Sök

”Mobbning dödar – ta det på mer allvar”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningengrundskolan.se

Antimobbningsprogram blir ofta bara hyllvärmare. Ska de funka måste skolan samverka med andra, inte minst föräldrarna, och benämna saker vid deras rätta namn, visar Paula Larssons avhandling.

När Paula Larsson skrev sin masteruppsats i pedagogik studerade hon slumpvis utvalda skolors likabehandlingsplaner. Hon upptäckte att de ofta såg exakt likadana ut, oavsett om skolan råkade ligga i Trelleborg eller Karesuando.

– Det var så tydligt att planerna enbart var hyllvärmare, att det var kopiera och klistra in och inget annat, säger Paula Larsson.

Hon blev kvar inom akademin och när hon så småningom skulle välja undersökningsobjekt för sin avhandling ville hon gå vidare med likabehandlingstemat.

– Syftet med min forskning är att utveckla kunskap om vardagsvåld och mobbning i skolan samt vad man kan göra åt det. För det går inte åt rätt håll, på senare tid har det ökat enligt SCB.

Avhandlingen består av två olika delstudier som presenteras i fyra vetenskapliga artiklar. I den första har Paula Larsson genom slumpvisa intervjuer med personer mellan 6 och 46 år undersökt vad ordet vardagsvåld innebär för olika individer.

– Den vanligaste definitionen är fysiskt våld som slag, knuffar och sparkar. Undersökningen visar också att den absolut vanligaste arenan där detta sker är i skolan.

Artikel två visar att både kön och ålder påverkar synen på vardagsvåld. Vuxna är mer benägna att även se psykiska kränkningar som vardagsvåld, medan barn och unga nästan uteslutande nämner de fysiska påhoppen. Det är också vanligare att pojkar har varit med om fysiskt våld.

– För flickor som hade upplevt vardagsvåld var dessutom minnena mer traumatiska.

Paula Larssons slutsats av dessa två första studier är att det är viktigt att alla är överens om vad vi pratar om när vi är inne på temat. Hon ser det som problematiskt att styrdokumenten enbart nämner begreppet kränkande behandling och att det leder till att ordet urvattnas.

– Vi måste benämna saker vid deras rätt namn. Det finns en fara i att likställa regelrätt och långvarig fysisk mobbning, som faktiskt kan leda till att elever tar livet av sig, med en enskild företeelse som att exempelvis en lärare flyttar en elev i klassrummet för att skapa mer lugn. Om allt kallas för kränkande behandling, hur ska man då kunna prioritera?

Avhandlingens senare del undersöker vad som sker när en kommun implementerar ett antimobbningsprogram i sina skolor. Kommunen valde att utgå från Skolverkets eget material som skapades efter 2011 års rapport Utvärderingar av metoder mot mobbning.

– Man utsåg bland annat personalutbildare som skulle vidareutbilda sina kollegor. Man bildade också ett trygghetsteam som fick tid i sina tjänster för att aktivt arbeta med temat.

Paula Larsson följde arbetet under en relativt lång tidsperiod, nästan  sex år, och studerade de personal- och elevenkäter som gjordes varje termin. Resultatet visar att personalen upplevde skillnad. De tyckte att de fick verktyg och kunskap vilket gjorde dem mer trygga i sina roller. Men i elevresultaten syntes inga som helst resultat.

–  Ena terminen kunde rapporteringen av mobbning gå ner, men sedan gick det upp nästa.

Paula Larssons slutsats är att det krävs större grepp. Hon är delvis kritisk mot Skolverkets slutsatser och material.

– Man påstår exempelvis att det inte gör någon skillnad om vårdnadshavare involveras. Men det baseras på ett urval med enbart 28 vårdnadshavare och det sägs ingenstans om dessa redan var aktiva i samverkan hem-skola. Genom forskning kan vi tvärtemot se att vårdnadshavare påverkar elever jättemycket. Om de exempelvis använder fula ord, är rasister eller homofober så tar eleverna med sig det till skolan.

Paula Larsson betonar också att skolan inte är en enskild ö, den är en del av samhället. Därför är det viktigt att samverka med andra lokala aktörer.

–  Vad har man för värdegrund i exempelvis fotbolls- eller gymnastikföreningen? Eleverna kan vara där flera kvällar i veckan och påverkas stort av miljön.

Paula Larsson medger att det inte är någon quickfix och att det dessutom kostar pengar.

– Men vad kostar inte alla de verkningslösa antimobbningsmodeller som olika skolor har jobbat med, utan att involvera andra? Och vad kostar det att inte göra något? Barn tar livet av sig när inget görs.