Sök

Jonas Wallman: ”Jag kommer alltid tvåa”

Jonas Wallman är lärare i fritidshem i Norrköping. Foto: Christian Ekstrand

Det gör ont att uppleva särbehandling – i synnerhet som förfördelad men det är heller inte helt oproblematiskt att vara favoriserad. Lite som att vara tränarens barn vilket innebär antingen mer speltid än vad talangen tillåter eller så blir man mätt utifrån en hårdare skala i allt man tar sig för. Här hittar jag ofta mig själv som fritidspedagog. Jag hamnar i bakvattnet i konkurrensen med skolan. Jag är alltid tvåa!

För att förklara behöver jag ta med er tillbaka till när klockorna en sista gång ringde ut och sommarlovet äntligen kom. På gården skildes sommarlovslediga barn från de bundna att delta på sommarfritids. Fritidsbarnen firade sitt nyvunna lov med kökets allra finaste: sex små köttbullar och rinnigt potatismos, men om det kan vi tala mer en annan gång.

När så barnen ätit klart stundade den traditionsenliga personallunchen. Det brukar bli en riktigt mysig stund då fina långbord dukas och man hinner sitta länge och prata med kollegor man sällan annars sitter ned med. Diverse tacktal och avtackningar avlöser varandra innan rektor önskar alla medarbetare en fin sommar och samlingen upplöses och alla vandrar hemåt i junieftermiddagen.

Fast detta gäller ju då inte mig – för jag är fritids! Jag och mina kollegor har en barngrupp vi har hand om så vi fick allt kasta i oss maten i skift för att sedan springa tillbaka in i verksamhet. Fika, tårta, adjökram och delade semesterplaner med fröken i tvåan? Nej, det hanns inte med.

Jag vet ärligt talat inte varför jag blir upprörd, för jag har under mina år i yrket ställts inför liknande behandling åtskilliga gånger. Det kan vara det där personalmötet man missar till hälften eller den där julfesten man kan ansluta till först efter grötmyset. Allt för att man tjänstgör på fritids som har öppettider skolan inte tar hänsyn till.

Nu låter jag aningen bitter, men det är alla dessa små men tydliga markeringar om den hierarkiska ordningen i skolan som slutligen kommer åt mig och faktiskt smärtar. Det är som om det finns en pedagogisk apartheid på lågstadieskolorna och jag har inte sett några försök att faktiskt ta strid mot den orättvisa som här bor.

Jag är varken godtrogen eller dum. Jag förstår att det är skillnad på verksamheter, yrkesroller, avtal och traditioner. Det pratas mycket om ett ”vi” och ett ”dom” och ännu mer om hur detta skulle ha kunnat undvikas. Jag är inte för att gräva djupa skyttegravar eller så split mellan fritids och skola, men hur ska vi kunna bli ett vi? Orättvisorna gör faktiskt mindre ont om jag får skilja på skola och fritids, och på lärare och pedagoger. Det smärtar mig däremot något enormt att vara ett stort härligt ”vi”, men att i den skaran alltid bli exkluderad från det roliga eller särbehandlad som jag blir nu.

Det här handlar inte om kall gröt eller en knappt tuggad avslutningslunch. Det handlar om jämställdhet och likvärdighet. Den har jag nämligen förtjänat och tänker inte ge avkall på oavsett grupptillhörighet eller festsituationer.