Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Cannehag Berglund: Svårare nu när jag inte har ett ben i elevernas värld

Terese Cannehag Berglund är lågstadielärare på Hägerstenshamnens skola i Stockholm.

Det är förstås viktigt att hänga med i sin tid, men det blir också en större utmaning när det är uppenbart att man inte längre är barn av samma tid som elevgruppen man har framför sig, skriver Terese Cannehag Berglund.

Vi står inför ett nytt läsår. Vilka utmaningar vi kommer att möta just det här läsåret är vi än så länge ganska omedvetna om och tur är väl det. Tänk om vi på förhand hade känt till den stora pandemin? När man tänker efter är det ganska mycket i vår vardag som faktiskt inte går att förutse eller förbereda. Kanske är efterarbetet lika viktigt eller till och med viktigare? Att våga se vad som blir fel och rätta till det. Att våga möta elever i samtal när någonting inte blivit varken som jag eller hen hade tänkt. Att sätta ord på att jag som lärare gjorde en missbedömning. Det är den där reflektionen jag alltid suktar efter. 

Kompenserar med erfarenhet

Med tjugo år i yrket får jag anse mig vara vad man i andra yrkesgrupper kallar senior. Att i det läget luta sig tillbaka och leva på gamla meriter är dock inte en särskilt framgångsrik väg att gå. Snarare börjar jag ömsom nyfiket ömsom skrämd upptäcka att behovet av reflektion är konstant eller kanske till och med större. Ibland säger jag till elever att jag började min lärarbana framför en svart tavla omgiven av ett moln av kritdamm. Alltid är det någon som då undrar om jag använde hartass som sudd för det har de läst om i gamla böcker. 

Det är förstås viktigt att hänga med i sin tid, men det blir också en större utmaning när det är uppenbart att man inte längre är barn av samma tid som elevgruppen man har framför sig. I början av yrkesbanan är man nära eleverna i ålder, så småningom deras vårdnadshavare och nu har jag börjat passera även dem i ålder. Jag har inte längre ett ben i elevernas värld på det självklara sätt som när jag var en ung lärare. Därmed får jag anstränga mig lite för att ha ett hum om aktuella fritidssysselsättningar som i mångt och mycket inte ens fanns när jag växte upp. Å andra sidan kan jag kompensera med erfarenhet. Av yrket och av livet självt.

Inget behov av att bli kompis med eleverna

Relationsbygget med eleverna är a och o, men jag är övertygad om att distans också är sunt och jag har inga behov av att vara kompis med mina elever. Det rimmar illa med den gränssättning som också ingår i uppdraget som pedagog. Däremot ändras världen fortare och fortare och det uppstår därför ett behov av att ompröva värderingar och metoder. Det som för 20 år sedan kändes så självklart är kanske inte längre det. Exempelvis upplägget att samla elever i tjej- respektive killgrupper. Dagens upplysta syn på genus och hbtq-frågor gör uppdelningen ovan tveksam och i vissa fall omöjlig. Med spänning inväntar jag fler vardagssituationer som kommer att kräva min omvärdering innan jag har gjort mitt som pedagog. Ibland handlar det också om att det är min undervisning som inte fungerar för en viss grupp eller elev. Att då våga stanna upp, tänka igenom, ta hjälp av kollegor och inte minst våga ta samtalet med eleverna är så viktigt. Även om tiden för reflektion är knapp. 

Tiden att observera, mäta och dokumentera elevers förmågor får inte ställas i vägen för pedagogens reflektion kring sin egen insats. När individer och grupper inte fungerar behöver man ofta rikta uppmärksamheten inåt och se vad man kan ändra hos sig själv innan man drar förhastade slutsatser.

Varmt välkomna till läsåret 21/22. Nu kör vi!

LÄS ÄVEN

Elever ryckte ut och trollband hel lågstadieklass

Lycka när vi tog oss ur läxträsket

Så får vi fyr på elevernas låga

På resa med 27 elever