Sök
Publishing-priset logga

Modersmål en bortglömd rätt

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningengrundskolan.se

Tvåspråkighet är en rikedom, och barn kan lära sig både två och flera olika språk parallellt. Ändå framställs annan språkbakgrund än den svenska ofta som ett problem.

För att tvåspråkigheten ska slå väl ut måste barnen ha känslan att deras språk är något värt, säger Sally Boyd, professor i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet. Om barn ska ha en rimlig chans att bli duktiga både i svenska och det språk som talas inom familjen krävs att de vistas i språkligt stimulerande miljöer både hemma och i skolan.
  Med tanke på hur begränsad undervisningen i hemspråk eller modersmål, som ämnet kallas sedan 1997, är, kan man knappast påstå att tvåspråkiga barn erbjuds sådana miljöer i skolan.

–Jag och många andra hade ju förhoppningar när hemspråksreformen kom på 70-talet, om att en del av undervisningen skulle ske på hemspråket, det vill säga att man inte bara skulle ha undervisning i språket, säger Sally Boyd.
  Men så blev det alltså inte, annat än i mycket begränsad omfattning. Namnbytet till trots för modersmålsundervisningen en tynande tillvaro. Med få undantag är den något man inte satsar på. Kommunerna har själva ansvar för att ordna undervisning i ämnet, om det finns minst fem elever inom kommunen som har anmält intresse. Undervisningen administreras och samordnas centralt av en rektor i kommunen, vilket gör att man ofta får köpa in tjänsten. Modersmålsundervisningen kan variera alltifrån häpnadsväckande låga tio minuter per elev och vecka till åttio minuter per elev och vecka.
  –Det hela blir tyvärr mycket godtyckligt, alltefter hur pass intresserad respektive kommun är av ämnet, säger Madeleine Dahlborg på Skolverket.
  Eftersom 95 procent av undervisningen i modersmål ligger utanför den ordinarie skoltiden hamnar modersmålslärarna utanför lärargemenskapen, vilket i sin tur ytterligare medverkar till att osynliggöra ämnet och sänka dess status.
  –Om kommunen inte är särskilt intresserad av att ordna någon undervisning i ämnet kan den i dag bara hänvisa till att den inte får tag i någon lärare, säger Madeleine Dahlborg. Många kommuner är också dåliga på att gå ut och informera om rätten till modersmålsundervisning.

Försöker Skolverket då göra något för att förbättra situationen? Jo, en försöksverksamhet med flerspråkig undervisning pågår på vissa skolor. Myndigheten för skolutveckling inbjöd förra året skolor att delta i ett nätverk för att vidareutveckla idéer kring undervisning på modersmål. Där det finns förskolor, fritidshem och skolor med ett stort antal barn med samma modersmål kan man dra nytta av detta och låta en del av undervisningen och verksamheten ske på det språket. På bland annat Gårdstensskolan i Göteborg och Krokbäcksskolan i Malmö har man en undervisningsmodell kallad studieverkstad/språkverkstad, där elever kan få handledning av och undervisning av flerspråkiga lärare och fritidspedagoger.
  –Det finns ju barn som kommer hit när de är ganska stora och redan har gått några år i skola i hemlandet. Då kan de ha stor nytta av att få undervisning i exempelvis matematik på sitt modersmål.
  Både elevernas resultat och det allmänna klimatet i skolan kan förändras till det bättre genom ett genomtänkt flerspråkigt arbetssätt, tror Sally Boyd.
  –Det är säkert ett steg i rätt riktning. Jag ser stora fördelar med att anställa flerspråkig personal, exempelvis fritidspedagoger.
  –Inte bara ur språksynpunkt, fortsätter hon. De blir viktiga också i egenskap av vuxna förebilder med ett ben i den svenska kulturen och ett ben i en annan. Då ser barnen att man kan göra något bra av sin dubbla kompetens. Att det är något man kan ha nytta av yrkesmässigt.
  Enda möjligheten att få mer modersmålsträning i skolan och på fritis har tills nyligen annars varit att gå i någon av landets få friskolor med språkprofil. Detta berör givetvis inte särskilt många barn. Dels krävs det att familjen bor i närheten av en sådan skola, dels att barnet råkar ha just ett av de modersmål som dessa skolor har som profil. Det finns åtta eng elska skolor, åtta finska, fem arabiska, tre franska, två tyska, en rysk och en teckenspråksskola. Skolorna måste dock följa svensk läroplan och den mesta av undervisningen sker därför på svenska.
  Men i fritidsverksamheten är det fritt fram att använda det andra språket som huvudspråk för att ge barnen chans att få så mycket praktisk användning för språket som möjligt. På exempelvis Franska skolan i Göteborg lägger man sig vinn om att i mesta möjliga mån anställa franskspråkig personal. Skolan har bland annat fransktalande fritidspedagoger, gymnastiklärare, köksoch städpersonal. Dessutom ligger lokalerna i nära anslutning till Franska förskolan, som är helt franskspråkig.

