Sök

Porträtt: Lo Kauppi

Ursprungligen publicerad i tidningen Alfa

Om det är någon som vet hur en människa kan förvandlas till en tickande bomb så är det skådespelaren Lo Kauppi. Hon har själv varit en.

Lo Kauppi, fjorton år. Talar till sig själv:”Du är tjock. Du kan inte göra någonting åt att din pappa super. Du kan inte göra någonting åt din situation. Du kan inte någonting åt någonting. Men du kan i alla fall se till att bli smal.”

Det här är ett citat från Lo Kauppis monologföreställning Bergsprängardottern som exploderade som sattes upp av Riksteatern 2003. Hon har precis kommit hem från BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, efter att ha försökt begå självmord med hjälp av 30 Albyl.

Bergsprängardottern handlar om henne själv, dottern till en bergsprängare från Tornedalen. Och genom att agera som ett avskräckande exempel riktar hon sylvass kritik mot ungdomsvården och den uteblivna insikten om varför det kan gå snett för unga tjejer.

– Jag gjorde den av ren ilska, för att få upprättelse för allt jag gått igenom och förlåtelse för en massa dumma saker som jag har gjort. Jag ville berätta att tjejer inte bara sitter i sina flickrum och skär sig i armen. Att även vi kan bli utåtagerande och kosta samhället en massa pengar, säger hon.

Medberoende, skuld och självförakt – det var vad hennes inre känsloliv bestod av under tonåren.

– Det finns ingen ursäkt för något, men det finns i alla fall en orsak till varför saker och ting blir som de blir, säger Lo Kauppi.

Just när vi träffas är Lo Kauppi förbannad över reklamen i tunnelbanan. Undernärda tjejer i bikini. Hon tycker det är vidrigt att unga tjejer tvingas att stå ut med att jämföras med svältande modeller.

– Jag tror att det är en av de stora orsakerna till att många tjejer faller igenom och får problem. Alla har rätt att kommentera tjejers kroppar. Jag tycker det är konstigt att man inte gör en tydligare koppling mellan de magra kvinnorna i tunnelbanan och en amfetaminist, säger hon och konstateraFoto: Håkan Elofssonr att om man saknar hopp om framtiden kan utseendet fungera som en kortsiktig lösning för att nå framgång.

Efter 98 föreställningar filmatiserades Bergsprängardottern som exploderade för att visas på fängelser. Visningarna fungerade som en förberedelse inför nästa projekt – Bergsprängardöttrar – en pjäs som bygger på samtal med kvinnliga interner, deras barn och vårdare på Hinsebergs och Ystads anstalter. Föreställningen drog igång i våras och kommer att turnera en vända till i Sverige nästa år, och vidare ut i Norden. Fyra kvinnors öden får spegla hur rasism och förakt mot svagheten kan få ödesdigra konsekvenser. Det framgår också att en och samma person kan vara både offer och förövare.

– Det glömmer man bort. Man tänker bara att de har styckat sina män och lämnat sina barn. Så är det inte. De flesta har missbrukarproblem, är psykiskt sjuka eller har blivit utsatta för våld. De här kvinnorna är inte så mystiska och ondskefulla. Många har barn, tidigare yrken och de flesta vill ha vård för att komma ur ett destruktivt beteende, säger hon.

Hon anser att Kriminalvården måste fokusera mer på människan och psykiatrisk vård istället för praktiska säkerhetsåtgärder och tidsödande pappersarbete.

– Annars handlar vi inte bara inhumant. Vi skapar även ett våldsamt samhälle för oss alla.

lo kauppi slutade skolan efter nian. Hon sökte till teaterlinjen men kom in på distribution och kontor, så det blev inget gymnasium. Till slut beslöt hon sig för att åka till London för att utbilda sig till frisör. Till en början gick allt som planerat och hon mådde bättre än någonsin. När väckarklockan ringde låg en färdigpreparerad liten dos med amfetamin på nattduksbordet som hon svalde ner med ett glas vatten.

– Jag hade hittat den perfekta medicinen. Med amfetamin känner man ingen hunger. Jag klarade av att banta för första gången. Innan hade jag bara hetsätit, kräkts och misslyckats. Jag rasade i vikt och alla tyckte jag var så vacker. Men det höll inte så länge. Efter ett tag blir man totalt utmattad, paranoid och nervös.

I 19-årsåldern orkade hon inte längre. Hon lät sig bli omhändertagen och skickades till ett LVU-hem som använde sig av Hasselapedagogiken. Men där tilläts inte ungdomarna att prata om vad de hade varit med om.

– Då blev man tillsagd att man försökte spela tuff och att det inte var synd om en. Vårdarna var outbildade, hittade på egna metoder och arbetade enligt hemsnickrade sociala trafikregler. De höll ihop och försvarade varandra och behandlade oss som fiender, säger hon.

Det var först när hon började på Komvux som Lo Kauppi kände att hon blev behandlad med respekt. Betygen steg från 2,0 till 4,7.

– Komvux kändes som den enda porten tillbaka in i samhället. Under tiden fick jag stöd i form av psykoterapi och självhjälpsgrupper, vilket jag är jättetacksam för. Men jag har gått många omvägar som hade kunnat undvikas med professionell hjälp i ett tidigare skede.

Hon efterlyser fler utbildade människor, psykologer och kuratorer, som tar sig tid att kontrollera hur ungdomar mår. Och ett bättre samarbete mellan lärare och barn- och ungdomspsykiatrin. Det är inte så lätt att prestera och vara duktig i skolan om man har en pappa som håller på att sakta begå självmord genom att supa ihjäl sig, menar Lo Kauppi. Det upptar allt.

– Vi har råd med sådana åtgärder. Om man lyckas få en människa att inte bli missbrukare så kan man finansiera en hel fritidsgård, säger hon.

Skolan skulle kunna göra mycket för att förebygga kriminalitet bland ungdomar, anser hon.

– Jag önskar att det fanns en större förståelse för barn som har föräldrar med missbrukarproblem eller psykiska sjukdomar. Att skammen och skulden försvann. Men jag menar inte att lärarna ska sköta den uppgiften själva, det är hela samhällets ansvar.

Lo Kauppi har gjort en klassresa utan like och insett att det inte handlar om pengar utan om kunskap och kontakter: Att livet blir betydligt enklare när man vet vart man ska vända sig om man behöver hjälp. I dag känner hon sig otroligt privilegierad. Hennes pappa lever inte längre men hon har goda relationer till sina syskon och till sin mamma, som aldrig gav upp hoppet.

– Utan deras stöd hade jag aldrig klarat av att gå ut Teaterhögskolan och jobba på Dramaten, Stadsteatern och Riksteatern. Men framförallt har jag en egen familj, en man, två styvbarn och ett eget barn.

Fast det känns aldrig helt tryggt, berättar hon. Hon tar inget för givet.

För en tid sedan fick Lo Kauppi Jan Fridegårdpriset på 100 000 kronor.

– Jag blev otroligt överraskad. Det innebär att jag kan luta mig tillbaka och fundera över vad jag ska göra härnäst. Och att jag inte behöver rusa in och spela piga i någon klassisk uppsättning på ett bra tag, säger Lo Kauppi.