Sök

Skolan som ger dömda ny chans

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Jill Johansson-Jandovsky är lärare åt bokföringsfifflare, knarksmugglare och mördare på Asptuna-anstalten. Men hon är aldrig rädd.

Juni 2012. Fängelsets skola i Asptuna är pyntad med nyutslaget björkris och gula och blå ballonger. Rektorn och prästen håller tal. Lärarna och fångarna stämmer upp Studentsången.De hyllar Tony. Tony som är dömd till åtta års fängelse för narkotikasmuggling. Han har just tagit sin studentexamen efter att ha läst in alla gymnasiebetyg i fängelset.

— Det fanns bara en tanke när jag åkte in: Det gäller att göra det bästa av den situation jag är i. Jag ville inte ruttna bort.

Men nu är det oktober och ännu ett lågtryck parkerar över Stockholms södra förorter.

Hos centralvakten knappar Jill Johansson-Jandovsky in koden för att öppna säkerhetsskåpet i plåt. Där ligger nycklarna till hennes arbetsplats inlåsta. En ny arbetsdag börjar för lärarna på Asptuna-anstalten.

Sveriges fängelser har de senaste åren upplevt en smärre studieboom. Antalet utfärdade betyg har fördubblats jämfört med 2007. Förra året deltog ungefär 30 procent av de intagna i någon form av utbildning.

Asptuna är en anstalt med lägsta säkerhetsklassen. Här finns inga jättehöga rymningssäkra betongmurar. Hit kommer fångar som har straff under ett år och fångar som är på väg att slussas ut från längre straff.

Anstalten ligger idylliskt. En allé av träd med gulnande löv leder ner mot sjön Aspen, med egen strand och brygga. Det taggtrådsprydda staket som omger anstalten är ingen match att forcera, för den som verkligen har bestämt sig. Den som vill rymma skulle också kunna simma tvärs över Aspen.

Men ingen rymmer härifrån. Man vet att en rymning innebär förflyttning till ett tuffare fängelse.

»Sveriges trevligaste anstalt«, säger fångarna. Här kan de bland annat gå på matlagningskurs eller på den populära krimyogan. En del kallar det »kollo för vuxna«. Andra raljerar: »Betald semester«.

Jill Johansson-Jandovsky vandrar mot den låga byggnaden med gul träpanel och vita knutar. Det är fängelsets skola. Eller Lärcentrum, som det officiella namnet lyder.

Lokalen ser ut som vilken förskola eller vilket fritidshem som helst, där den ligger utslängd invid en skogsbacke med frodigt gräs och vissnande ormbunkar. Men klientelet är lite annorlunda.

Foto: Anders G WarneDe som studerar här är bokföringsfifflare, narkotikasmugglare, mördare och brottslingar med andra hemskheter på sitt samvete. De har fotboja och ingen tillgång till internet. De tvingas regelbundet lämna urinprov och cellerna visiteras dagligen i jakten på droger.

Och internerna vet att om de missköter sina studier eller inte anstränger sig åker de ut härifrån. Då är det att kratta löv eller att snickra dagarna i ända som gäller.

Jill Johansson-Jandovsky går in på sitt arbetsrum, hejar på kollegan Annette Haqi Al-Janabi och lägger in den medhavda matsäcken i kylskåpet i den låsta sjuksköterskeexpeditionen.

— Vi har fått order om att låsa in maten. Det har hänt att intagna har försökt stoppa droger i en lärares mat. Inte här, men på en annan anstalt.

Hon tittar till vilka som behöver hjälp i studierummen. Mustafa, med luva och tatuering på handleden, skriver en uppsats på engelska om när han som barn åkte skidor i fjällen.

— Jag har svårt att sitta stilla, men jag jobbar på det. Här kan man få lite andrum. Vill man resa sig och ta en kopp kaffe kan man göra det.

Jill Johansson-Jandovsky har arbetat i sex år som lärare på Lärcentrum, efter flera decennier som lärare på grundskolan, gymnasiet och i vuxenutbildningen. Hon berättar att de flesta här har väldigt stor integritet.

— Man får vara lite försynt och fråga om de vill ha hjälp.

Men hon är aldrig rädd.

— Nej, faktiskt inte. Ofta vet jag inte vad de sitter för. Det är något man får lägga åt sidan. Jag är ju deras lärare, ingenting annat.

Foto: Anders G Warne

Det är en lugn, avslappnad stämning här. De studerande smyger omkring i mjuka sandaler och pösiga träningsoverallbyxor.

Visst inträffar det incidenter på anstalten. Men inte här på Lärcentrum. Lärarna har aldrig behövt trycka på den larmknapp som finns där för deras säkerhets skull.

— Där ute är det ett spel för att överleva, så när de går ut från vår dörr spelar många »Balla Allan« för varandra. Men här hos oss är de som små lamm, säger kollegan Annette Haqi Al-Janabi, lärare i svenska för invandrare och svenska som andraspråk.

