Sök

Hemlin: Känslan av att vara otillräcklig har nått nya nivåer

ORDEN RÄCKER INTE alltid till, säger prästen och uppmanar de åtta deltagarna på minnesstunden att tända varsitt värmeljus. Det värsta som kan hända har hänt. Deras klasskamrat har gått bort i en sjukdom och kvar är dessa 18-åringar att hantera sorg och saknad och frågor om liv och död.

Bredvid står vi lärare och kuratorer och försöker nå dem och visa att vi finns. Eftersom eleverna i vanliga fall har fjärrlektioner är det första gången vi träffar dem sedan det fruktansvärda skedde. Första gången vi vuxna ser dem på riktigt och kan känna av hur de mår. Vi har visserligen haft mentorstid och enskilda samtal på telefon och i teamsmöten men aldrig förr har distansundervisningens begränsningar varit så smärtsamt tydliga.

Vi har stirrat in i datorns lilla kameraöga. Kan du känna att jag bryr mig? Vi kan ringa, skriva och chatta. Mycket kan förmedlas med ord. Något kan fångas upp i ögonkontakt på en skärm. Men inte allt. Hur vet jag hur du mår om du inte svarar eller om du stänger av kameran? 

Att genomföra fjärrlektioner kan vi vid det här laget. Vi har hittat lösningar för att få eleverna aktiva och är proffs på att dela skärmar och skapa digitala grupprum. Vi har vant oss vid att hålla genomgångar utan elevkommentarer och vågar numer slänga ur oss skämt utan att veta hur det landar. Vi kan ta havererade lektioner med ro och till och med sänka kraven på vår undervisning. Vi har anpassat oss efter förutsättningarna. Vi lever trots allt i en pandemi.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska, svenska som andraspråk och medieämnen på Westerlundska gymnasiet i Enköping. Foto: Emma Shevtzoff

Men, den ständiga oron för eleverna som inte pallar, som blir nedstämda eller som helt försvinner är svårare att hantera. Det är det som är distansundervisningens stora prövning. Elever som glider ur greppet. Elever som behöver den där konkreta handpåläggningen. Visst kan vi lärare hålla i och hålla ut men det är svårare att räcka ut och räcka till. Att känna sig otillräcklig som lärare har nått nya nivåer.

Kolleger emellan diskuterar vi hur mycket av kommunikationen i ett fysiskt klassrum som är ickeverbal och vilken upparbetad förmåga vi har att känna av stämningar i en grupp och läsa av dagsform hos elever. Kunskap som vi sällan har reflekterat över tidigare men upptäcker att vi blir helt vilsna förutan.  

Så när det värsta inträffar och vi samlar eleverna gruppvis till minnesstunder i aulan är det inte minst för oss lärares skull. Att äntligen få se eleverna och med egna ögon bevittna att de står på benen är ovärderligt. Vi kan inte kramas men vi kan gråta eller bara vara tysta tillsammans. 

Ord räcker inte alltid till. 

LÄSTIPS: Så kan du arbeta relationsskapande på nätet

LÄS ÄVEN

Distans på högstadiet – kommun för kommun

Tips: Så får du distansundervisning att funka i de praktisk-estetiska ämnena