Sök

Utmaningar i Kinas skolor

Ursprungligen publicerad i tidningen Mivida

Skolidrott i Kina har ofta fokuserat på fysik och idrottsliga resultat. Men sedan tio år tillbaka finns en ny läroplan där hälsa och välmående prioriteras. Det har varit en utmaning för lärarna att anpassa sig – liksom det är en utmaning för landets skolor att förse 200 miljoner elever med minst två timmar idrott i veckan.

För att anpassa skolan till det moderna samhällets behov, utformades år 2001 en ny läroplan för 18 skolämnen i Kina. Det gällde även skolidrotten, som i ett nytt curriculum bytte namn från ”Fysisk utbildning” till ”Utbildning i fysik och hälsa”. Själva namnbytet var centralt, och gjordes efter att undersökningar visat att hälsoproblem som övervikt, nedsatt syn och ryggproblem blev allt vanligare bland landets unga. Tidigare ville man se eleverna uppnå toppresultat, vilket givetvis bara ett fåtal gjorde. Nu anses det viktigare att uppmuntra alla elever till fysisk aktivitet och en god hälsa.

Förändringarna i skolidrotten 2001 utgick från de generella målen med hela skolans nya läroplan: Att möta samhällets behov och anpassa skolan till internationella trender. Samtidigt förklarade Kinas kommunistparti 1999 att ”en hälsosam fysik är en grundpremiss för ungdomar att kunna tjäna landet och folket, och förkroppsligandet av vår nations välmående”. Myndigheterna menade vidare att det var skolornas uppgift att i idrottsundervisningen belysa vikten av en god hälsa.

I den nya läroplanen för skolidrott gavs därför fyra huvudobjektiv:

• Utveckla konceptet ”hälsa är viktigast” och öka elevernas medvetenhet om vikten av en god hälsa.

• Stimulera elevernas idrottsintresse och etablera en grund för livslångt fysiskt välmående.

• Utvärdera elevernas utveckling och prestationsförmåga.

• Ta vara på och utveckla resurserna för effektiv fysisk utbildning i mindre samhällen.

Punkt nummer fyra syftar särskilt till att förbättra standarden vid Kinas mindre skolor som ofta saknar resurser. Det finns omkring 600 000 skolor i landet, där över 200 miljoner elever undervisas. Det är en enorm utmaning för Kina, som fortfarande är ett utvecklingsland, att förse alla dessa med två timmars skolidrott i veckan.

En betydande skillnad sedan 2001 är fokuseringen på elevernas intresse snarare än fysiska resultat, med tanken att elever med större sannolikhet utövar en idrott efter skolgången om de tycker det är roligt. Den nya läroplanen uppmuntrar därför att yngre elever ska kunna flera olika idrotter, genom att utgå från följande struktur:

• Under låg- och mellanstadiet ska eleverna ges möjlighet att testa olika slags idrotter.

• Under högstadiet fokuseras det främst på ett fåtal idrotter, exempelvis friidrott och basket, för att matcha den individuella skolans resurser och elevernas intresse.

• Väl på gymnasiet och universitetet har eleverna möjlighet att inom läroplanen välja och fokusera på de idrotter som intresserar dem.

Tidigare bokfördes endast elevernas fysiska resultat. Nu utvärderas även attityd, uppförande och samarbetsvilja. Allt detta utmanar traditionella värden och en väl etablerad elitistisk princip inom idrotten. För många lärare, skolade enligt den gamla modellen, har denna anpassning inte varit helt lätt.

Disciplinen är god på högstadieskolan Zhaodengyu i Peking. Då idrotts-lärare Wang Mingwei kommer ut för att börja lektionen står eleverna uppställda på två led. Klasschefen – en elev som finns i varje kinesisk skolklass – ”lämnar av” genom att rapportera frånvaro och antal elever. Wang Mingwei ”tar kommandot”, beordrar eleverna att rätta in sig och inta ”ledig position”. Det hela är inte helt olikt den svenska värnplikten.

På skolan går knappt 1 000 elever i åldrarna 12–15 år, som alla har två timmars skolidrott i veckan:

– Vi fokuserar på löpning, basket och fotboll. Betyg på den fysiska biten ges genom att räkna ut medeltiden för löpning under sex terminer, säger Wang Mingwei.

Då den nya läroplanen ska ses som riktlinje snarare än klara direktiv, uppmuntras läraren att vara kreativ och själv designa utbildningen, snarare än att bara utföra direktiven som tidigare.

Wang Mingwei tycker att själva löpningen är viktig, eftersom eleverna går i skolan 8–16 varje dag, och dessutom får timtals av läxor med sig hem. Just denna dag löper alla elever 3x200 meter på tid, och sedan dribblar de en basketboll mellan tre led av koner.

