Sara Djurberg, redaktör på tidningen Fritidspedagogik, vill bredda bilden av barns teknikanvändande.

Under de värsta covid-veckorna blev det mycket skärmtid för barnet hemma hos oss. Jag misstänker att det var ungefär likadant i landets skolor och fritidshem. Skärmen är lätt att ta till när man inte har tid eller ork att hitta på något tillsammans. Det är förstås inte bra om mobilen får agera barnvakt för ofta, men ibland upplever jag att klagan på skärmtiden blir slentrianmässig. För inte är det väl dåligt att vi använder digital teknik, så länge mobilstirrandet inte tar över helt? 

Om vi vuxna var lite mer intresserade av vad barnen gör framför skärmen kanske vi skulle upptäcka att det finns saker att utveckla där. Mitt barn tycker att det är extremt kul när jag för en gång skull är med och spelar Roblox. Eftersom jag själv inte är så intresserad värdesätter jag lärare som har förmågan att sätta sig in i barnens spelvärldar desto mer. Som Mervi Salo, vars IKT-verkstad är ett vattenhål för spel-, film- och teknikintresserade barn.  

I det aktuella numret av Fritidspedagogik får ni också träffa tvillingarna Anton och Eva-Lie Johansson som båda valt att bli lärare i fritidshem, precis som sin mamma. Det får mig att fundera över vilken betydelse ens föräldrar har för vilken yrkesbana man väljer. Själv ville jag bli så olik mina föräldrar som möjligt när jag växte upp. Min mamma var lärare och något värre än att vara instängd i skolans värld hela livet kunde jag inte tänka mig. Men det var då det. Hur Anton och Eva-Lie Johansson hamnade i yrket kan ni läsa om i reportaget.