Sök
Publishing-priset logga

Hemlin: Jag har drabbats av distansinens

Charlotta Hemlin har drabbats av distansinens – en sorts abstinens efter distansundervisningen.

– MEN DU MÅSTE ju lyssna! utbrister jag och stirrar på eleven som sitter försjunken i sin mobil precis framför mig.

Jag är uppriktigt förvånad. När vi nu äntligen ses i klassrummet borde väl den här eleven liksom alla andra sitta som ljus och lyssna vördnadsfullt på sin lärare för att släcka sin kunskapstörst. Det är ju det här vi har längtat efter. Eleven tittar upp och flinar lite.

– Erkänn att du saknar fjärrlektionerna så du slipper se vad vi håller på med under dina genomgångar.

Han har en poäng. Det finns fördelar med distansundervisning. Alltså förutom att vi slipper smitta varandra med virus. Jo, jag vet att många elever har mått dåligt och att jag själv högljutt predikat närundervisningens lov, men ändå. Som lärare är det ganska bekvämt att gömma sig bakom en skärm. Inte bara för att det knappt finns någon hejd på vad man hinner gå igenom på en lektion om man stänger av ljudet på klassen och slipper avbrytas av högljudda gäspningar. Erkänner att jag har känt mig som en fantastisk lärare när jag har sluppit se reaktionerna på min egen undervisning. Sluppit se eleverna spela schack.

Dessutom har vi kunnat hänge oss åt att sakna elever, kolleger och rektorer som alla med distans framstår som sjusärdeles underbara individer utan brister. På samma sätt som vi under pandemin kan sakna de stora släktsammankomster som vi tidigare avskydde eller sukta efter att storhandla med hela familjen.

Jag behöver vänja mig att se det vardagsgrå som minst lika vackert som det rosaskimrande.

Vi har längtat efter det normala. Vi vill att det ska bli som förut. Vi drömmer om dynamiken i klassrummet. Men kanske har vi lurat oss själva. Kanske har vi målat närundervisning i skärt. Vi har längtat efter vardagen men inte som den brukade vara utan så som vi vill att den ska se ut. Jag har längtat efter interaktionen med elever, diskussion med kolleger, samspel och samarbeten men glömt bort att det kan vara både krångligt och bråkigt. Ungefär som en mor glömmer smärtan vid en förlossning när barnet väl är fött.

Och nu när vi så smått ska återgå till det normala, med en årskurs i taget i skolan, visar det sig vara ganska jobbigt. Jag känner mig närmast folkskygg när kolleger vill prata eller ta en kaffe och känner inte igen mig själv. Då slår det mig. Jag har drabbats av distansinens, abstinens efter distansundervisningen, och behöver avvänjas en tid för att åter se klart. Jag behöver vänja mig att se det vardagsgrå som minst lika vackert som det rosaskimrande.

– Tycker du att vi är jobbiga, undrar eleven som är sprallig av att vara på plats.

– Nej inte alls, säger jag. Jag önskar bara att jag kunde mjuta dig ibland.

LÄS ÄVEN

Tegnell om barnsmittan: ”Inget talar för mutanter”

Skolavtal 21: Så funkar avtalsförhandlingarna

Så mycket mindre tjänar lärare än andra akademiker – län för län