Sök

Orosanmälningar dilemma för lärare

Personal på skolor och förskolor står för 21 procent av alla orosanmälningar.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningengrundskolan.se

Lärare och personal inom förskola och skola gör allt fler orosanmälningar. Men det väcker ofta svåra frågor och motstridiga känslor. Kan det bli värre för eleven efteråt? Eller tvärtom – bättre? Hur blir kontakten med vårdnadshavarna? Vilket stöd får jag av skolledningen?

Petra är lärare i årskurs 4–6 och arbetar på en mindre ort i södra Sverige. Hon är alltmer bekymrad över Liam, som bor växelvis hos sina föräldrar. Liam kommer ofta till skolan trött, smutsig och med trasiga kläder. En dag upptäcker Petra att Liam har stora blåmärken på kroppen. När Petra pratar med honom berättar Liam att mammans nya kille har slagit honom och att det inte är första gången. Det är ofta bråk och stök hemma hos mamman.

Liam gråter och vill inte att Petra ska berätta för någon om situationen. Petra våndas och vet inte hur hon ska göra. Hon är rädd för att en orosanmälan till socialtjänsten kan göra det ännu värre för Liam. Samtidigt tänker Petra att en anmälan förhoppningsvis medför att Liams familj får stöd och att han får en tryggare hemmiljö. På Petras skola saknas rutiner för hur personalen ska hantera orosanmälningar.

Exemplet med Petra är taget ur verkligheten och är dessvärre ingen ovanlighet. De flesta lärare och pedagoger är väl medvetna om de har en så kallad anmälningsplikt. Det innebär att all personal enligt lag är skyldiga att göra en orosanmälan till socialtjänsten när de misstänker att ett barn under 18 år far illa.

Det är viktigt att det finns klara rutiner på varje skola för att kunna stärka lärarna att stå upp för barnets bästa.

Men i praktiken möter många lärare svårigheter både före och efter en orosanmälan. Det gör att de ofta tvekar. En betydande orsak är många skolor inte har tydliga riktlinjer.

– Det är viktigt att det finns klara rutiner på varje skola för att kunna stärka lärarna att stå upp för barnets bästa. Dessutom borde det vara en självklarhet att ha möjlighet att resonera och samråda med elevhälsoteamet när det gäller anmälningar till socialtjänsten, säger Hans Flygare, ombudsman på Lärarförbundet.

Gudrun Elvhage, som är lektor och forskare i socialt arbete på Södertörns högskola, konstaterar att bristen på tydlighet och riktlinjer kan få stora konsekvenser för den enskilda läraren. Det kan leda till funderingar om man gjort rätt eller fel och att läraren skuldbelägger sig själv oavsett om man anmält eller inte.

I sin tur kan det skapa stress som riskerar att bli ett arbetsmiljöproblem. En tydlig policy för hur en anmälan ska hanteras ger däremot trygghet, säger hon. För några år sedan gjorde Gudrun Elvhage, tillsammans med forskarkollegan Maria Forsner, en studie med ett 30-tal lärare vid sex skolor i Uppsala och Falun. Undersökningen bekräftade bilden av att orosanmälan ofta innebär ett knepigt etiskt dilemma.

Vissa av lärarna berättade om negativa reaktioner från de anmälda föräldrarna med aggressioner, till och med hot och våld. Det förekom också att föräldrarna flyttade sina barn till en annan skola.

Lärare vet ofta inte var socialtjänsten gör med en anmälan.

– Det kan vara en god idé att ha som rutin att rektorn eller någon ur elevhälsoteamet kontaktar föräldrarna och förklarar varför en orosanmälan kommer att göras. På så sätt kan läraren och vårdnadshavarna ha en bättre chans till att en god kontakt. Det är också skolans ansvar att ge utåtagerande eller mycket tystlåtna elever det stöd de behöver, poängterar Hans Flygare.

Han framhåller samtidigt att det i några situationer är direkt olämpligt att kontakta föräldrarna. Det gäller exempelvis vid misstankar om sexuell övergrepp sexuella eller hot och våld.

Trots att en anmälan till socialtjänsten ofta väcker vånda har antalet orosanmälningarna ökat i flera av landets kommuner, enligt Socialstyrelsens första nationella kartläggning (se faktaruta) som presenterades i slutet av förra året. Den visade att 331 000 anmälningar av barn som far illa eller riskerar att fara illa gjordes under 2018. Det innebär att cirka 1 000 anmälningar görs per dag. Personal på skolor och förskolor står för 21 procent av anmälningarna.

Även om anmälningarna har ökat menar Gudrun Elvhage att det är ett fortsatt problem att många lärare är osäkra på vad som händer efteråt.

– Lärare vet ofta inte vad socialtjänsten gör med en anmälan. De kan uppleva att det inte är någon idé och menar att eleven inte får det bättre efteråt, säger hon. Att anmäla sin oro över ett barn till socialtjänsten ses av många som en sista utväg. Men för barnet kan det vara vägen till nödvändig förändring. Ju förr socialtjänsten kan ingripa och erbjuda skydd och stöd, desto bättre.

– Jag önskar att alla skolor skulle bedriva ett mer proaktivt arbete och samverka med socialtjänsten och öppna för diskussioner mellan ledning, elevhälsoteam, lärare och annan personal, framhåller Gudrun Elvhage.