Julkalenderns plats i skolan behöver inte motiveras med att den påminner om något pedagogiskt ur läroplanens centrala innehåll eller betygskriterier, skriver svenskläraren Fredrik Sandström om Sveriges radios nya grepp.

När jag var liten räckte det med ett intro för att trollbinda mig. Små fotspår i snön utan att någon gick i dem – hur var det ens möjligt? Trolltider var en fascinerande berättelse som utspelade sig i en miniatyrvärld, med element från folktro och färgstarka karaktärer som Bergatrollet och fen Dorabella. Några år senare kom Albert och Herbert och Staffan och Bengt. Med mina egna barn har jag sett Lasse-Maja och Mysteriet på Greveholm. Vi har alla personliga relationer och starka minnen till SVT:s advents- och julkalendrar. Kanske beror styrkan i upplevelsen på tiden då vi tar del av den? När mörkret är som mörkast och kylan kommer krypande blir det extra angeläget att dela en stämningsfull berättelse med värme och ljus tillsammans med dem som vi tycker om.

Sveriges radio har också en lång tradition med julkalendrar. Just dessa har på senare år blivit mycket populära att lyssna på i skolan om man ska tro på delningarna och lärares uppskattande kommentar i sociala medier. Lärare berättar att kalendern bygger gemenskap när klassen tillsammans följer äventyret och spontant samtalar om det som har fängslat i det senaste avsnittet. Eleverna förflyttas i tid och rum när de citerar karaktärer och skapar lekar på rasterna i platser hämtade ur kalendern.

Kittlar inte fantasin

Årets upplaga, Bergvaktarens hemlighet, låter riktigt spännande, men det som däremot inte låter lika spännande är den lärarhandledning med kopplingar till läroplanen som SR i år har valt att komplettera kalendern med. Inte heller de framtagna diskussionsfrågorna, som liknar instuderingsfrågor, kittlar min fantasi nämnvärt.

Lennart Hellsing sa en gång något i stil med: All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk. Julkalenderns plats i skolan behöver inte motiveras med att den påminner om något pedagogiskt ur läroplanens centrala innehåll eller betygskriterier. Julkalendern motiveras av att den är konst: En berättelse med levande karaktärer, platser, händelser, sånger och spirituella samtal. En riktigt bra berättelse kan ge eleverna nya upplevelser, insikter och värden, både som individer och grupp. Förvisso kan kalendrarna vara av skiftande kvalitet och med olika verkshöjd, men det är väl det som ska avgöra om den ska få möta lyssnare i skolan och ingenting annat?

Ängsliga och oroliga att göra fel

Kraven på skolan och direktiven till lärare har de senaste åren varit ofattbart många. Så många att lärare idag är ängsliga och oroliga för att göra fel. Andra aktörer vill också göra rätt när de skapar något för skolan. Tyvärr är det alldeles för många som försöker hitta de svaren hos fel instanser (läs: skolmyndigheterna). Att en lärarhandledning till julkalendern innehåller delar där den ska uppfylla någon form av nytta i förhållande till läroplanen visar med all önskvärd tydlighet hur myndighets-, läroplans- och bedömningsförstörd skolan har blivit. 

Låt barnen upptäcka spåren i snön på egen hand. Julkalendern kan väl ”bara” få vara just en julkalender? Det räcker så.

LÄS ÄVEN

Sandström: Skolan förstörs av läroplanen

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning

Sandström: Att läsa en bok för tionde gången ger nya insikter

Sandström: Nu vill jag se ljusen brinna under högläsningen

Sandström: Hög tid att ändra fokus med den nya läroplanen

Sandström: Det är debatten om skolan som mördat den

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Sandström: Läsa på lektionen – men vad ska vi bedöma då?

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt