIET. En känsla av normalitet. Helt vanliga lektioner med elever i vanliga klassrum med högstadiet. Dock fler frånvarande. Högstadieelever är som högstadieelever är och någon social distansering var det inte.

Jag hämtade fler böcker till sonen som dag 8 fortsatte ha 37.8 – 38.5 i feber och fortsatte vara isolerad på övervåningen. Så gick första veckan i den nya upp- och nedvända tiden.


15 mars söndag: Inför första riktiga distansdagen

Imorgon är det på riktigt. De två första lektionerna har jag franska. Eftersom vi är en liten gymnasieskola (runt 450 elever) kör vi årskurs 1 franska i samma klass, vilket innebär att jag har steg 1 och 3 i samma klassrum. Jag har även totalindividualiserat så alla håller på med olika saker. För att veta exakt vad varje elev ska hinna med på 75 minuter så har hela helgen gått åt att rätta. Allt måste vara rättat för att jag ska veta vad alla ska göra. Jag hann nästan!

Skulle den tekniska biten lösa sig? Hur startar jag en lektion? Jag skrev ut Teams instruktionsböcker, lade in lektionerna i kalendern och kunde knappt somna. Imorgon skulle INTE bli en vanlig dag!

Vecka 10 – sportlov

6 mars, fredag: Från Paris till en oviss framtid

Min trettonåriga son, Jonathan och jag flög hem från Paris. Vi startade 8.00 från hotellet och var hemma i Duved 20.00. När vi åkte till Paris var det inte många dokumenterade fall av Corona i Frankrike.

När vi åkte hem åtta dagar senare var det början på ett kaos.

Sonen fick feber på väg hem. Jag försökte få tag på någon på flygplatsen i Norge, men hittade ingen som kunde ge mig information om jag fick resa vidare med en sjuk son.

När vi kom hem bäddade jag ner och isolerade sonen på övervåningen eftersom min man tillhör riskgruppen. Ringde 1177, men resan hade ju inte gått till Italien så var det inte aktuellt med Coronaprovtagning. Skolor i Europa började stänga ner och funderingarna var många. Framtiden kändes mycket oviss!