Sök
Publishing-priset logga

Sundh: Jag älskar barn som gör tvärtom

Gustav Sundh är skolgårdslärare och ny krönikör i Fritidspedagogik. Foto: Oskar Omne.

Gustav Sundhs första krönika för Fritidspedagogik handlar om att få knepiga barn att känna sig delaktiga.

”Vad har hänt?” försöker jag.

Eleven bankar för femte gången sitt huvud mot det lilla grupprummets vägg. Blodet rinner sakta ner för pannan, fastnar i det långa håret. Min känsla är panik inombords, försöker vara Dalai lama på utsidan.

För många år sedan började jag ett nytt jobb. Anställningsintervjun avslutades med att rektorn tog sats och frågade, med ett aningen ansträngt ansiktsuttryck:

– Jo, eh, hur ser du på barn i behov av särskilt stöd?

Jag log för första gången under intervjun, mötte hennes blick och sa ”jag älskar barn som är trubbiga, knepiga, inte vill och gör tvärtom.”

Gustav Sundh, förstelärare i fritidspedagogik, skolgårdslärare i Huddinge. Foto: Oskar Omne

Nybyggd skola, all personal är ny, alla elever är nya. Jag blev mentor för första gången, vilket kändes spännande. Av 17 elever hade jag sju med åtgärdsprogram och diagnoser. När jag sneglade på mina kollegors mentorsgrupper misstänkte jag en viss förskjutning över på den ”nye” pedagogen med elever som krävde lite mer.

Men vilken grupp ändå! Full av udda karaktärer. Alla var mer eller mindre outsiders med unika, speciella och oupptäckta förmågor. Under mina fritidspass och mentorstiden var denna grupp magisk. Älskade allt jag hittade på. Olika former av dramalekar, rollekar och de gånger vi gjorde någonting estetiskt, kreativt skapande, riktigt sprakade det i rummet, slog gnistor till höger och vänster. Visst, de var högljudda, käftiga, tjatiga men samtidigt helt underbara. Det fanns en genuin värme i gruppen, ett slags syskonkärlek man ibland stöter på som pedagog, där alla, oavsett vem du är, känner att de får vara med.

Alla utom en.

Den mest sorgsne elev jag någonsin mött. Samtidigt – som de andra försökte. De förstod, precis som jag, att den nya eleven var en skör varelse.

”Vill du vara med?” frågade de varje gång tålmodigt.

Det skar i mitt hjärta att eleven inte på ett naturligt sätt kunde vara med i gemenskapen. En stor del av min tankeverksamhet upptogs av denne karaktär. Jag ville så mycket att hen skulle lyckas, men såklart gjorde även jag misstag. Som den gången jag utan anpassningar förväntade mig att eleven kunde hålla i sitt eget elevledda samtal. Lika för alla.

Fyfan.

Men, det kom någonting gott utav det. Som det långa mejlet från mamman efter elevens misslyckade elevledda samtal. Jag svarade: ”Kan vi ses 8.10 på torsdag och diskutera närmare?” och fick svaret: ”Ja! Tack.”

Det goda kom i form av öppningen på samtalet.

”Mitt barn har väldigt svårt för att knyta an till andra vuxna, så du måste förstå att du har blivit utvald. Jag vet inte hur du gör, vad du gör men sluta aldrig med det.”

Mamman berättade för mig om elevens svårigheter att uttrycka känslor, den låga självkänslan, elevens speciella intressen och behov av att i vissa situationer få avstå eller delta på sitt sätt, utifrån sin förmåga.

Så satt vi där, jag och eleven, i det klaustrofobiska grupprummet.

En jagad blick, som ett instängt djur.

”Du, här. Skriv allt som hände. Skriv i din takt. Skicka över datorn sen så svarar jag”, sa jag.

Eleven andades lugnare. En tår rann nerför kinden. Fingrarna flög över tangentbordet under fem sekunder. Barnet skickade tillbaka datorn, tittade försiktigt upp mot mig.

Orden ”Tack för att du finns” lyste överst på skärmen. 

Just nu!

Plus: Snön! Alla möjligheter snön öppnar i form av lek, rörelse, skapande och åka i backar! 

Minus: Covid-19. Alla de anpassningar vi måste göra, speciellt att vi måste begränsa så att eleverna bara umgås med sin egen årskurs inomhus på fritids. 

 

LÄS ÄVEN

Gustav Sundh är ny krönikör i Fritidspedagogik

Gustav Sundh årets lärare i fritidshem

Rasten ingen lek för Gustav Sundh