Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Debatt: Moralpaniken runt Squid game är kontraproduktiv

Läraren Linnéa Malmsten skriver om moralpaniken som brutit ut runt barnens Squid game-lekar runt om på landets skolor. Foto: Oskar Omne/Netflix

"I de situationerna kan det som pedagog också vara klokt att försöka kontrollera sin egen moralpanik så att den inte griper tag i ryggmärgsreflexen", skriver läraren Linnéa Malmsten.

Just nu cirkulerar det många rapporter om att skolelever leker våldsamma lekar som knyter an till den populära Netflixserien Squid game.

Det är inte första gången pedagoger och skolor varnar om farliga trender som barnen plockat upp på nätet eller i media. Precis som många gånger tidigare när moralpanik bryter ut i samhällsdebatten handlar det om att elever tar del av olika videospel, dataspel, tv-serier eller utmaningar i sociala medier och skrämmer slag på oss vuxna när de lyfter in det i sina lekar. Den här gången handlar det alltså om Squid game.

En beskrivning av seriens handling och hur lekarna ser ut i skola och hem är inte det som är relevant i den här texten. Mitt fokus handlar snarare om hur vi vuxna bemöter eleverna, hur vi i skolan ser på vårt uppdrag och hur vi på ett professionellt sätt kan förhålla oss till barnens lekar.

Peka inte med hela handen

Vi kan naturligtvis instinktivt önska att barn inte tar del av realistiskt våld. Peka med hela handen och hänvisa till åldersgränser. Men det skulle innebära att vi reagerar negativt i stället för att möta eleverna där de befinner sig. Deras vardagskultur är viktig för dem!

Efter alla mina verksamma yrkesår i skola och fritidshem har jag insett att det är mycket viktigt att vi pedagoger intresserar oss för barnens vardagskultur. Att vi öppnar för samtal kring de senaste trenderna, lyssnar och låter barnen berätta. Att vi samlar kunskap, helt enkelt.

Några elever i en grupp är oftast mer upplysta om vad som ”trendar” just nu. Det kan handla om alltifrån vilka kläder man ska bära till vilka lekar men leker eller vilka maträtter som är trendiga att äta.

Elever kommer till skolan med sin ”ryggsäck” och skolan har en viktig roll att möta den bildningsuppfattning som samhällets medie- och informationsflöde bidrar med. Vi måste bemöta den informella kunskap unga snappar upp på olika håll även om den ibland kolliderar med kunskapsinnehållet i skolan. Man brukar kalla detta för parallella kunskaper, kunskaper som är skolans uppdrag att förmedla och kunskaper som eleven själv förvärvar. Och de olika kunskaperna kommer oundvikligen att mötas i skolan. Därför måste vi också ha en strategi för hur vi gör när dessa värden och världar krockar. Media är i dag en ständigt närvarande del av ett barns uppväxt. Det är inte längre någon ”vid sidan av”-aktivitet, utan påverkar hela tiden barnens erfarenhet och kunskaper.

Bästa strategin

Förr använde sig många skolor av en slags ignoreringsstrategi och låtsades att medievärlden inte alls existerade. Men skolan i dag har en mer accepterande strategi. Det rycks på axlarna och pedagoger intar en ”jahapp nu händer det här”-attityd. Ett slags acceptans.

Det finns dock ett tredje alternativ och det är den mest obekväma och tidsödande, men ofta helt nödvändiga, diskussionsstrategin. Med en sådan strategi bidrar vi pedagoger till att öka elevernas möjlighet att samtala om saker de fångar upp på andra håll än i skolan. Och det blir i längden den mest värdefulla strategin för pedagogiken och för oss pedagoger.

För om vi inte gör det finns det en stor risk att vi förbiser barns mediekultur och därmed missar olika samtal som är värdefulla för eleverna – kort sagt att vi missar att möta dem där de befinner sig.

När sådana här viktiga inslag och diskussioner uppstår är det viktigt att man intar ett elevcentrerat perspektiv. För barnens vardagskultur och dagens skolkultur kan tillsammans bidra till att stärka den del av undervisningen som har som målsättning att fostra demokratiska samhällsmedborgare. Att bygga en bro mellan dessa olika kulturer innebär att man måste utgå från elevernas erfarenhet utan att skolans bemötande helt avgränsar elevernas egna önskemål, i det mest aktuella fallet handlar det om att få leka Squid game-lekar.

Plocka inte bort artefakten

Som pedagog ansvarar du självklart för att ta tag i situationer där barn upplever obehagliga saker och för att jobba förebyggande mot våld. Men jag skulle önska att vi vuxna låter bli att vara så snabba med att fördöma och plocka bort artefakten eller mediet, utan i stället med hjälp av diskussioner verkar inbjudande och tillåtande. Först då kommer eleverna tycka att det är meningsfullt att samtala om, och problematisera, den information och de intryck som mediekonsumtionen bidrar till.

I de situationerna kan det som pedagog också vara klokt att försöka kontrollera sin egen moralpanik så att den inte griper tag i ryggmärgsreflexen.

Leken är betydelsefull för att utforska olika aspekter av sina olika förmågor och kompetenser. Empati, kommunikation och kognitiv förmåga är något som man ofta får syn på genom elevernas lekar. Och därigenom får man som pedagog också viktiga utgångspunkter att arbeta vidare med.

Låt eleven uttrycka sig, låt eleverna leka! Tillåt ett öppet samtalsklimat. Möt eleverna. Lär av eleverna. Lär eleverna. Låt generationer lära av varandra. Lek för att mötas. Lek för att lära.

Linnéa Malmsten är IKT-pedagog, förstelärare i digitalisering och klasslärare i årskurs 3 på Fågelviks skola på Ingarö. Tidigare lärare i fritidshem.

OM LÄRAREN DEBATT

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vill DU debattera hos oss? Gör så här!

Välkommen att göra din röst hörd i Läraren. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv cirka 2-3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararen.se

LÄS ÄVEN

Hon synar bilder med skeva ideal