– Nu under vinterhalvåret springer vi mer, eftersom det är viktigt med blodcirkulation och att hålla värmen. På sommaren, då det ofta är kring 30 grader varmt, anordnar vi fler tävlingar och matcher i främst basket och fotboll.

Skolans idrottsanläggning är spartansk, med en löpbana, en konstgräsplan och några inhägnade basketbollsplaner bredvid. Wang Mingwei säger dock att det inte är några större problem med att inskaffa det material som behövs, och att statusen för idrottslärare och ämnet i stort är helt okej.

– Jag arbetar inte på helgerna och kan då ägna mig åt mitt eget lilla företag, säger Wang Mingwei som har en passion för att tillverka prydnader i trä genom att svarva och mejsla.

Statusen för läraryrket har alltid varit hög i Kina, men aldrig särskilt högavlönad. Belöningen har snarare varit ett stabilt arbete, ett gott anseende samt möjligheten att se andra göra framsteg under ens eget ledarskap.

Men i ett samhälle där ekonomin växer fort och möjligheterna blir allt fler, hamnar läraryrket efter i många avseenden. En lön för en idrottslärare som Wang Mingwei, med 14 år i yrket, ligger i Peking kring motsvarande

4 000 kronor i månaden, och är betydligt lägre vid mindre orter.

Dessutom har alla lärare inte haft det lika lätt att anpassa sig till den nya läroplanen. En undersökning från 2009 av Australian Teacher Education Association, där 18 lärare vid kinesiska låg- och mellanstadieskolor intervjuas, visar att många lärare känner sig vilsna då de ofta saknar relevant utbildning och i årtionden endast fokuserat på resultat och fysisk nivå.

Den nya läroplanen för ”Utbildning av fysik och hälsa” utgörs nämligen av fem delar: deltagande i idrott; skicklighet; fysisk hälsa; mental hälsa och social anpassning/social kompetens.

Bristen på erfarenhet kring några av punkterna får flera lärare att känna ett behov av vidareutbildning, mer material, textböcker, undervisning och kunskap. Det har tryckts upp textböcker för anpassning, men någon organiserad utbildning för de redan aktiva lärarna existerar inte.

Dock visar undersökningen att en majoritet av lärarna stödjer den nya läroplanen, och att de anser dagens elever vara ett större problem än själva riktlinjerna. Jämfört med tidigare är eleverna mer bortskämda, mindre lydiga och i betydligt sämre fysisk form, säger de intervjuade lärarna.

Detta kopplas till enbarnspolitiken, som innebär att många barn växt upp utan syskon och blivit väldigt bortskämda samt vana att stå i fokus. Dessutom har Kinas välstånd ökat, och allt fler barn har dator och teve samt en mer västerländsk kosthållning.

Efter skolreformen var målet att förbättra eleverna inom fyra områden; moraliskt, intellektuellt, fysiskt och estetiskt. Därför kan man anta att idrott skulle ses som viktigt och utgöra en central roll av utbildningen.

Så är dock inte alltid fallet. I Kina i dag är två händelser de i särklass viktigaste för landets studenter: inträdesprovet från högstadiet till gymnasiet, och inträdesprovet från gymnasiet till universitetet. Idrott förekommer inte i något av dessa prov.

Därför utformas skolan och elevernas fokus i stort så att idrotten ofta hamnar i skymundan. Många idrottslärare frustreras över att idrotten kan få ge plats åt andra ämnen för att bättra på elevernas resultat i inträdesproven. Såväl skolan som eleverna själva bedöms främst på betyg och resultat i dessa prov, där ju idrott inte ingår.

I Kina finns också ett rankningssystem bland lärare, som är nära knutet till elevernas betyg. Bättre resultat ger högre rankning för lärarna. Men då idrott inte prioriteras i utbildningssystemet, fokuserar många elever inte på ämnet och lärarna hamnar längre ner i rankningsystemet.

Samma australiensiska undersökning visade att idrottslärarnas arbetsdagar börjar 06.30–07.30, och slutar kring 16.30. I genomsnitt hade de 13 lektioner i veckan, varje lektion är 40–45 minuter lång, med omkring 60 elever.

En stor del av arbetstiden går åt till möten, skriva rapporter, lärardagbok, utvärdering av andra lärares arbete och diverse administrativa uppgifter. En undersökning just efter den nya läroplanen trädde i kraft visade att en idrottslärares arbetsbörda var 15–20 procent högre än för lärare i andra ämnen.