Hur kan man då som svensk fritidspedagog, utan någon speciell kännedom om andra språk, skapa en stimulerande miljö som främjar tvåspråkighet på fritis?
  –Man kan göra mycket bara genom att visa nyfikenhet och intresse för barnens språk och kultur. Genom att ge barnen utrymme att berätta om hur man firar sina traditionella helger, till exempel.
  Hon tycker sig ha märkt att det finns rädsla i Sverige för att ställa frågor om privata ting.
  –Den bottnar säkert i en genuin önskan att behandla folk med respekt, i en välmenande föresats att betrakta alla på samma sätt.
  Men försiktigheten kan bli överdriven och hindra kontakt. Sally Boyd tycker att det finns en oförmåga att se barnens liv och erfarenheter utanför skolmiljön som något att bidra med.
  –Oförmågan att se det man inte förväntar sig leder ofta till en omedveten särbehandling. Det finns en risk att barnen tolkar det som ointresse: min kultur är ointressant för den här fritidspedagogen. Ta bara en sådan enkel sak som att fråga vad något heter på barnens språk – det visar i alla fall på något slags intresse, en öppenhet.
  Hon är medveten om att det finns en dub belhet här, en konflikt hos många barn, eftersom de samtidigt inte vill sticka ut. Men det är bra för personalen att veta något om barnens sätt att leva.
  Sally Boyd skrev en doktorsavhandling om tvåspråkighet redan i mitten av 80-talet. Bland annat studerade hon med vem och i vilka situationer barnen använde sitt hemspråk. Då var det framför allt med människor ur föräldragenerationen. I allmänhet talade de svenska med sina kompisar.
  –I dag verkar det vara vanligare att tala andra språk än svenska även i skolan och på fritis med en del kompisar.

Själv kommer Sally Boydursprungligen från USA, men är bosatt i Sverige sedan ett par decennier tillbaka och gift med en svensk man. Ofta har hon fått uppleva att sönernas kamrater gärna vill praktisera sin engelska med henne. Hon är inte förvånad.
  –Vilka språk betraktas som en tillgång? Vilka språk satsas det på i svenska skolor? frågar hon retoriskt och fortsätter:
  –Möjligtvis har spanska fått lite högre status på senare år bland ungdomar. Men bara svenska och engelska är kärnämnen. Och det enda språk alla ungdomar väldigt gärna vill bli bra på tycks vara engelska.
  Om man hade satsat mer på språkundervisningen i stort och gett fler språk status i skolan tror hon att situationen hade varit annorlunda.
  I våras vistades Sally Boyd fem veckor på forskarstipendium i Canberra i Australien för att göra en jämförande studie av språkpolitiken i Sverige och Australien. Landet bedrev på 70talet en mångkulturell politik som liknade den i Sverige under samma period. Men det har funnits en tradition i Australien av etniska skolor som senare inkorporerats i vanliga skolor.
  –Man tar tillvara flerspråkighet som en resurs i skolarna på ett annat sätt än man gör i Sverige.
  I Australien finns också stora immigrantgrupper. Men där erbjuds eleverna undervisning i ett stort antal språk redan i grundskolan, bland annat japanska, franska, kinesiska, tyska, indonesiska, italienska, grekiska och arabiska. Statsmakten satsar extra pengar på undervisning i kinesiska, japanska, koreanska och indonesiska, vilket främst beror på landets handelsförbindelser med de länder där dessa språk talas. –Det finns också där en besvikelse bland vissa immigrantgrupper, eftersom det ekonomiska tänkandet fått råda, säger Sally Boyd. Vilka språk det lönar sig att utbilda folk i har fått styra.
  Men de som har något av dessa språk som modersmål läser språket tillsammans med de andra barnen, vilket ger dem ett försprång.
  –Detta ger språken en mycket högre status än om man enbart erbjuder sparsam modersmålsundervisning. Man skulle drömmaom något liknande i Sverige... Tänk om alla barn till exempel kunde välja att läsa arabiska eller turkiska som nybörjarspråk i svensk grundskola!

