Sök

Jarnlo: När alla naturliga lekmiljöer är borta

Hampus Jarnlo, redaktionschef.

I Emma Adbåges fantastiska bok ”Gropen” överger barnen skolgårdens gungor och bollplan för att i stället leka i en bortglömd grop bakom gymnastiksalen. Till lärarnas stora förtret, för är det verkligen en säker miljö att leka i?

Jag tänker på detta när jag återvänder till min låg- och mellanstadieskola. Gräsplätten och buskagen bakom gympahallen, som erbjöd oändliga möjligheter för oss barn att kliva in i vilken värld som helst, framstår nu mest som en meningslös spillyta. Men storleken är faktiskt densamma – det är bara min fantasi som har krympt.

I vår nya granskning kan vi, med hjälp av nya siffror, konstatera att Sveriges skolgårdar också krymper i rask takt. Vi lyfter exempel på hur smarta lösningar kan förvandla små ytor till kreativa lek- och lärandemiljöer. Det är såklart jättebra. Men risken när skolgårdarna krymper är att alla naturliga miljöer snabbt byggs bort och ersätts med mer konstruerad och styrd lek. ”VARFÖR DÅÅÅÅ? Gropen är ändå roligast”, som barnen i Adbåges bok protesterar.

Då återstår förstås alternativet att flytta ut både lek och lärande i naturen. Som Kilbo skola utanför Sala som var med och räddade byns egen badsjö i ett ämnesöverskridande projekt.