I motsats till vad man kan tro, så har idrott genom tiderna varit ett ganska impopulärt skolämne i Kina. Under kejsartiden var det få förunnat att gå i skolan, och lyckades man ta sig dit var det viktigare att fokusera på att läsa och skriva, vilket senare kunde ge ett administrativt arbete. Fysisk undervisning i Kinas skolor började först på 1920-talet, då landet anammade en kursplan med inslag av den i USA. Men då kommunistpartiet grundade Folkrepubliken Kina 1949, antog man i stället den sovjetryska läroplanen, där läraren var auktoritär och stod i centrum under en resultatbaserad undervisning. Inget samband sågs här mellan skolidrotten och elevernas allmänna hälsa eller psykiska välmående. Sedan 1949 har läroplanen för idrott reformerats åtta gånger. Särskilt dramatiskt var det under Kulturrevolutionens hysteri, med början 1966, då det ansågs att arbete och militär träning skulle ersätta den lilla idrott som fanns i skolorna.

Det var först i mitten av 1970-talet som en ordentlig läroplan för idrott i skolan drogs upp av landets utbildningsministerium. Omfattningen av denna utökades 1987, från nio till tolv år, och inkorporerade allt större delar av pedagogik och kunskap från utlandet. Det fokuserades nu på såväl mental som fysisk hälsa, samt en utveckling av intellekt och värderingar för att få eleverna att bli ”byggherrar och försvarare av socialismen”. På 1990-talet kom även hygien, hälsovård, socialt ansvar och organisationsförmåga att undervisas inom ramen för det socialistiska samhället. Men läroplanen innebar fortfarande en fokusering på systemet snarare än individen, då samma undervisning gavs till framtida idrottsstjärnor och icke-atleter. Det var svårt att strukturera lektionerna, och många elever tappade intresset för idrott under denna elitistiska undervisning.

Inför den nya läroplanen 2001, visade en undersökning att två tredjedelar av kinesiska ungdomar under 16 år inte deltog i någon regelbunden fysisk aktivitet utanför skolan. Skolidrotten misslyckades alltså med att fostra en hälsosam ungdom, då problem med övervikt och annat blev allt vanligare, och intresset för idrott allt svalare.

Ändringen från allvar till lek vid ”vanliga” skolor märks tydligt då jag blir inbjuden att besöka låg- och mellanstadieskolan Beiyuanfu i en annan del av Peking. Eleverna, som är yngre än vid Zhaodengyu, delas in åldersmässigt och har lektioner var för sig.

– Tidigare var det vanligt att tjänstemän åkte runt i landets skolor för att kolla upp resultaten och värva lovande idrottare till klubb- och landslag, säger läraren Niu Zhiyong.

Detta sker allt mer sällan nu, och landets elitidrottare fostras i stället vid särskilda idrottsskolor, dit barnen ofta kommer väldigt unga och utövar en viss idrott varje dag.

Även här är det mycket välordnat med elever som rättar in sig i ledet innan de börjar löpa runt banan under lärarens visselpipa och stoppur. Alla ska springa och resultaten bokförs, men under andra halvan av lektionen ges det också tid för lek. De äldsta spelar någon form av spökboll, och de yngsta en hopplek med inslag av sten-sax-påse.

Liksom den ovan nämnda rapporten, tycker Niu Zhiyong att elevernas fysiska status blir allt sämre varje år. Men han stödjer ändå den nya läroplanen:

– Den försämrade fysiken beror snarare på samhällets förändringar i stort. Då jag var liten lekte jag ute hela tiden. I dag åker ungarna bil överallt, och sitter vid datorn då de kommer hem.

Även vid Beiyuanfu ser det spartanskt ut, och ofta saknas det pengar i utbildningssystemet. Därför ger den nya läroplanen förslag och riktlinjer, snarare än detaljerade instruktioner om hur lektionerna ska hållas.

Skolorna kan därmed utforma utbildningen efter sina egna resurser och lokala traditioner. I södra Kina finns exempel då organisationer har donerat utrustning för att eleverna ska kunna utöva vissa idrotter. Det knyter alltså banden mellan skola och samhälle närmare, samtidigt som lokala traditioner som en viss sorts kampsport kan hållas vid liv.

Det finns en rad olika utbildningar för att bli idrottslärare i Kina. Capital Institute of Physical Education i Peking erbjuder en fyrårig linje för kandidatexamen, och en treårig linje för de som vill ta en magisterexamen, efter att tidigare ha läst ett annat ämne.

I kursplanen kan ses en viss skillnad mot i Europa, i och med att man undervisar lärarkandidaterna mer praktiskt än teoretiskt, och en större andel av timmarna går åt till friidrott och gymnastik, medan man i Europa ofta fokuserar mer på lagidrotter.

Till skillnad mot i Sverige har man i Kina även obligatorisk idrottsundervisning vid landets universitet. Två timmar en gång i veckan ska studenterna vid universitet och högskolor ut och röra på sig. Här är dock valfriheten stor, och man har möjlighet att syssla med i stort sett vilken idrott som helst, även om vissa test äger rum i exempelvis friidrott, som är grundläggande för en del av studenternas avgångs­betyg.