Befolkningen i Australienär mer urban än i Sverige och det finns flera storstäder på en till tre miljoner invånare. Detta gör det antagligen lättare att organisera flerspråkig undervisning och fritidsverksamhet i större skala. Sally Boyd tror dock att något liknande vore möjligt även i Sverige, om bara viljan fanns.
  Fram till i mitten av 70-talet var Sverige ett till största delen homogent och enspråkigt land med relativt få invandrare. Sedan dess har synen på tvåspråkighet skiftat. I början av 70talet rekommenderades folk att tala enbart svenska med sina barn, även om de själva hade en annan språkbakgrund. På så vis gick många barn miste om möjligheten att bli tvåspråkiga. I dag vet vi att modersmål är något mycket viktigt och att man har allt att vinna på att tala sitt modersmål med sitt barn.
  –Men det kan vara onyanserat att påstå att man till varje pris ska tala sitt modersmål med barnet, säger Sally Boyd. Det kan finnas tillfällen då det inte är läge för det.
  Språket kanske väcker gamla trauman till liv. Föräldern har ibland minimal kontakt med andra som talar språket.
  –Det är svårt att sköta ett barns tvåspråkighet alldeles på egen hand, om man till exempel är gift med en person som inte talar eller förstår språket i fråga.
  Ett annat standardråd brukar vara att man ska vara konsekvent och alltid använda samma språk med barnet. Men Sally Boyd ställer sig tveksam till att ett sätt skulle vara bäst. Hon poängterar att alla situationer är olika.
  –Det är så många faktorer som spelar in. Det är väldigt svårt och kanske inte så viktigt att vara konsekvent till hundra procent. Det är fullständigt normalt att man byter språk, beroende lite på situationen, på vilka som är med.
  Hon tar ett exempel från sin egen familj:
–Även om jag oftast talar engelska med mina söner, så gör jag det knappast när vi äter middag med mina svärföräldrar. Det skulle kännas onaturligt.
  Om man har krav på sig att vara helt konsekvent är risken stor att man ger upp och helt går över till svenska.

I tvåspråkiga familjer,där den ena föräldern har svenska som modersmål, är det vanligt att den invandrade personen talar bättre svenska än partnern talar det andra språket. Då tenderar svenska att bli det dominerande språket.
  –Jag tycker att det vilar ett ansvar på den svenskfödda föräldern att försöka lära sig lite av partnerns första språk och intressera sig för det.
  Då blir tvåspråkigheten en gemensam angelägenhet för familjen och inte begränsat till något som utspelar sig mellan den ena föräldern och barnet.
  Många föräldrar med annat modersmål än svenska har ändå svårt att motivera sina barn att intressera sig för båda språken.
  –Det kan bero både på barns ovilja att sticka ut och på att de ser att språket i fråga inte värderas vare sig i skolan eller ute i samhället.
  Egentligen borde det verkligen satsas på språk, med tanke på hur många olika språk som används i vårt samhälle. Men trenden är att gymnasieelever väljer bort språk.
  –Samhället måste ta befolkningsunderlaget på allvar, säger Sally Boyd. Ge status åt fler språk än svenska och engelska. Ytterligare ett språk skulle kunna bli kärnämne.
  Tvåspråkighet och flerspråkighet är inte ett problem. Men det framställs ofta som det, eftersom en flerspråkig nation kräver förändringar i utbildningssystemet. Det kostar också pengar, eftersom man måste översätta samhällelig information som ska finnas tillgänglig för alla. Det innebär komplikationer för rektorer, diverse myndigheter och människor som jobbar med barn, exempelvis fritidspedagoger eller lärare.
  –Det ställer helt enkelt krav på en större öppenhet och förståelse för andra kulturer. Det borde ställa krav på bättre språkkunskaper. Ett extra språk och kunskaper om flera kulturer bör därför alltid betraktas som viktiga meriter.

CATHARINA WALLSTRÖM