Fritidspedagogiks nya krönikör Irina Eriksson berättar om ett möte med ett barn, som var både argt och närhetssökande under samma dag.

Jag hatar dig! En arg och högljudd kommentar mot mig från en flicka. En flicka som både vuxna och jämnåriga emellanåt kan tycka är jobbig på olika sätt. En flicka som jag flera gånger fått vara den där tråkiga vuxna mot, och säga ”nej, det är inte schysst”, och liknande. Hon springer iväg, in i ett rum och smäller igen dörren. Fönstren skakar.  

Jag går efter, knackar och stiger in i rummet. Jag sätter mig på en något för liten stol och kollar på henne. Det är inte första gången den här typen av konflikt uppstår, så jag känner ingen stress eller rädsla. Jag ser hennes ilska, men också sorg. Jag säger att jag ser att hon är arg och får höra alla hennes argument. Hon är arg på mig för att jag tar parti för de andra kompisarna precis som alla andra vuxna, på kompisarna för att de är emot henne och, ja, nu är hela världen emot henne. ”Jag förstår varför du känner så,” säger jag till slut och plötsligt kommer tårar från henne. Och orden: ”Det känns som om ingen tycker om mig.”

Jag kramar om henne och förklarar att jag enbart säger till någon när andra blir ledsna eller arga, och för att jag vill hjälpa. ”Hade jag inte brytt mig, så hade jag inte suttit här med dig.” 

Efter ett tag går vi ut från rummet, reder ut konflikten med de andra och livet rullar vidare. På eftermiddagen kollar vi film. Någonstans där under filmen kommer flickan till mig. Hon vill ligga i mitt knä och jag tillåter det, stämningen är avslappnad.

Skola och fritidshem kan bli de ställen där uppdämda känslor av ilska och sorg avreageras.

Nu är det sen eftermiddag, och flickan ska hem. Vårdnadshavaren väntar på henne i hallen och manar på att hon ska skynda sig. Flickan får inget utrymme att berätta vad som hänt under dagen, utan det är i princip raka vägen marsch ut mot utgången som gäller. Jag säger hejdå men får inget hejdå tillbaka. 

Det får mig att börja tänka att på skola och fritidshem är barnet kanske tryggt, att det är här barnet testar sina och andras gränser. Skola och fritidshem kan bli de ställen där uppdämda känslor av ilska och sorg avreageras, men också där barnet söker kärlek och närhet.

Om vi kan hjälpa till och stötta dessa familjer inom skolans ramar så ska vi självklart göra det.

För dessa barn är precis lika dynamiska som vilka barn som helst, och deras behov är inte annorlunda än andra barns. Det är inget ”dom där”, inget statiskt. Samma med föräldrar till de barnen, i vissa fall och perioder kan föräldrar ha svårt att nå sina barn emotionellt. Det är heller inget statiskt, inget ”dom där”. Ibland är livspusslet tufft att få ihop, och föräldrar har olika normer och förutsättningar för att hantera det. Det är situationer och händelser som vi i skolans värld inte ser med blotta ögat. Vi kan bara ana, observera och fråga. Om vi kan hjälpa till och stötta dessa familjer inom skolans ramar så ska vi självklart göra det. Det är en del av det kompensatoriska uppdraget. 

När ytterdörren stängdes igen efter dem förstod jag: Dagens konflikt kommer inte vara den sista under hennes fritidshemstid, inte heller hennes sista försök att söka närhet och kärlek. 

Så med jobbiga barn, försök att undersöka vad det kan bero på i stället för att fastna i att en unge är "jobbig". Fundera över vilka behov som döljer sig bakom kommentarer såsom ”jag hatar dig!”, och när de söker närhet och kärlek hos dig: Ta emot den och känn att just du är viktig i dennes liv!

Irina Eriksson är snart färdigutbildad lärare i fritidshem. Läs en kort intervju med henne här: Möt Fritidspedagogiks nya krönikör Irina Eriksson

LÄS ÄVEN:

Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon

Eriksson: Vi behöver sätta ord på vad fritidspedagogik är

Sundh: Jag älskar barn som gör tvärtom