Sorgligt nog har skolan i stor utsträckning blivit en plats där eleven ska visa vad denne kan och inte en plats för att lära sig, skriver Fredrik Sandström.

Under våren har säkerligen många skolor på något sätt berört den nygamla läroplanen Lgr22 och de reviderade kursplanerna. Många delar är oförändrade, men vissa formuleringar i syftet, liksom i det centrala innehållet, kan ha försvunnit och andra tillkommit. De mest påtagliga förändringarna syns i kunskapskraven (som nu byter namn till ”kriterier för bedömning av kunskaper” för årskurs 1–5). Jag är därför orolig att samtalen på skolorna framöver mestadels kommer att kretsa kring just dessa. Igen.

I pedagogiska Facebookgrupper är frågan ”vad som ska bedömas” nästintill vanligare och viktigare än ”vad eleven ska lära sig”, vilket sorgligt nog visar att skolan i stor utsträckning har blivit en plats där eleven ska visa vad denne kan och inte en plats för att lära sig. Andra vanliga frågor som diskuteras bland lärare i sociala medier, som synliggör kunskapskravens ställning, är exempelvis ”vilka kunskapskrav som ska bedömas” och ”hur många gånger en elev måste visa en förmåga”. Otaliga lärare vittnar om hur de från kollegor, rektor eller personal ur elevhälsoteam får uppmaningar om att ”titta på vad eleven har gjort i ett annat ämne för att se hur hen resonerar, analyserar och tolkar” eller ”bedöma något som eleven har gjort hemma eller tidigare”. 

Tids- och energikrävande digitala system

Fokuset på kunskapskraven blir inte mindre av att många huvudmän investerat pengar, prestige och oceaner av tid i lärplattformar. Lärare blir påtvingade uppifrån att utföra meningslös administration och dokumentation i dysfunktionella, tids- och energikrävande digitala system. Dessa system är dessutom konstruerade av företag som saknar kunskap om skola, lärarens arbete, planering och bedömning. Därför är kunskapskraven centrala i många plattformar, både i planerings- och bedömningsfasen. Elevens resultat bokförs med färgkodade matriser och kommuniceras till vårdnadshavare där indirekt kunskap och lärande förminskas och formaliseras. Väldigt sällan kommuniceras vad eleven har lärt sig, analyserat eller tolkat i de olika ämnena – det står nämligen inte i kunskapskraven och matriserna. 

Går inte i skolan för att bli bedömd

Låt oss en gång för alla fastslå – läroplanen är lärarens bok. Inte någon del är avsedd för elever eller vårdnadshavare att läsa och försöka förstå. Det finns många andra sätt att presentera planering och resultat som är mer effektiva än att hänvisa till läroplanen och som dessutom riktar fokus mot ämnets innehåll, det vill säga vad eleven ska lära sig alternativ har lärt sig. Jag önskar därför en tillämpning av Lgr22 där strålkastarna riktas mot varje ämnes unika prägel och hur eleven ska tillägna sig så mycket kunskap som möjligt. Ämnets utmärkande drag återfinns i syftet och framför allt i det centrala innehållet.

Eleven går inte i skolan för att bli bedömd. Vi ska heller inte bedöma elevens generella förmågor utan hänsyn tagen till undervisningens innehåll och varje ämnes centrala innehåll. Eleven kommer till skolan i första hand för att få lära sig nya saker i varje specifikt ämne som står på schemat. Tänk om vi i stället för bedömning, dokumentation och matriser kunde få ett (gott nytt) läsår där lärare tilläts ägna mer tid till att planera för elevens lärande!

LÄS ÄVEN

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Sandström: Ju fler politiska löften, desto fattigare blir skolan

Sandström: Tre års slit kan inte komprimeras i en prövning

Sandström: Det är debatten om skolan som mördat den