Sök

Lena Hallengren: förskolans första dam

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

För ett år sedan var hon arg förbundssekreterare i SSU och funderade på om hon skulle jobba som lärare till hösten. Men så ringde Göran Persson och Lena Hallengren blev minister i stället.

Sanningens minut var inne. Läraren hade rättat proven och skrev nu upp medelpoängen för 7 A, 7 B och 7 C på tavlan. Fast alla redan visste: 7 C hade gjort sämst ifrån sig. Igen.
  Ingen blev förvånad, men varför var det viktigt att gång på gång pränta in i Oxhagsungarna att de var sämre än villabarnen?
  Svaret är fortfarande, 15 år senare, outgrundligt för Lena Hallengren.
  Kanske skulle jämförelserna mellan klasserna tjäna som en morot för 7 C, kanske var det bara så lärarna alltid hade redovisat resultaten, utan närmare eftertanke.
  Men eleverna i c-klassen tänkte på denna nesa, retade sig och kände samtidigt att det bara var en del av kulturkrocken i högstadieskolan, där parallellklasserna kom från de fina villaområdena runt Kalmar lasarett. "Läkarslummen" som hyreshusbarnen från Oxhagen ibland sa, avståndstagande.
  – Mentalt tror jag sådant spelade jättestor roll. Jag tror det präglar många att ha blivit stämplade redan som tolvåringar. Fortfarande, när jag träffar mina gamla klasskompisar, kan vi prata om det. Det känns att mycket sitter kvar.
  Säger Lena Hallengren, som ändå inte verkar ha drabbats av något mindervärdeskomplex. Så kan man i alla fall inte tolka landets nya förskole-, vuxenutbildningsoch ungdomsministers uppträdande:
  Hon går lätt upp framför en publik av 200 förskollärare, 20 journalister, eller 300 förstamajdemonstrerande Kalmarbor, sneglar på en papperslapp och börjar tveklöst, mångordigt, tala om hur det står till här i världen.

Hon reser riket runt, besöker förskolor, ungdomar, vuxenutbildningar, kommunpolitiker. Hör sig för om deras problem, deras utveckling, deras erfarenheter. Ställer intresserade frågor och förklarar eller försvarar regeringens politik.
  Hon sitter i möten, där förskolans personalbehov penetreras eller riktlinjerna för framtidens vuxenutbildning dras upp. Är med och formar utvecklingen inom områden som hon själv inte visste mycket om för ett halvår sedan.
  Hur kunde det gå så för en av Oxhagsungarna? På Lena Hallengren låter det som att den där stämpeln de hade inte bara var negativ, trots allt. Den gav dem också en stark identitet, en sammanhållning och solidaritet. Och för henne själv innebar det att partivalet var lätt när hon ville engagera sig politiskt i valrörelsen 1991.
  – Så här efteråt kan jag förstå att omgivningen spelade stor roll för att jag valde ssu. Hur vi pratade hemma, inte om politik direkt men om samhällsfrågor, hur mina kompisar och deras familjer hade det. Och inte minst hur det var i högstadiet, där skillnaderna blev så tydliga. Det var nog en ganska betydelsefull del i mitt politiska ställningstagande.
  Fotarbetet i valrörelsen ledde snabbt vidare till allt större uppdrag inom ssu, i Kalmar kommunfullmäktige, i partistyrelsens ungdomsgrupp och eu:s framtidskonvent, för att nämna några.
  Och under hela tiden har Lena Hallengren varit en riktigt duktig skolflicka.
  Hon lärde sig läsa redan vid fyra års ålder. Hon klarade grundskola och gymnasium galant, tyckte om lärarna, lärandet, hela livet i skolan. Och hon överraskade ingen när hon började på grundskollärarprogrammet 1–7 vid Kalmar högskola efter gymnasiet.
  Att mamma är lärare påverkade säkert den utvecklingen. Men också att Lena Hallengren såg olika möjligheter i yrket. Hon minns särskilt en lärarutbildare som själv hade arbetat i alla skolans stadier, i fängelse och som biståndsarbetare.
  – Hon hade en oerhörd bredd och kunde använda sina kunskaper på olika sätt. Så kände jag också. Jag ville bli lärare, men jag tänkte aldrig att jag skulle jobba med samma årskurser i 40 år, utan att det fanns många olika möjligheter. Man är pedagog och kan med vissa påbyggnader också gå vidare och möta nya utmaningar.
Som att bli minister?
– Det hade jag ju inte en tanke på då. Det skulle jag inte ha trott om du hade frågat mig för ett år sedan heller. Minister är ingenting man kan gå och drömma om eller planera för. Det är klart jag vill ha mer makt, annars håller man inte på med politik. Men det är inte så att man bara har mer makt ju högre upp man kommer. Kommunalrådet i Kalmar kan bestämma om det ska anställas fler förskollärare eller inte, det kan inte jag göra härifrån.
  Nej, och frågan är vad hon kan göra från sitt vackra, högfönstrade hörnrum på utbildningsdepartementet vid Drottninggatan i Stockholm.
  Det finns de som lite nedlåtande kallar Lena Hallengren för praominister. Hennes områden anses inte vara de politiskt viktigaste och hon delar departement med tunge Östros, som tar hand om stora, viktiga grundskolan och gymnasieskolan. Kanske är hon delvis satt där för att få pröva på, komma in i ministerrollen och eventuellt få axla större uppgifter senare?
  Själv vill hon inte se det så, utan som att det uppdrag hon nu har är oerhört viktigt. Och att hon kan tillföra något.
  – Jag tror jag kan bidra till att lyfta de här frågorna, som inte självklart finns närvarande i debatten annars. Bara genom min fysiska uppenbarelse på partievenemang och annat kommer man på att de där områdena ska vi också tala om. Hade jag varit ansvarig för hela skolan också hade nog åter fokus hamnat på det som är störst och tyngst och kostar mest pengar.

Men vet hon något om det hon ska bestämma om? 29-åringen, som blivit högsta boss för vuxnas lärande. Som knappt hade varit i en förskola innan hon blev förskoleminister. Och som medger att just förskolan och vuxnas lärande inte var de hetaste politiska frågorna för henne innan Göran Persson ringde i höstas och bad henne bli minister just för dessa.
  – Men man måste inte ha varit flykting för att vara flyktingminister. Att vara politiker handlar mycket om att kunna forma politiska idéer och visioner. Det är det jag får göra nu.
  Så vad tycker hon då? Om att allt mer vuxenutbildnig läggs ut på entreprenad, till exempel?
  – Jag vill inte försvåra möjligheterna att lägga ut på entreprenad. Det är kommunernas ansvar att organisera vuxenutbildningen och det finns många bra entreprenörer, men visst finns det också avskräckande exempel på vad upphandling har lett till. Då handlar det om att kommunerna måste ta ett helhetsansvar och ställa kvalitetskrav, oavsett vem som anordnar utbildningen. Det finns till exempel ingen anledning att ha fler obehöringa lärare bara för att man lägger ut på entreprenad.
Står du fast vid vallöftet om pengar till 6 000 nya tjänster inom förskolan?
– Ja, under mandatperioden ska vi verkställa det vallöftet. Vi har inte sagt hur, men det måste vara öronmärkta pengar om vi vill att det ska synas i förskolan. Hur ska man få tag på så många när det redan nu råder förskollärarbrist och allt färre lärarstudenter siktar på att arbeta i förskolan?
– Förskollärare, barnskötare och andra vuxna vill jag betona att vi har sagt. Det är varken rimligt eller önskvärt att vi skulle ha 100 procent förskollärare. Jag förstår att det kan finnas spänningar mellan yrkesgrupperna, men det är viktigt att komma över dem och se att de framgångar som förskolan har haft är att man har arbetat i arbetslag och haft en förmåga att kombinera omsorgspedagogik med ett lärande på lekens grund.
  Efter den markeringen berättar Lena Hallengren att högskolor och universitet har fått direktiv att särskilt tänka på behovet av personal i förskola och förskoleklass. Men hon vill också skapa en ny yrkesutbildning, för barnskötare.
  – Det ger en signal till dem som vill arbeta i förskolan men inte vill gå tre och ett halvt år på högskolan. Barnskötarna ska känna att de också finns i framtiden. Annars kan vi aldrig klara rekryteringsbehoven framöver.
  Här skulle Lena Hallengren gärna fortsätta ett bra tag till om det inte vore för att intervjutiden för länge sedan är slut och hon knappt kommer hinna slänga i sig en sushi före nästa möte. Hon skulle vilja prata mer om lärarstudenternas frihet, arbetsgivarnas ansvar, kvalitetsarbetet i förskolan och så vidare. För när det handlar om politiska frågor, då är hon i sitt esse. Hon gillar politiken, hon gillar sina områden och hon gillar att prata, det märks.
  Så hon har nog inte hamnat så fel, Lena Hallengren från Oxhagen.

EVA JACOBSSON