Sök

Porträtt: Katri Linna

Ursprungligen publicerad i tidningen Alfa

Katri Linna har en tydlig röd tråd i sitt sätt att tänka kring diskrimineringsfrågorna och är inte rädd att hävda sin åsikt. Så förklarar hon själv varför hon är en bra diskrimineringsombudsman.

Foto: Håkan Elofsson

– Vår roll är att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter, säger Katri Linna.

Diskrimineringsombudsmannens nya lokaler är skinande vita och det känns som om man befinner sig på ett trendigt arkitektkontor. Här har Katri Linna arbetat sedan januari 2009 då de tidigare fyra ombudsmännen (DO, HomO, HO och JämO) slogs samman till en och hon avancerade från dåvarande etnisk DO till chef för en betydligt större myndighet.

Hon är född och uppvuxen i Finland vilket ger henne en viss förståelse för de frågor hon arbetar med.

– Jag har inget personligt behov av att hävda mig som invandrare i de här frågorna, men jag tror att det ger mig en insikt bortom någon teoretisk modell.

Till Sverige kom hon som 18-åring för att tjäna lite pengar inför den planerade tågluffen och för att lära sig svenska. Sedan stannade hon kvar och började studera i Uppsala. När hon får frågan om vad hon gör på sin fritid börjar hon skratta så smått. Katri Linna överkonsumerar nyheter, vilket kollegorna brukar ha roligt åt.

– Det kan ta timmar innan jag och min särbo når frukostbordet en söndags-morgon eftersom vi är så upptagna med att diskutera de senaste händelserna i den politiska debatten.

Och så spelar hon tennis och ägnar sig åt sin 17-årige son, som hon beskriver som både ”alert och näsvis”.

Skolan är en svår målgrupp att nå för DO eftersom det handlar om både små och stora barn, lärare och föräldrar. Dessutom kom skyddet mot diskriminering och annan kränkande behandling i skolan först Foto: Håkan Elofssonår 2006. Men under förra årets skolsatsning arrangerades utbildningar för lärare och skolledare för att hjälpa dem att få liv i likabehandlingsplanen.

– Generellt sett är skolorna väldigt angelägna om att ta till sig kunskapen, fast förmågan att ingripa kan fortfarande brista, säger hon.

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning och bristande tillgänglighet är den näst största diskrimineringsgrunden i de skolrelaterade anmälningar som inkommer till DO. Men främst är det de etniskt präglade problemen som utmärker sig. Av förra årets anmälningar var nästan hälften av det slaget.

– Det är rena övergrepp som kan ha pågått länge. Och det är inte bara i en skola som det sker. Det är i så pass många skolor att det blir tydligt att det fortfarande finns en oförmåga att hantera problemen.

Ett talande exempel rör två romska syskon i Vetlanda kommun som har blivit trakasserade och misshandlade under flera års tid. Dessutom har de nekats den modersmålsundervisning de har rätt till. Förhandlingarna kommer att hållas under hösten.

När det gäller sexuella trakasserier har man kommit långt i det övriga samhället, men inte bland skolelever.

– Jag tror att det beror på att skolan är en verksamhet bortom arbetslagarna. Då behövs det en helt annan insyn och angreppsvinkel. Det kräver mycket mer nötande.

Tittar man på anmälningarna är inte religionsfrågan ett stort problem. Den mest uppmärksammade anmälningsgrunden där religionen berörs handlar om svenska ateister som ifrågasätter skolavslutningar i kyrkan. Just i det fallet tycker Katri Linna att skollagen är diffus. Enligt den ska undervisningen vara icke-konfessionell.

– Trots det vill inte politikerna att man ska kunna begränsa skolavslutningar i kyrkan, vilket är svårt att försvara. Jag kan förstå betydelsen av tradition och att det är en vacker lokal, men det är inte förenligt med principerna.

Den allra största utmaningen i den svenska skolan är att få lärarna att reagera och ytterst att få skolledningen att ta sitt ansvar. Men det är också viktigt att lärarna kräver och får det stöd de är berättigade till. Och här anser hon att fackförbunden borde dra sitt strå till stacken.

– De skulle kunna bidra till det arbetet och försöka hitta lokala lösningar för att säkerställa att arbetsgivaren driver aktiva åtgärder mot diskriminering. Slutligen är det ju ändå läraren som kan bli utpekad och granskad, även om man inte är juridiskt ansvarig, säger hon.

Den nya myndighetens struktur gör det möjligt att visa på ett tydligare samspel mellan de olika diskrimineringsgrunderna. Med en samlad kunskapsbas är det enklare att ta hänsyn till BÅDE hudfärg och kön, till exempel. Och det är just de vitt skilda åsikterna om vilken diskrimineringsgrund som ska prioriteras som skapar debatt i samhället. Ett aktuellt exempel är barnskötareleven som DO-anmälde Stockholms stad i fjol efter att ha uppmanats att ta av sig slöjan. Vid den här sortens fall är det många som fokuserar på jämställdhetsfrågan, inte religionsfriheten, poängterar Katri Linna.

– På något sätt springer många till elevens räddning och tycker att hennes jämställdhet främjas om man hindrar henne från utbildning. Och det har man inte rätt att göra. Det är en lite självgod tanke, anser jag. Hon kan ha olika skäl för att bära slöja och som yrkeskvinna kanske man ändrar sin inställning så småningom. I stället kan effekten bli att man låser in kvinnor som bär slöja i hemmets sfär mer än nödvändigt, säger hon.

DO har fått kritik för att de dröjer med beslutet, som skulle kunna vara vägledande i framtiden. Men ärendet anses inte vara brådskande eftersom kvinnan inte hindrats från att vara i skolan.

– Fokus på det här är oberättigat. Vi kommer bara att pröva situationen på just den här skolan, säger hon.

Dessutom handlar utredningen om elevens rätt till utbildning, inte om hon kommer att kunna arbeta som barnskötare eller inte.

Utbildningsminister Jan Björklund vill skriva in möjligheten att förbjuda niqab och burka i skollagen men Katri Linna anser att dagens regelverk är tillräckligt.

– Oavsett om det gäller skolan eller någon annan arbetsplats så är heltäckande slöja ett plagg som kan begränsa möjligheterna att delta i arbetslivet. Fast man ska inte kunna begränsa användandet om det inte finns sakliga skäl för det. Och det är det vi prövar, utifrån varje enskilt fall.

Vägen till ett integrerat samhälle är en skola som bejakar olikheter, som låter individer verka utifrån de individuella förutsättningarna, enligt Katri Linna.

– Man bygger inte ett demokratiskt samhälle på intolerans, utan på en tanke om att man kan ha olikheter existerande sida vid sida. Min vision är att man kommer att inse vikten av det. Och känna en stolthet för att vårt samhälle har den prägeln.