De två lärarna har en särställning på anstalten. Kriminalvårdarna bär uniform och har som huvuduppgift att övervaka internerna. Lärarna ska motivera internerna att ta steg mot ett alternativt liv och hjälpa dem att fylla i kunskapsluckor efter en förlorad skolgång.

— Vi kallar dem studerande, inte interner, säger Jill Johansson-Jandovsky.

Hon slår sig ner på den röda stolen vid skrivbordet, trär headsetet över huvudet och ringer upp en studerande på någon anstalt någonstans i Sverige.

— Hej Madir! Hur är läget? Hur långt har du kommit? Ja, men det är klart att jag vill! Annars skulle jag inte prata med dig. Tror du att jag sitter här och rullar tummarna hela dagarna?

Det går inte att erbjuda all ämneskompetens på varje fängelse. Lärarna inom Kriminalvården har därför undervisning i sitt ämne för interner på anstalter över hela landet. En stor del av undervisningen sker på distans, via telefon och mejl.

Jill Johansson-Jandovsky undervisar 14—15 fångar på andra anstalter i sina ämnen tyska och engelska. Resten av tiden undervisar hon på plats. Eller så är hon handledare åt dem som har fått läxor och instruktioner från behöriga lärare på andra anstalter.

All undervisning inom Kriminalvården är individuell, eftersom det ständigt anländer nya interner till anstalten och eftersom de studerande har så vitt skilda bakgrunder.

På anslagstavlan i lärarnas arbetsrum hänger en blå halvt utpyst ballong. Den hänger där som en påminnelse om den där lyckliga dagen i juni när narkotikasmugglaren Tony tog sin studentexamen på Asptuna.

Jill Johansson-Jandovsky plockar ivrigt fram en pärm ur bokhyllan och pekar på Tonys betyg: Nästan bara MVG. Hon är stolt.

— Det är en skärpt kille. Jag önskar honom allt gott.

Det händer att lärarna visar upp hans betyg för andra interner för att inspirera dem att kämpa vidare med studierna.

Tony sitter i ett av studierummen och kliar sig i den svarta skäggstubben.

— Jag hade lätt för mig i skolan, men kunde aldrig förlika mig med skolsystemet.

Han dömdes till ett långt fängelsestraff och tröttnade på att plocka skruvar. Han kände sig »maximalt understimulerad«.

— Jag tänkte att livet var kört för mig. Men ganska snart var jag inne på att börja studera. Och då var det så tydligt att ska man göra något bra får man jobba riktigt hårt för det.

I juni hade han efter flera år av studier på fängelse läst in hela gymnasiet.

— Det var en känsla av lättnad. En känsla ungefär som när sista biten i ett 2 000-bitars pussel har lagts.

Nu i höst har Tony börjat läsa en högskoleutbildning inom ett tekniskt yrke. Vid hans bord ligger ett papper med för utomstående obegripliga matematiska formler.

— En fördel med att studera här är att det inte finns några distraktioner.

Men begränsningarna med att bedriva högskolestudier på anstalt är enorma. Tony kan inte följa föreläsningarna, har ingen att diskutera studierna med och får av säkerhetsskäl koppla upp sig mot högskolans nätverk bara 15 minuter två gånger i veckan.

— Det drabbar dem som verkligen vill satsa på att komma igen, säger han bittert.

Högskolestudenter är undantag på fängelserna. Faktum är att de flesta interner inte alls studerar. Skolinspektionen granskade nyligen undervisningen i landets fängelser. En av de saker som kritiserades hårdast var att Kriminalvården är för dålig på att motivera de intagna som allra bäst behöver studier.

Jill Johansson-Jandovsky berättar att lärarna informerar alla nyanlända om möjligheten att studera och har särskilda studiesamtal med alla unga.

— Men vi kan inte tvinga dem som inte vill.

Ahmed har just avslutat sitt telefonsamtal med studie- och yrkesvägledaren i Norrköping.

Egentligen är han inte särskilt intresserad av att plugga. Men han är dödstrött på att hänga på anstaltens bygge. Bakom sig har Ahmed en misslyckad skolgång, som så många andra unga rastlösa män här. Han har ett vinnande och charmigt sätt. Men när det gäller studier är självförtroendet kört i botten.

— Jag kan inte studera.

— Det är klart du kan! svarar Jill Johansson-Jandovsky.

— Nej.

— Jo, det kan du! Hos oss finns inte »Jag kan inte«. Om du storknar kan du studera en dag i veckan och gå till snickeriet de andra dagarna.

Tillsammans plitar Ahmed och Jill Johansson-Jandovsky ner studieplanen steg för steg: Engelska, svenska, matematik.

— Då är du rysansvärt välkommen hit nästa vecka! säger hon och räcker fram handen till Ahmed.

Han reser sig och lämnar rummet med ett nöjt flin på läpparna.

— Okej — vi ses!

På måndag kan Jill Johansson-Jandovsky skriva in noteringar om en ny studerande på Asptuna i sin svarta pärm.