Sök

Wallman: ”Tysta minuter tar livet av måltiden”

Jonas Wallman. Lärare i fritidshem i Norrköping. Foto: Christian Ekstrand

Måltiden är den stund då jag får bäst kontakt med mina elever, skriver Jonas Wallman.

Vissa minnen etsar sig fast. Jag kan ha varit åtta år gammal när orden från min fröken träffar mig som tegelstenar i huvudet: ”Du går ingenstans förrän du ätit upp all mat, Jonas!” Där satt jag med en larvigt stor portion ärtsoppa uppslevad av en barsk mattant, trots att jag bett om pyttelite.

Minns hur jag tvingade i mig soppan, som för varje sked närmade sig att komma upp i retur. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag räddades av att fröken hade andra viktigare arbetsuppgifter att utföra eller av ­mellanstadiets behov av min stol i matsalen.

Jag kan däremot konstatera att mat alltid varit en stor och viktig fråga i min karriär i utbildningsväsendet – såväl som elev som pedagog. Som liten gnällde jag över den oätliga maten i skolan och som vuxen har jag ifrågasatt den som enformig och andefattig.

Som pedagog har jag upplevt många och skiftande regler kring mat och hur matfrågan behandlas. Jag tänker på hur det vegetariska utbudet vuxit från noll till en nästan jämställd roll gentemot köttet. Jag tänker på hur en elev inte längre behöver ha läkarintyg för att få exempelvis fläskfri kost, om hens religion föreskriver det. Jag tänker på hur socker har fått rollen som den stora boven i dramat. Jag tänker på hur maten nästan blivit en vågmästare när elever väljer skola i friskoleeran. Och på de enorma skillnader i utbud jag upplevt på de enheter jag arbetat på.

Jag tänker på hur vissa vuxna låter barn välja medan andra påtvingar barn vad de själva tycker bör ätas, samt i vilken mängd. Mat är viktigt och påverkas av tidens tand, politiska strömningar och en rad andra faktorer.

I dag är vad vi äter så mycket viktigare än att vi äter. Vi ställer krav på vad som serveras, hur det serveras och när det serveras. Inte bara vi vuxna utan även barnen.

I mitt pedagogiska liv har maten en tudelad roll. Dels som något som hela tiden gör sig påmint och som begränsar mig i vad jag kan göra … för det ska ätas precis hela tiden i skolan och på fritids! Dels som den stund då jag får bäst kontakt med mina elever.

Den sociala samvaron kring mat är oöverträffbar. Alla de arbetsgivare som försöker eller har tagit bort den pedagogiska lunchen har verkligen inte förstått vikten av vad som egentligen delas av människorna kring ett matbord. Kommer här osökt in på de ”tysta minuterna” som varit populärt en tid – att barnen måste vara helt tysta i ett par minuter i början av matstunden innan de får prata med varandra. De tar också livet av matsituationen som den socialt viktiga stunden. Om det nu är så viktigt med tystnad borde skolan likt SJ börja med tyst avdelning att välja för dem som så önskar.

Jag är övertygad om att matfrågan alltid kommer vara aktuell och en het potatis (hehe) i skolan. Så här i vuxen ålder kan jag meddela att jag nu kan äta både isterband, lapskojs och trädgårdsmästargryta. Ärtsoppan, den har jag aldrig blivit vän med och det är helt och hållet min gamla frökens fel. Den behandlingen kommer jag aldrig att utsätta ett barn för! 

Just nu!

Plus: Markus Krunegårds musikaliska genialitet.

Minus: Att inte få umgås.