Hur långt är det till månen?

Ursprungligen publicerad i tidningen Origo

Det är fantastiskt att få undervisa i NO. Har man, som jag, en treåring hemma som befinner sig mitt i värsta fråga-varförstadiet så inser man att nästan alla frågor och funderingar slutar med en naturvetenskaplig förklaring. Det beror på jordaxelns lutning, klorofyllet i löven, blodets syresättning, mekanikens gyllene regel och så vidare.  

Frågvisheten sitter inte riktigt i till 14-årsåldern, kanske för att man har andra saker att fundera på i den åldern, men fångar man elevernas nyfikenhet kan man lägga lektionsplaneringen åt sidan och spinna vidare på deras frågor och funderingar.  

En sådan gång är det viktigt att ha koll på vad som står i styrdokumenten så att man kan hålla diskussionen inom rimliga ramar. Med de nya nationella proven får vi en tydlig fingervisning om var tyngden i undervisningen ska ligga. Borta är sedan länge utantillrabblet av typen: "Metan, etan, propan, butan. Interfas, profas, metafas. Merkurius, Venus, Jorden, Mars." Det är kunskap som man kan vinna Trivial Pursuit med, men som inte ger någon förståelse.  

I stället ska vi, enligt provkonstruktörerna, rikta in oss på att förklara världen ur ett naturvetenskapligt perspektiv, med miljön och hälsofrågor som tydliga ledstjärnor. Stor vikt ska läggas på laborationen och elevens förmåga att själv inhämta kunskap och förståelse.  

Naturligtvis försöker vi på min skola att lägga upp undervisningen på bästa sätt så att våra elever ska ha möjlighet att nå de mål som de själva sätter upp. Vi ger dem olika verktyg att jobba med och är tydliga med att berätta och förklara målen. Men trots allt slit med att bryta ner mål och förklara vad som är viktigt, att det handlar mer om varför än vad, så kommer frågan före astronomiprovet:  

- Måste man veta hur långt det är till månen?  

När jag svarar att jag inte har en aning om hur långt det är till månen kommer nästa fråga blixtsnabbt. Kan jag inte det jag undervisar om? Jag försöker förklara att det kan man slå upp. Det är viktigare att veta varför det ser ut som om månen lyser på kvällar och nätter.  

Man förändrar inte skolan med enbart nya styrdokument. Processen tar lång tid. Mycket sitter i traditioner och är svårt att jobba bort. Elever som lämnar grundskolan i dag har en helt annan kunskap än deras föräldrar hade när de slutade nian. Förhoppningsvis är kunskapen de får i dag precis vad som kommer att behövas i framtiden. Det är för framtiden vi undervisar våra elever. Vad som händer i framtiden vet inte jag eller de som skriver styrdokumenten.  

Jag ser med spänning fram emot förslagen på nya kursplaner som ska komma under hösten och jag hoppas att man fortfarande klarar sig bra utan att veta hur långt det är till månen!