Sök

Anne Sofie Roald

Ursprungligen publicerad i tidningen Alfa

Anne Sofie Roald blev först känd som den norska islamforskaren som själv var praktiserande muslim och stolt över att bära slöja – och sedan för det exakt mot­satta: att se slöjan som en symbol för förtryck och bryta upp från sitt gamla liv. Vägen dit var varken snabb eller enkel utan en lång process förbunden med mycket ångest och stor rädsla.
Av detta syns dock inte ett spår när vi träffas i Malmö, dagen innan Anne Sofie Roald ska åka till Bergen. Röd om kinderna efter en rask promenad genom staden kommer hon till kaféet där vi stämt möte.
Egentligen vill hon inte prata så mycket om sig själv utan fokusera på rollen som forskare. Just nu är hon lite förvånad över att det varit så tyst i Sverige om den senaste boken, som väckt väldigt rabalder i Norge.

Sedan några år pendlar hon mellan Sverige och Norge där hon forskar om islamistiska rörelser vid forskningsinsti­tutet CMI. I höst återvänder hon till hög­skolan i Malmö, där hon är professor i religionsvetenskap.

     Boken Muslimer i nya samhällen är upp­byggd kring tre fallstudier varav två hand­lar om synen på kvinnor och deras rättig­heter. I dag riskerar muslimska kvinnor som skil­­jer sig att hamna i ”haltande” äktenskap. De får en svensk skilsmässa men det är inte självklart att den accepteras av den muslimska gruppen i Sverige eller i hemlandet. Konsekvensen kan bli för­öd­ande. Gifter kvinnan om sig kan hon straffas för bigami – i några länder med döden.

Boken tar också upp frågan om slöjan, den som blivit så infekterad att flera länder vill förbjuda burka och niqab, de två varianter som döljer ansiktet. Anne Sofie Roald vill inte se något förbud.

– Som invandrare känner man sig i mino­ritet och det finns en tendens att vända sig inåt, mot minoriteten, i stället för att orien­tera sig mot storsamhället. Ett slöjförbud skulle förstärka vi och dem-tänkandet. Enda undantaget jag kan se gäller pedagogiska yrken där barn och elever måste kunna se ansiktet.

Själv beskriver hon sig som en evig rebell, starkt samhällsintresserad och vet­girig. Hemma i norska Ålesund var mormor, som bodde i samma hus, utövande kristen och tog med henne till Frälsningsarmén. Det var roligt med strängmusiken och så fick man frallor. I tonåren växte i stället det poli­tiska engagemanget. Anne Sofie Roald blev

vänsteraktivist, sålde Klasse-kampen och gick med i Kvinnofronten. För att ett decennium senare, som 27-åring, bli muslim, dragen till islams budskap om solidaritet och omsorg om sin nästa.

      Bara några månader efter konvertering­en tog hon på slöjan, några år senare gifte hon sig, fick i rask följd tre barn, lärde sig arabiska för att förstå Koranen samt började forska. Det var ett rasande tempo som hon i dag knappt förstår hur hon klarade.

     Någonstans på vägen tystnade det kri­tiska tänkandet. I dag kan hon se att det hon då lärde sig – att det bara fanns en enda islam – inte var sant. Och att beslutet om slöja faktiskt inte var hennes eget, vilket hon länge hävdade, utan något som hon pressades till.

     Men det tog 22 år innan rebellen inom henne gjorde sig hörd på allvar.

– Det var forskningen som ledde till att jag än en gång började ifrågasätta.

Under många år bjöds Anne Sofie Roald ständigt in till tv-soffor och debattprogram. Som forskare. Men kanske i ännu högre grad som ”hon med slöjan”. Det störde och skavde.

– Andra forskare kunde säga rent ut att de var förvånade över hur objektiv jag var trots att jag var praktiserande muslim. Jag var ju inte mindre objektiv än andra islamologer. Men en jag upptäckte att vad jag än sa började man prata om att jag var muslim.

     Slöjan ställde sig i vägen för budskapet. Men det var inte bara det. Det aka­demiska tänkandet ledde också till en omprövning. Men kanske hade hon aldrig kommit dit hon är i dag utan Pernilla Ouis, forskarkollega i Malmö och även hon konvertit.

– Vi kände till varandra men var inte nära vänner när Pernilla skulle doktorera och kontaktade mig för att se om vi kunde göra ett gemensamt forskningsprojekt. Det här var i slutet av 1990-talet och det blev en process som vi gick igenom samtidigt. Till slut kom jag till en punkt där jag insåg att alla religioner är skapade av människor.

– Men det var väldigt svårt och tog lång tid. Jag var så inne i ett annat tänkande, ett annat liv. Samtidigt fanns det ingen väg tillbaka. Men jag var deprimerad väldigt länge. Och blev väldigt ensam.

     En sommardag 2003, på semester hemma i Norge, kände Anne Sofie Roald sig naken när hon för första gången gick ut utan slöja. Men redan nästa dag var det lättare. Om slöjan i ett muslimskt land gör dig osynlig blir du tvärtom uttittad i ett europeiskt. Att inte ha slöja innebar därför en befriande anonymitet.

– I dag lever jag ett helt vanligt liv. Jag är inte praktiserande muslim längre men har en stark gudstro. Jag tror på en högre makt och på att det finns en mening.

     Som forskare fortsätter hon att följa ut­vecklingen inom islam där det i dag är tydligt att det handlar om tolkningar, precis som inom kristendomen eller judendomen.

     Det finns inte en enda sanning, utan många.

Och tendensen går inte mot extremism utan huvudsakligen mot anpassning.

– Det är helt fel att använda ett ord som andragenerationsinvandrare. Vad är det för något? De är ju inte invandrare. Barnen går igenom det svenska skolsystemet och får en viss dos av jämställdhet och demokratitänkande. De flesta börjar arbeta i samhället och blir en del av det.

– Vi gjorde en studie i Norge om jämställdhet och islam som visade att de unga ansåg att islam är jämställdhet. Deras för­äldrar sa i stället att det inte finns någon jämställdhet i islam. Visst är det intressant?

Det visar hur tänkande formas av den kul­tur man lever i.

Anne sofie roald menar att de som lever som folk gör mest utgör den stora gruppen och beklagar att det bara är den konser­­va­tiva minoriteten som kommer till tals i media och får uttala sig å alla muslimers vägnar.

– Nu talar jag inte om de få extremisterna utan om dem som varit här länge, kan det svenska systemet och organiserat sig i muslimska råd och församlingar. Men dessa mycket konservativa män representerar inte majoriteten.

Den svenska debatten, inte minst i media, ger hon trots allt gott betyg. Tonläget är mycket hårdare i Norge – och ännu hårdare i Danmark.

      Religiösa friskolor är hon stark motståndare till. Inte ens under sin mest ortodoxa period övervägde hon att sätta sina egna barn i muslimska skolor.

– De är inte integrerande utan stärker bara vi och dem-tänkandet. Konfessionslösa skolor ser jag som något väldigt fint.