Sök
Publishing-priset logga

Debatt: Att lära sig klockan kan vara nästan omöjligt för en dyslektiker

Läraren Eija Eriksson skriver om sin son som går på gymnasiet och ännu inte lärt sig klockan på grund av sin dyslexi. Foto: Privat/Colourbox

Jag läste med intresse artikeln ”Bästa tipsen hur barn lär sig klockan”. Först och främst kanske för att jag var nyfiken på fakta/tips om ”hur?”. Kunde jag som mamma gjort något annorlunda? skriver läraren Eija Eriksson.

LÄSTIPS: Tips: Så lär du barnen klockan

Jag är mamma till en son som har dyslexi. Han fick sin diagnos mellan årskurs 5 och 6, idag går han i årskurs 1 på gymnasiet och än idag kan han inte klockan ”riktigt”. Han fick sin första klocka när han fyllde sju år. Denna första klocka blev en av många klockor jag köpt genom åren, för kanske, kanske nästa klocka skulle fungera. Jag har köpt både analoga och digitala klockor, men nej.

"Har en inre oro att komma försent"

Min son saknar tidsuppfattning, vilket inte alla dyslektiker gör. Han kan inte bedöma/uppskatta hur lång tid det tar från punkt A till punkt B, eller hur länge cirka 15 minuter är. Du kan inte fråga honom om han ska med på en cup om 1 vecka/månad utan att först ta fram en kalender och visa honom ”här är vi nu, cupen är här”. Han har en inre oro/stress för han vill inte komma försent. Mobiltelefonen är hans räddning. Vi ställer in larm varje dag. Vissa dagar kan han ha fem olika larm på sin mobil för att hinna i tid till skola och träning (klä på dig/gå iväg till skolan/ät mat/byt om till träningskläder/gå iväg).

Den här bråttom-mamman råkade i förbifarten en gång säga: Ni har samling i klassrummet tio i elva, sätt larmet på tjugo i elva. Det var skolavslutning och klockan 11:00 skulle de vara i aulan. Jag som klassförälder lovade komma till skolan med presenter/blommor till mentorerna. Jag kommer till hans skola och ser inte min son någonstans bland sina klasskamrater. Ringer på hans mobil, inget svar. Som tur är bor vi nära, så jag springer hem. Där i sängen ligger min son i godan ro för larmet har ju inte ”ringt” än. Han hörde mig säga: Sätt larmet på ”tjugo i”, vilket han vet är 40. Sedan hörde han ”elva”. Han satte larmet på 11:40. Jag skulle ha sagt ”sätt larmet på 10:40”, vilket jag alltid annars säger, men där och då var jag stressad till mitt jobb. Under hans låg- och mellanstadietid hade han inga så kallade håltimmar, de kom när han började högstadiet. Efter mycket om och men fick han gå med sina närmaste vänner, de som var hans trygghet och hjälpen att komma i tid till lektionerna.   

Pulsklockan är hans räddning

Sedan sommaren 2020 har han en pulsklocka (behövde den till träningen) och nu tittar han på den och håller koll på tiden. Men därmed inte sagt att han kan klockan. Han har svårt att komma ihåg vilken visare på den analoga klockan står för timme och vilken för minut. Men pulsklockan är hans räddning nu när han går på gymnasiet och när större delen av hans första år sker på distans. Han har en sorts whiteboard på väggen ovanför sin säng. Varje dag är ett svart A4-ark som man skriver på med en speciell penna (du kan bara sudda bort texten med en fuktig trasa). Vi har som rutin att varje söndag sudda ut veckans aktiviteter och fylla i nästkommande veckans aktiviteter. Allt skrivs in, vilken tid han ska vara inloggad på datorn, när lektionerna/skoldagen slutar, prov, träningar, tandläkarbesök, massage, mammas arbetstider etc. Även vad som sker under helgerna om vi ska någonstans. Alla tider skrivs med siffror.

LÄSTIPS: Mattelärarens knep lär elever att förstå tid

"Problemen kommer inte växa bort"

Jag har suttit på otaliga möten med olika pedagoger och förklarat vilka svårigheter min son har på grund av att han saknar tidsuppfattning, berättat hur vi hittat lösningar för att vardagen ska fungera för honom med skola och fritidsintressen. Hans ”problem” kommer inte att försvinna, växa bort, utan detta kommer att finnas kvar. Vi har hittat strategier som fungerar nu, men livet ändras och så även hans behov. Vi lever här och nu.

Jag har köpt boken ”En stämpel i pannan” av Daniella Alm Heljeved till alla pedagoger som hade min son i teoretiska ämnen på högstadiet – i all välmening. Nu när han började på Fordon och transportprogrammet på gymnasiet köpte jag boken även till de fem pedagoger han har där (närmar mig 20 böcker). Min förhoppning är att de pedagoger som fått boken av mig, läst den och kanske upptäcker de att dyslexi är mer än ”bara” läs- och skrivsvårigheter. Jag vet att i många klassrum sitter det elever med dyslexi och på många skolor finns det pedagoger, med eller utan lärarutbildning, som inte har kunskap om detta. Jag önskar att skolorna på någon av sina studiedagar hade fokus på dyslexi. För att öka kunskapen om dyslexi och hur pedagogerna ska hjälpa eleverna med dyslexi på bästa sätt.

Eija Eriksson, lärare i fritidshem, Murgårdsskolan i Sandviken

OM LÄRAREN DEBATT

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vill DU debattera hos oss? Gör så här!

Välkommen att göra din röst hörd i Läraren. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv cirka 2-3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararen.se

LÄS ÄVEN

Tips: Så lär du barnen klockan

Mattelärarens knep lär elever att förstå tid

Debatt: Vi som arbetar i förskoleklass är redan experter på sexåringar!

Grundskollärare – har du rätt lön?